Hur jag lärde mig älska Finland

Mammas flicka, mammas jacka, för korta byxor och sned träningsjacka. Heja Sverige!

Hösten 1991 var jag med i planeringsgruppen för att inviga nyrenoverade Edsbergsskolan. Jag hade just börjat åttan, och vi satt i musiksalen, i Edsbergsskolans källare. Maria i nian föreslog att hon och några tjejer till skulle dansa till techno. “Techno? Vad är det?” frågade musikläraren, och vi andra suckade så klart högt och vände oss sedan lite obemärkt mot Maria för att få höra vad det egentligen var. Maria tog fram sin freestyle och drog ur bandet för att sätta in i bandspelaren. Jag vet inte vad de andra tyckte, men när Maria visade lite hur hon skulle dansa, så tyckte jag att hon var hur cool som helst (eller ball, som man kanske tänkte då).

En kväll ringde telefonen hemma, och någon frågade om jag ville följa med till Finland för att representera Sverige i vänortsspelen, en friidrottstävling mellan fyra orter i Norden. (Jag vet fortfarande inte hur de kom fram till att jag var den naturliga kandidaten efter Kajsa Bergqvist och Jennie, men det hade gått ganska bra i skolmästerskapen på Sollentunavallen någon regnig dag när alla andra bara halkade omkring.) Eftersom jag är och alltid har varit en jasägare, så fann jag mig själv indragen i en nordisk höjdhoppstävling, med bara 110 cm i personligt rekord. Och på samma datum som skolans invigning.

Jag minns inte mycket från Finlandsresan, men det var fan inte kul. Jag var jätteförkyld, längtade hem, hade ingen kompis med mig och bodde hos en familj som inte pratade svenska. När vi kom till stadion där vi skulle tävla, hade ingen sagt till mig att vi skulle få enhetliga dräkter, så jag fick ta det enda byxparet som fanns kvar när jag kom ut från omklädningsrummet. De var två storlekar för små.

Själva tävlingen var den enda höjdpunkten och faktiskt en av de få saker jag kommer ihåg, förutom missödet med träningsdräkten (och en felräkning av växlingskursen, när jag råkade köpa ett schampo för över 100 kr på Stockmann). Redan på uppvärmningen saxade jag över mitt rekord, och utklassade sedan de andra tävlande. De sista fyra höjderna hoppade jag själv, och jag tror att jag slutade på 146 cm. Ryggdunkande och hyllningar, och sen tillbaka in i mitt blyga jag, som inte kunde prata med de andra, hur mycket jag än ansträngde mig för att våga.

Så där är hela historien – hur jag blev höjdhoppare i stället för showartist. Och hur min ovilja mot allt finskt skapades. Oj vad jag raljerade, innan grannlandet skickade den finaste, roligaste, märkligaste person jag någonsin har mött i min väg och smulade ner allt det där.

Men jag hatar fortfarande för korta byxor.

Helgkavalkad

Just det – en parentes: när jag var liten, så blev den gula karamellfärgen något slags orange, det var därför jag var skenbart smart och bara köpte den till Pippi-håret. Nu visar det sig att de har utvecklat ett nytt recept på de här drygt 20 åren, och den gula färgen är numera klart gul. Pippi kan ju inte ha kycklinghår, trots namnet. Därav det röda. Men är det inte coolt att det sker produktutveckling även på ett sånt område som karamellfärg!

Stötande löpsedlar

Är det fler än jag som ser humorn i den här notisen från DN i morse?

“Piratförlaget får kritik av Marknadsetiska rådet (MER) för sina affischer för Liza Marklunds bok ‘En plats i solen’. Affischerna såg ut som kvällspresslöpsedlar och hade rubriker som ‘Svensk familj gasmördad i turistparadiset’. Enligt MER kan de lätt förväxlas med verkliga löpsedlar, och reklamkampanjen kan därför uppfattas som stötande och strider mot god sed.”

Här är nätversionen, men den är ändrad av någon annan som också tyckte det var roligt.

Balla-da-li, you bastards!

I dag var inte en bra dag för ekonomin. Jag menar alltså i mitt mikrokosmos, inte den globala. Runt 7 000 kr försvann på ett bräde på grund av Volvo (inga fler detaljer, då blir jag bara sur…are). Sedan upptäckte vi av en slump att vår nya bredbandsleverantör Com hem inte har sagt upp vårt gamla avtal som de lovat, utan att vi nu i tre månader framåt måste betala för två abonnemang. Adrenalin!

Telefonsamtal till Com hems kundtjänst, en trevlig röst svarar “oj, men så ska det ju inte vara” och den lilla spirande känslan av att världen är rättvis och den lilla konsumenten har en chans att få rätt, får mig att ta telefonen ut i köket och börja koka te. Sedan svarar nästa person i kedjan, någon som förmodligen är anställd för sina talanger att med ointresserad röst repetera argument och trötta ut de kunder som orkat sig igenom telefonkön. Och då börjar man känna den där hopplösheten som infinner sig när man klagar på något utan att ha några trumf på hand.

För det spelar ingen roll vad killen som sålde tjänsten egentligen sa till oss båda två, vid två olika tillfällen. Det enda som räknas är vad som spelades in på bandet. Ni vet det där som man lyssnar på lite halvt medan man springer efter barn och lägger i en tvätt, medan man mumlar “ja…” och “okej”.

“Vill du att vi lyssnar igenom bandet och hör vad det är för villkor som gäller?” frågar min nyfunne fiende med ett oskyldigt tonfall.
“Tror du att ni säger på inspelningen att ni tar hand om uppsägningen?” frågar jag.
“Nä.” säger hon, och börjar fila på andra handens naglar.
“Då kan vi skita i det, tycker jag.”

Sen fortsätter det i den stilen, och vi upprepar båda våra argument tills jag inte kan med längre, och i stället säger: “Det här är inte ok, tycker jag.”
Tystnad i ungefär 20 sekunder.
“Det här är INTE ok.”
“Vill du att vi lyssnar på…”
“Det här är INTE ok!”

Och nånstans där fattar vi båda att det inte går längre. Jag säger att jag inte vill vara deras kund längre och att jag känner mig lurad, sen lägger jag på.

När jag beklagade mig för Jocke, som orkade lyssna, så sa han att om han jobbade i kundtjänst, så skulle han haft en panic button som drog igång Balla-da-li när kunderna gnällde. “Så här tycker jag om det”: play.
Jag ska nog ha den redo när jag ringer Com hem nästa gång.