Så skimrande var aldrig havet, som fyra nya mynt.Jag tycker verkligen om att vara på jobbet. Jag tycker om att titta upp från skärmen och se E, A och J sitta där och jobba, kanske säga något och sedan fortsätta igen. Att hämta te i köket och prata trams med någon som står där, eller att luncha och släppa allt en halvtimme.
Men i dag påmindes jag om att när man gör något som man inte brukar, så följer nya idéer och tankar. Jag jobbade hemifrån och tillbringade lunchen med att göra ärenden. Eftersom jag inte har bil, så tog jag bussen till Stinsen och upptäckte för första gången att den går från dörr till dörr. Jag hade ingen väska med, vilket betyder inget att läsa, lyssna på eller fixa med. Det var jätteskönt att bara sitta och titta ut genom fönstret och tänka. En vanlig vardag skulle jag i tysthet bocka av att-göra-listan i huvudet, planera för vad jag ska göra när jag går av bussen, när jag kommer hem, nästa dag, nästa helg… Men nu – att vara ensam hemma i sex dagar och börja dessa med att jobba hemifrån – rubbar mina cirklar.
I stället för att sitta isolerad från världen, så såg jag en man komma på bussen med andan i halsen och sa att en tjej som gått på hade tappat sitt kort inne på Pressbyrån. Han letade upp henne och de gick av tillsammans medan chauffören väntade. Sådant myser jag av. När folk går ifrån sina planer eller sin väg för att hjälpa någon annan, eller göra någon annan glad. Det är min favorit, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde få se mer.
Senare, i affären, fick jag växel tillbaka, och när jag öppnade handen såg jag att jag fått fyra skinande jubileumskronor. Jag har inte ägt många såna, och här fick jag fyra – på en gång! Här kommer den skeptiske att tro att jag är hög eller kanske bara fånig. Men det är en så skön känsla att bli glad för småsaker, att jag blir glad för den lilla grejen först, och sen glad igen för att jag tycker om att kunna bli glad för smått.
När jag kom hem igen kom jag på ett nytt uttryck som jag dessutom genast fick använda. Beredda…?
I lunchas.
Som “i söndags var jag på bio, och i lunchas gick jag till K-Rauta”. Perfekt! Det här kommer R att gilla, han som är så fascinerad av svenskarnas användning av ordet “lunch” som tidsbenämning.
Alltså, en högst ordinär tisdag kan man:
- hitta en ny, bra buss
- bli glad över medmänniskor och småsaker
- komma på nya, användbara uttryck
Den här dagen vann jag, alltså.
Nu ska jag spela gitarr.
Tre stora köpcentra på fem minuters bussräckhåll från oss, och alla är fulla av folk. Var kommer alla ifrån? Tjuset ovan är långt ifrån min barndoms orangea Sollentuna centrum, med gipssvanar i taket och härligt len fontänsten. Undrar vart den stenen tog vägen?
