Någonting djupare än vardagen

Bra fråga.

Just nu är det ganska jobbigt att hinna med allting. Det är ett intensivt jobb, två barn som ska utvecklingssamtalas och barnkalasas, föräldraföreningar som ska tillfredsställas och samveten som ska förbättras. Hur mycket hjälp man än får från familj och kolleger, så känns det ibland bara för mycket. Som nu.

Men ändå…när jag nu satte på datorn för att förbereda för möte i morgon/betala räkningar/svara på ett otal skolmejl om julmarknad/uppdatera mammapappa.com, så öppnades min startsida dn.se och jag möttes av frågan “Är du lycklig?“. Utan att ens tveka, klickade jag “ja”, inte automatiskt, utan för att jag verkligen menade det. För hur jobbigt det än är, så har jag ett fantastiskt liv. Jag har världens bästa man, världens gulligaste och duktigaste barn, världens bästa föräldrar, syskon och svärmor som alltid ställer upp, världens roligaste jobb och är dessutom stolt och nöjd med vem jag själv är.

Jag är lycklig.
Men väldigt, väldigt trött. 🙂

Första smaken av julen

En mysig samling.

I dag var det dags för vårt årliga pepparkaksbak till Hannes födelsedag. Precis som med julpyntet, så älskar jag stunden när pepparkaksformarna kommer fram. Vi har hummern från Maine, kamelen från Kolmården, mumin från Helsingfors, kronan från Livrustkammaren och förstås bootsen och hatten från Cowboy Hall of Fame i Ohio. Alla kallar fram minnen och gör att julen smakar ännu bättre.

Det var som vanligt så himla mysigt att baka med barnen, och mitt i baket såg vi ut genom köksfönstret för att se disneyflingorna singla ned. Årets första snö.

Lördag med robot och bobbå

Mystisk robot siktad i Sickla.

Jag tror fortfarande att det ska gå att utföra ärenden tillsammans med mina två barn, men dagens utflykt till Sickla köpkvarter för att köpa skumgummi, tyg och ramar urartade direkt och blev en enda lång tjatväntan vid leksaksaffären. Skumgummit fick jag med mig från tygaffären, men på bekostnad av ett leksaksaffär-löfte. Det är i och för sig ganska roligt att plötsligt se Hannes komma med en knäpp grej på huvudet och skandera “jag-är-en-robot” och sen Hilda precis bakom: “ja-är-bobbå”.

Men trött blir man av att stå och tjata “men koooom nu då” vid vartenda stopp. Skönt då att åka till morfars traditionella kondis-fest, och få vila lite medan barnen och kusinerna röjde, först bland chokladbollar och mazariner, och sen på biblioteket. Två perfekta distraktioner – kakor och bibliotek. För barnen också.

Per, Richard, Louis och vi

Mannen som håller i hästar.

I dag tog Hannes och jag fredagsäventyret inte så långt hemifrån, bara till Stadsmissionens butik i Gröndal. Det är den finaste second hand (alltså bland riktiga, inte såna där “vintage”-butiker som säljer gamla avlagda kläder svindyrt) som jag vet. Även om det inte är så fräscha saker alltid, så hänger allting fint som i en vanlig affär.

Det roliga med en sån här butik, jämfört med en vanlig, är att man plötsligt kan finna sig stå med ett Herrey’s-pussel i handen. Hurra! Det här pusslet förde såklart tankarna till JennyW, eftersom Per var “hennes” Herrey. Richard var Jennys och jag fick nöja mig med Louis, eftersom jag var minst av oss tre, och han var minst av de tre. Rätt ska vara rätt. Och det är ju inget fel på Louis, hans snedlugg och uppfällda krage var alldeles lagom busig för att en sjuårig liten Jessi skulle bli fnissig.

Det blev ändå inget pussel med hem, vi gick i stället därifrån med tre barnböcker och ett datorspel, allt för 60 kr. Fynd! En chansning med spelet, eftersom det var tio år gammalt och mycket riktigt inte funkade på min dator. Det såg bara väldigt roligt ut.