Category Archives: 2013

Reskassan klar!


En ny generation mynt.

När jag var liten, hade pappa en spännande skatt som åkte fram varje gång någon skulle utomlands. Det var ett träskrin med mässingslås som luktade vad jag tror är kamfer. Skrinet var fyllt av mynt av alla slag. På den tiden då tandkrämstuben var av vass metall och Europas länder hade olika valutor, fanns det alltid något att hämta i skrinet när man skulle ut på resa.

Systrarna Arhammars tågluff innebar en vändpunkt för skrinets glans. Har man stått jättehungrig på Gare du Nord och blivit nekad en ynka croissant för att pengarna man försökt betala med var så gamla att killen i cafét vinkade till sig en kompis för att han skulle hjälpa till att skratta åt oss, så blir man lite försiktig i framtiden.
Men äpplet faller inte långt ifrån trädet, och nu är det jag som har en myntkista. Den är redan till största delen fylld med franska francs, finska mark och kanadensiska dollar som man inte vet om de gäller förrän man provar, men det är ju en del av charmen. 
I morgon åker vi till New York. Jag har 13 dollar och 75 cent i mynt på fickan. Värt nåt? It’s up to you, New York, New York!

Same, same, but different

När jag är i Finland, räknar jag inte det som utomlands, eftersom det är familjens andra hemland. Men plötsligt märker man att man inte är hemma, till exempel när Cola-flaskorna inte heter Johan, Emil, Emma och Julia, utan Kaisa, Anssi, Harri och Mikko.
En annan sak som skiljer sig är nationalsporten, som inte alls är som brännboll i motsats till vad många tror. Jag har aldrig sett en baseball-match i hela mitt liv, varken live eller på tv. I måndags blev jag indragen i något liknande, när familjen skulle demonstrera nyinköpta pesis-grejer (jag säger “pesis”, eftersom jag är expert, men du kan kalla det för pesäpallo) på Ristos gamla skolgård, där vi hänger när vi inte har annat för oss.
Så här går det till:
1. Den lilla, (men aj så tunga), bollen kastas upp i luften bredvid slagmamman, som drämmer till (inte för hårt, för att inte knocka killen på BMX som står mitt på den uppritade sandplanen).
2. Slagmamman springer åt rätt håll, det vill säga till första basen. Sen fortsätter hon till nästa om hon hinner. 
3. Brännplattan är inte där man startade, utan flyttar sig beroende på var slagmamman är. (Det är inte ok att skrika “fusk” när man blir bränd någon annanstans. Då himlar barnen med ögonen och ser sig nervöst omkring, trots att de aldrig berättat reglerna för mamman.)
4. Att utropa “FRIVARV, FRIVARV!” är inte heller kutym i den här sporten.
Nästa vecka ska jag kolla på baseball i New York, och försöka reda ut vad som är baseball, vad som är pesis, och vad som är ren hittepå.
Den röda bollen må se ut som en mindre version av en tennisboll, men försök inte ta lyra på den utan handske, om du vill ha naglar kvar och fingrar obrutna.

Skrikiga spel och gardiner

Produktutvecklingen går så himla fort, jag tycker att man kan titta på en förpackning från fem år sedan och tänka att den ser helt sjukt gammal ut. Och jag älskar såna där utställningar på museer där man kan titta på hur saker såg ut förr i tiden, särskilt då förpackningar. Det är alltid lite mysigt när jag kan säga till barnen “så där såg det ut när jag var liten” och bli lite drömskt nostalgisk.

På Tekniska museet i Helsingfors har de utställningen Från Pong till PlayStation, där man får spela gamla favoriter som Tetris, Phoenix (Space command) och Olympic games, på arkadmaskiner. (Oh, the noise! Fint och hemskt på samma gång.)

När vi hade tröttnat på spelen, gick vi vidare till konsolerna, som de hade placerat ut i tidsenliga rum. Och i 70-talsrummet såg jag till min förvåning…mina 80-talsgardiner! Antingen är det dålig research, eller så var mamma och jag tio år sena i smaken. Tror nog att det där mönstret stod sig in i 90-talet, jag vill minnas att jag hade en skjorta med något liknande på skolavslutningen i femman. Gah!


Da Capo Code

Förut när jag skulle prata med finska banken, brukade jag öva högt för mig själv på vad jag skulle säga, tills jag tyckte att det flöt perfekt. Det gjorde det också, ända tills jag fick en svada till svar. Min nya strategi är att stappla lite på orden i början, så att de fattar att jag inte är finskspråkig, och sen gå uppåt därifrån. Då svarar de enklare och långsammare (och ganska ofta lite högre, lustigt nog).

När man frågar en finne “Do you speak English”, så svarar hon eller han nästan alltid “A little bit”, vilket är lite förvirrande, för det kan lika gärna vara på nivå med min skolfranska (“un petit peu!”) som att de kan konversera helt utan problem. Ofta det senare. Men jag märker att min respons på “a little bit” blir som deras när jag pratar finska: “I PICK UP VISA CARD, OK?”

Hur det nu än var, så hämtade jag äntligen ut kortet som åkt fram och tillbaka mellan Visa och skåpet på bankkontoret i nästan ett år i väntan på att jag skulle vara i Helsingfors en vardag med passet på fickan.

Jag gick till ett café, köpte en brownie, och insåg att jag inte fått någon kod till kortet. Jag får öva medan jag äter den. Koodi. CODE!

Den ena är dessvärre icke köpt med hjälp av den andra.