Tag Archives: nyårslöfte

Gamla löften och nya

Lägg bara till två mammor på semester.

I dag har jag varit lite galen och köpt en gris i en säck. Det var i och för sig en tjusig säck med bra läge, men ändå en chansning. Det var som att jag manifesterade förra årets nyårslöfte (Face my fears) med en värdig avslutning.

Nu har jag varit seriös i nyårslöftandet i några år, här kommer listan:
2007 Face my fears (bästa manifesterandet: hotellet, spindeln i badrummet, konflikter på jobbet)
2006 Gifta mig med min sambo, som friade på nyår (bäst: Las Vegas i augusti)
2005 Laga mat från början, minimera halvfabrikat (bäst: hemgjorda fiskpinnar, köttbullar, upptäckten att allt är godare om man gör det själv)
2004 Köpa mer kläder med färg (bäst: turkosrandig tröja, röd skinnjacka)

2008 kommer att präglas av *ståndsmässig trumpetstöt här*: Bli bättre på att visa för folk i min närhet när jag tycker att de gör något bra eller är bra i största allmänhet. Det borde egentligen inte vara särskilt svårt, särskilt som man vet att det nästan alltid landar i god jord, men det är överraskande svårt att klämma fram det ibland, trots att det kan vara det enda man vill uttrycka i just det ögonblicket.

Min farmor flög iväg för två veckor sedan. Hon var så bra på att ge beröm och kärlek, ibland på väldigt oväntade sätt, och årets löfte är en hyllning till den annorlunda kärleken och ärligheten som hon alltid visade. (En gång när jag var tio, sa hon att mina ögonbryn var vackra och såg ut som svalvingar, sen dess har jag gillat dem mer än jag säkert hade gjort annars.)

När jag ändå är igång, kanske jag ska börja med farmor-kramar också (boaormskramar som nästan tog andan ur en)… Nä. De är hennes.

Apropå otäckt

Den perfekta presenten!

När man sitter på tunnelbanan och har glömt boken hemma, så finns det inte så många ställen att titta på innan man måste fästa sin svenska blick på en punkt någonstans emellan personerna mittemot eller i det svarta fönstret (men akta studsen, kolla inte på någons spegelbild!). I början kan man i alla fall titta på annonserna runt omkring. Den här tittade jag rätt länge på, för jag har alltid önskat mig ett radiostyrt plan. Efter ett jag funderat lite över det, såg jag att det minsann finns helikoptrar nu också (fast varför skulle man vilja skjuta ner helikoptern, då går den ju sönder?). Dessutom är det så himla fult med felstavningar i annonser.

Det var inte förrän efter en stund som jag såg den märkliga reklamen till vänster. Tänk vad otäckt att få något sånt i present: “Grattis på födelsedagen – här är en gipsskulptur till köksfönstret!” Eller kanske ännu värre: “Grattis på bröllopsdagen – den här gummiskulpturen symboliserar vårt äktenskap!”

En långsökt koppling: Apropå äktenskap och att R och jag brukar lägga ganska mycket krut på våra nyårslöften, så har jag i dag än en gång infriat årets löfte: Face your fears. (fritt fram att översätta, men den formuleringen var vad som slog mig med full kraft på nyårsafton, så den blev det). Världens största spindel hade fräckheten att klättra upp på badrumsväggen när fyraåringen gjorde sina kvällsbestyr, och jag kvävde snabbt mitt vanliga skräckrop för hans skull. Uppmuntrad av den lyckosamma utgången av det, så bestämde jag mig för att ta saken i egna händer i stället för att fjantropa på R som jag brukar (varpå han tar en tidning, släpper den på en intet ont anande spindel och skrapar upp liket). På väg till tidningsgömman tänkte jag igenom saken lite snabbt (utan att skämmas så ska jag berätta att jag en gång la en GB-glassburk över en spindel som jag inte vågade döda, för att R skulle göra det när han kom hem några timmar senare), och upprepade mantrat för mig själv: Face your fears. Kom igen, Jessi, kom igen. Det är bara en spindel, och den hoppar ju inte ens. Är inte ens lurvig. Kom igen Jessi. Straight face. Tänk på barnen, var lite tuff nu.

Jag gick kisande fram emot väggen med Onoffs reklam i högsta hugg (ha! Nummer 3 på listan!) och BAM! SPLAFF! AAAAHH! smackade jag ihjäl spindeln och gick triumferande ut i köket med Onoff så långt ifrån kroppen som möjligt. Jag fick stå där och samla mig en stund innan R upptäckte vad jag hade gjort och kunde säga att jag var så tuff.