Ögonblick från den ljusa sidan
Den förste pojken på berget, med svensk flagga och trumpet. På väg upp är en våghalsig och envis lillasyster. Hannes rop “En Arhammar ger aldrig upp!” skallar över det finska landskapet.
Huvudsaken är ju att grabben har roligt (fast är det inte rätt så höga prissummor i golf?)Jag är fördomsfull mot golfare. Jag erkänner det – skyldig! Jag vet inte riktigt varför, för numera känner jag en hel del som tycker det är roligt att spela, och jag har inget emot dem. På nåt vis så tänker jag att de spelar golf trots att de är ok. Jag har gått med på en golfrunda en enda gång, och då samlade jag bollar i skogsbryn. (I och för sig en perfekt sysselsättning för mig, som inte gillar slöseri, men som roas av att plocka svamp.)
Är man däremot fem år och inte har hunnit få sin mammas tråkiga fördomar, så är golf jättekul. Speciellt att vråla “GOOOOOOOLF!!!!” när han slagit ut sin boll tre meter. Eller att lägga upp två bollar och slå (hm, eller fösa) ut dem båda på en gång, under mammas nervösa sidoblickar på de förväntade golfsnobbarna. Men i stället för att skaka på huvudet och tycka att vi borde gå därifrån och lämna plats för de riktiga spelarna, så ler våra medspelare och går ut några meter på utslagsområdet för att samla in några av de närmaste bollarna åt honom.
Jag är omvänd.
Korv så långt ögat kan nå.Första gången vi var i USA, stod vi och gapade över chipshyllorna, som verkade sträcka sig ut i oändlighet på stormarknaden. Nu är det ju inte bara chips som det finns multival av i det landet, men det var det första intryck vi fick.
Något man aldrig behöver vara utan i Finland är korv. I en vanlig affär finns minst en lång hylla med olika sorter, och i Finlands största Prisma finns förstås fem låååånga rader med korv. (Japp, vi var där i dag igen!) Korv är Finlands grej. Också.
Sportavdelningen.I dag var vi på Finlands största Prisma (jämför Coop). Kvalitetstid med familjen när man lever ur en resväska! Leksaker, cyklar, bollar, kläder, flera timmar kan man gå omkring och leka i det här varuhuset. Eller tills någon säger till, men det händer inte för let’s face it, vi är i Finland. Finnarna kör liksom svenskarna på linjen att inte säga till, utan hellre i så fall sucka lite högt på avstånd.
Så Hilda cyklade glatt omkring längs gångarna och Hannes provade både fiskespön och boxningshandskar medan R och jag kollade om det gick att fånga två plastbollar på en gång. Undrar om vi vågar oss tillbaka dit i morgon? Bara gå och skrota lite?
21.34, någonstans i Östersjön.