Start: Richmond Hill, Toronto
Mål: St. Joseph, Michigan
BINGO!
Ögonblick från den ljusa sidan
Här var det extra noga med säkerheten. La Quinta Inn har en pool på 5×10 meter, och när jag tittar mig omkring i rummet finns det följande:

Bäst att hålla sig i kanten.
Vilken lång dag! Frukost på Le Pain Quotidien och sedan shuttle till flygplatsen, där vi hämtade hyrbilen som vi ska ha kommande tre veckor. Vi fick en större bil än väntat, så det fanns tre säten att breda ut oss på. Roligt att vara ute på vägen, det gick smidigt att komma iväg från flygplatsen (inga tveksamheter den här gången). Fast det dröjde inte länge förrän vi gjorde en snabb gir in på en outlet, för att…ja…varför inte? Tre kepsar, två jeans, en sjal och en sommarhatt senare packade vi in oss och kassarna i bilen igen och fortsatte mot Niagara Falls.

The driver likes.
Det är konstigt egentligen, att tiden går så snabbt när man åker bil i USA och något gör att det inte är lika tråkigt, även om man bara åker och åker. Vi åkte 65 mil i dag, men hade roligt typ hela tiden.

Vi hade tänkt åka direkt till Niagara Falls och sova där, men när magen kurrade i höjd med Buffalo så kom vi på att man måste ju äta Buffalo wings i Buffalo! Så då gjorde vi det.
I dag har vi försökt att lugna ner oss med maten och varit jätteduktiga med att bara beställa hälften av vad vi tror går åt…ända tills kvällen slutade i en bucket med FEMTIO chicken wings på klassiska Anchor Bar. Varav tjugofem nu ligger i hotellkylen i väntan på lunch i morgon. Ny läxa: dra ner på bilsnacksen.
Så härligt att vara i New York igen! Vi åt en alldeles för stor frukost (att man aldrig lär sig att beställa bara hälften av vad man tror ska räcka!) och tog metron ner till Grand Central. Det är första gången vi bor på Upper East side, så det var lite ovant. Alla sov bra i alla fall, så vi var redo att hit the town.
Alla fick önska ett favoritställe, eftersom det bara blir en dag i NY, så vi var på M&M store, The Loft och Barnes & Noble. Alla blev nöjda, och ingen behövde sitta här:

Väntebänk utanför Fish’s Eddy.

Det blir lite konstigt med mat + jetlag. Det här var till exempel min lunch, den till höger. Man hankar sig fram.
Vi strosade runt i the Village och där omkring, drack lemonade på The Cornelia Street Café och myste, sen åkte vi över till Brooklyn där Julia mötte upp. Det var kul att se Williamsburg, där hon bor, där har vi aldrig varit förut. Mysigt område!
Vi åt på ett ställe som hette The Meatball Shop. Väldigt gott. Väldigt mätt. Igen.
Det känns lyxigt att få hänga med Julia, och att inte behöva säga hejdå än!
Taxichauffören var munter och frågade varifrån vi kom och de andra vanliga funderingarna medan han lät gps:en navigera från flygplatsen in på Manhattan. Vi var grundtrötta från en resa som börjat på Sollentuna station 20 timmar tidigare, men blev lite upplivade av att vi var framme till slut. Jag vet inte om det var gps:en eller något vägarbete, men precis när vi skulle svänga in på sista blocksen, hände något som fick taxisnubben att svänga åt fel håll och upp på bron till Queens med ett “nooo…!” (Ungefär som när man med nytt körkort försöker parkera i p-hus på Medborgarplatsen och för andra gången i stället kör ner i tunneln tillbaka till city. Inte för att jag vet hur det känns.)
Hur som helst, en lång omväg senare rullade vi in på 1st Ave till tonerna av We are the champions i taxiradion. Den rastahårige snubben som kom rullande på trottoaren med en blå sopsäck på sin sparkcykel, visade sig vara vår hyresvärd, och säcken innehöll inte burkar, utan våra lakan. Airbnb hade gett fel adress till städare och tvättfirma, så mr. Kickbike slängde upp sin säck på axeln, släpade sig uppför trappan och städade och bäddade medan vi gjorde oss hemmastadda. Vi slocknade direkt när vi blivit ensamma.