Author Archives: Jessica

Hej – hejååå!

Daredevil.

Hon är cool, vår 1,5-åring. När vi kom till storebrors dagis för hennes första inskolningsdag, stod hon otåligt och väntade medan vi hängde upp hans kläder och sprang sedan i förväg ut på gården och ropade “hej!”. Sedan “hejåå!” och in igen till avdelningen, där hon kastade sig upp för rutschkanan som står där. Alltid noggrann, alltid försiktig, men också alltid modig och säker.

Själv var jag yr i huvudet i dag. När klockan blivit 18, hade jag i tur och ordning varit effektiv chefredaktör, lugn och ostressad mamma, fikande granne, professionell rekryterare och till sist odräglig dotter/svärdotter. Det kändes lite som “hej – hejåå!” på varje ställe, men det var en rolig dag. I morgon blir det rutschkana och lunch på dagis följt av en halv dags vanligt jobb. Livet är ganska intressant.

Sockersöta sanningar

…och så lever de lyckliga i alla sina dagar!

I dag är det exakt ett år sedan som vi stod framför Pastor Thomas L Johnson och våra familjer i The Little White Wedding Chapel och var alldeles tokkära. Det är ett år sedan jag fick en äkta man, och ungefär åtta år sedan jag för första gången pratade med min själsfrände i ett gammalt kloster i Bologna.

Dagen efter att vi pratat ordentligt för första gången, kom han fram till mig i bandana från lagövningarna, t-shirt med hål i och fortfarande lite på lyset sen festen kvällen före, och dråsade ner i stolen bredvid mig. När jag nervöst såg mig omkring för att titta om alla andra kollegerna iakttog oss och trodde att det var något på gång, lutade han sig fram mot mig och sa: “Du och jag ska vara ett team.” Och så här i efterhand, ser jag att det var ögonblicket jag blev kär i honom. Efter en höst av chattande, lunchande och till slut pussande, visste vi nog båda att vi alltid skulle vara ett team.

Jag skulle kunna ägna åtskilliga sidor att beskriva hur smart, rolig, cool och snygg han är, men det jag älskar mest är att han hjälper mig att bli den människa jag vill vara.
Om jag tvekar, fegar, tvivlar, snålar, så pushar han mig, inspirerar mig att ta tag.
Om jag gråter, är arg eller upprörd, så lyssnar han och kommer med medhåll och lösningar.
Om jag är glad, bubblande, lycklig, så delar han glädjen med mig och förstärker den.

Ibland stannar jag upp och tänker att jag har sådan tur som får vara med honom. Och han har tur som får vara med mig. Ett bra team, helt enkelt!

Grattis på bröllopsdagen, hjärtat!

Suget efter kunskap och Frosties

Åh, så vackert?

Jag har inget emot fjärilar. På håll, alltså. Jag kommer ihåg när jag var liten och det vid ett tillfälle var information om fjärilar på baksidan av kårnfleksen, hur vackra jag tyckte de var! Jag lärde mig alla namnen och det är fortfarande från de där flingpaketen jag kommer ihåg mest om fjärilar. Nu har vi en stor buske med lila blommor utanför vår balkong, och jag har ingen aning om vad den heter, mer än att den kallas för fjärilsbuske. Nu ska jag berätta varför.

Varenda fjäril i Hägersten sommarcampar på vår balkong, och kommer gärna in för att ta en titt på lokalerna också. Nu är det så, att fjärilar är inget annat än en äckligt stor insekt i förklädnad. Lägg till det att den dessutom är fladdrig. Om en fjäril kommer in, är det svårt som sjutton att få ut den, och på flingpaketet stod det faktiskt att man inte får röra vingarna, då får den problem att flyga (jag vet, jag har sett med egna ögon hur tunt och förgängligt det där fe-pudret är). Så ena delen av mig är snäll och vill för allt i världen inte skada fjärilen, medan andra delen är äcklad till tusen och vill bara sätta sig ner och blunda med stängd mun tills någon annan kan komma och ta bort den. Därför får balkongdörren bara vara på glänt varma dagar då busken blommar. Och när folk som går förbi prisar den vackra busken och de fantastiska fjärilarna, då försöker jag att inte le för ansträngt (för vad är det för känslokallt weirdo som inte gillar de väna varelserna?)

Jag gillade när det var värt att läsa på flingpaketen. Om inte jag suttit där med filen och varit trött och haft tråkigt, så hade jag kanske inte vetat att lodjur heter Lynx Lynx på latin. Nu står det ju bara om fiber och att det inte är tillsatt socker. Tråkigt. Det kanske är sockerflingornas fel helt enkelt – informationen försvann när Frosties började smaka GRRRRRRRREAT!

(Jag kommer ihåg när jag såg Frosties för första gången – Y, som gick i och ur vårt lilla kompisgäng på gatan, svassade plötsligt en dag förbi oss med en påse sockrade flingor. Eftersom Y var lite svåråtkomlig och dessutom hade varit med i Lilla Sportspegeln en gång, så var vi ganska lättimponerade och lät oss bjudas. Det är enda gången som jag minns att jag kommit hem och sagt att jag ville ha något som jag sett någon annan ha.)

Nu är det sockerfritt som gäller, hur mycket de än försöker pracka på oss choklad- och sockerflingor genom att färglägga dem roligt med skojiga figurer, sätta dem i barnens ögonhöjd och locka med leksak. Mig lurar de inte, (så länge de inte börjar med faktarutor igen).

Smaka på den du!

Min bror ordnade en öltävling, där man först får smaka på sex olika ölsorter och skriva upp hur man tycker att de luktar och smakar, och sedan få ett blindtest och identifiera varje sort. Svårt! Det är lite som jag skrev i går, att det är ganska svårt att sätta ord på abstrakta saker, och sinnesintryck sorterar in bland det svåraste. Eftersom jag vet att jag inte är särskilt bra på att skilja ut enstaka smaker ur en helhet (provat vin åtskilliga gånger med påvert resultat), så la jag ner ordentligt med tid på att lukta, smaka och beskriva. Ändå var det bara två jag prickade rätt – den ena som luktade gammalt kylskåp och kaffe och smakade dagstidning, och den andra som helt enkelt luktade och smakade som vinet Blue Nun (som jag för övrigt brukar tycka luktar snus). Det är helt enkelt lättare att fästa intrycken vid något som är så konkret som möjligt. Skriver man “sött”, så är det svårt att jämföra med något annat, men om man skriver “sött som egna jordgubbar” så blir det lite lättare.