Ögonblick från den ljusa sidan
Fars dag, mardrömmar, räkningar, fobier – nästan alla inlägg på Mammapappas forum genererar ungefär 200-700 visningar. Men så fort det kommer en tråd med orden “sex”, “snusk”, “otrogen” eller liknande i rubriken , så sticker det iväg några tusen. Fascinerande. Eller vad säger du som klickade på den här rubriken först av alla blogginlägg?
Akta stenen där till höger!Ok, nu är det officiellt: det är för mörkt för att gå igenom skogen när man ska till gymmet efter klockan åtta på kvällen. Det gick ett tag, med lite god vilja kunde jag inbilla mig att jag fortfarande sparade några minuter på att snubbla nerför backen och genom hålet i staketet, men nu är det slut med den tidsbesparande åtgärden.
I dag stod jag i tio sekunder vid vägskälet och vägde fördelar mot nackdelar, men tog till sist skogen. Kanske på grund av fullmånen, jag kände mig lite galen. Det är så här med mig, att jag är inte rädd för människor i mörker, jag är rädd för djur i mörker. Därför sjöng jag ganska högt på väg ner, eftersom jag och ett rådjur då och då möts och brukar stanna lite halvparalyserat och titta på varandra innan vi går åt olika håll.
För det första gick det ju inte alls särskilt snabbt att traggla sig nerför en skogsbacke i totalmörker, jag var tvungen att sluta sjunga redan efter första roten jag snubblade på, och koncentrera mig fullt på stegen. För det andra så blev jag mycket misstänkliggjord av en promenerande kille som undrade vad det var för en klumpig skummis som rasade ner ifrån mörka skogen. Jag kan nästan svära på att han ställde sig i judoställning! Jag var tvungen att göra den internationella fotbollssymbolen “jag-har-inte-gjort-nåt” och säga högt “Jag är ingen skummis, jag bara ramlade” innan han lugnade ner sig och gick vidare. Det var kanske sista gången han tog genvägen.
För det tredje, så hamnade jag helt fel, och var tvungen att gå längs med staketet för att jag inte hittade hålet. På hemvägen gick jag slokörad på trottoaren, utan rådjur eller sång, men väl i sällskap med lite människor på väg från tunnelbanan. Inte lika spännande, men skrubbsår har jag inte fått på flera år, så jag tänker inte börja nu.
Blänker som diamanter…
En stor, pampig kristallkrona – det är så vackert med riktigt tjusiga såna! På 50-årsfest ska det ju vara tjusigt förstås, och födelsedagsbarnet lyste ikapp med kristallerna.
(Ända sedan min man och jag flyttade ihop, har vi haft kristallkrona i hallen. Någon må tycka det är kitschigt eller till och med fult, men jag tycker det är så elegant när man kommer in och möts av värsta lobbyn. Jag är en sucker för kristall och glitter.)
Det här är den första bilen jag har sett som blivit pimpad.
Lika redo 2007 som tio år tidigare. I dag firade Team Arhammar nya segrar när vi återvände till Boda Borg efter tio år. Vissa som besöker såna här ställen tar det bara som en rolig grej, men sådana råkar nu inte syskonen Arhammar vara. Det ska kämpas till sista man och kvinna!
Så vilka har vi i teamet? Vi har grand old lady, som gärna ger ett fullständigt referat av sin egen insats under tiden hon arbetar. Hon ligger på en spindelväv av elastiska trådar som ska efterlikna laserstrålar, med ena foten en halv meter över huvudet och den andra farligt nära fotocellerna på golvet, och munnen går i ett! “Knepet här är att fördela tyngden och att gå högt…” analyserar hon redan fem sekunder efter hon kastat sig in, och flämtar sedan fram kommentarer om sin järnkoll på situationen, utan att märka att vi står och skrattar så vi har svårt att hålla oss inom fotocellerna själva. “Den här passagen ska man bäst lösa genom att dra fram högra foten, och inte den vänstra” kan hon nämna, innan hon halkar med högra foten på klätterväggen och blir hängande i limbo på en kant någonstans.
Vi har lagets ende manlige kombattant, som satsar fullt ut på vinst, faktiskt till den grad att han har lärt sig att inse sina begränsningar och jobba för lagets bästa. Han ger aldrig upp, och kan springa om och om igen in i samma rum för att kasta en boll i ett hål, bara för att han skulle hata att komma hem och veta att vi inte klarat av en sån lätt uppgift. Den här långa farbrorn är en oerhörd resurs i knepiga grenar som basket genom vägg, och kan tillsammans med lillen komma med oväntade lösningar som bygger på mänskliga pyramider.
Födelsedagsbarnet själv är en lagspelare i hjärtat. När hon insåg att brorsan glömt träningsbyxor, kunde hon inte hålla sig från att förskräckt utbrista “Meh! Ska du sinka laget?!” Hängande ifrån tidigare nämnda elastiska nät, hördes hon jämra “Ajajaj, fan vad ont det gör – Sorry team! Förlåt! – Ajajajaj – Förlåt hörni!” Kan spontant börja praktisera utomordentligt fåniga high-five-varianter som hon sedan skäms lite för. Men bara lite.
Och så jag då, som utför alla övningar med smidighet och värdighet, och inte alls hänger fast för glatta livet (eller naglarna) på en klättervägg och skrattande vrålar “skratta inte!”, och inte heller blir irriterad på barnen som bankar på dörren till rummet där vi löser en uppgift och skrämmer dem från vettet genom dörren. Jag är den som står och manar “tänk utanför boxen!” och sen går in i rummet och gör exakt samma sak en gång till.
De här fyra genierna lyckades som ett team att samla ihop ett helt häfte med stämplar, och körde stenhårt tills de efterlyste oss i högtalarna. Nu satsar vi på 2017.