Här har någon hittat de gamla toaletterna vid Olympiasstadion, och beslutat sig för att göra om dem till en bar*. Inget, jag säger inget
, kan hindra en finne från att skapa en bar där han vill. (Lägg förresten märke till de vackra skyltarna från 1952).På tumis** i Helsingfors, jag och mannen promenerade runt i staden där vi bodde tillsammans i två år. I dag parkerade vi i förmiddagssolen på Savilankatu, där vi huserade med vår nyblivna lilla familj. Vi lekte med tanken att parkera på någon av innergårdens platser, där vår ilskne granne hittade vår lilla Renault Clio (även kallad Fucken på grund av olyckligt registreringsnummer) dagen efter vi flyttade in. Det vore spännande att se om han fortfarande är så aggressiv att han skulle flytta vår lilla bil medelst knuffning av silvergrå Mercedes. Kanske inte värt det, i alla fall inte med en lånebil.
Vi gick in på innergården och kisade upp på fönstret ovanför porten, där vårt köksfönster fortfarande visade upp den vita rullgardin som vi hittade i fyndhörnan på Ikea i Esbo (för övrigt det enda från Ikeas fyndhörna som jag faktiskt behövde innan jag hittade det där).
När vi stod utanför porten gick (overkligt nog) en man in som förmodligen är 126 år, eftersom vi redan 2002 misstänkte att han rörde sig runt 120-strecket. Jag tror att jag såg honom två gånger på två år, men jag kunde alltid säga när han hade öppnat sin dörr nere på källarplanet. På lukten.
Vidare genom innergården och ut till Urheilukatu (Idrottsgatan), där vi gick förbi fotbollsstadion som jag besökt tre gånger: Den första var av en händelse, när vi gick förbi och blev indragna på ett slags grillevenemang, där vi plötsligt hade fått både lunch och två grillpincetter att ta med hem. Den andra gången var också lite halvspontan, när R och jag rockade med Bruce Springsteen. Biljetterna kom från svenska vänner som plötsligt skulle flytta tillbaka till Sverige. Den tredje gången var vi med min vän F med familj och såg på slutspel i finska ligan. Hennes man var skyttekung och deras treåring hoppade omkring på läktaren: “Heja pappa! Heja pappa!”.
Utan att någon av oss direkt tänkte på det, tog vi samma väg som vi brukade gå till stan: förbi Operan, ner i Tölöparken, längs med viken och upp vid Finlandia-huset. Samtidigt som vi pratade om att två år är en så lång tid, men att det ändå är svårt att komma ihåg hur vardagen såg ut, så sköljde minnena över oss för vartenda steg vi tog. Där på de knöliga gatustenarna brukade vi dra vagnen till soundcheck på stadion när Hannes inte ville somna…och där på muren i Tölöparken satte vi upp den första lappen om mammapappa.com…och där sprang vi in på R-kioski för att se hur många ex av Hockeys första nummer som sålts i just den kiosken…
Jag gillar verkligen att känna mig hemma i Helsingfors. Det var där vi blev en familj med all lycka som det innebär, och samtidigt var det där som vi gick igenom vår värsta tid och kom ut ännu starkare och 100% tillsammans för alltid utan tvivel.
Dessutom har de spårvagnar.
*bar & café = finsk eufemism för “bar”
**tumis = tu man hand på finlandssvenska
