Tag Archives: London

Tåg i södergående riktning

Då var det dags att lämna London! Vi tog tunnelbanan till Victoria för att köpa tågbiljetterna till Brighton, och sen gick vi till Buckingham Palace för en liten titt.

Michelin House från 1911.

Vi fikade på ett mysigt café i Chelsea.

Och prommade förbi alla pampiga Chelsea-hus.

Tillbaka till lägenheten för att hämta väskorna!

 

Ett par timmar senare mötte vi Emily och fick nycklarna till vårt airbnb på Vere Road – en jättefin vindsvåning med utsikt över Brightons tak. 


Vi lämnade väskorna och drog ner på stan. Rolig liten stad, påminner om San Francisco på något vis, troligen för att vi stötte på en del gamla hippies och surfer dudes.  Det är fina och färgglada små butiker med knasiga saker till salu. 

Hannes såg en butik som demade Sonys nya VR, så han gick in och bad att få testa. Vi blev kvar där en stund, de verkade tycka det var kul att få lite sällskap.


Klockan sex hade vi en middagsbokning för en gångs skull, på en restaurang som jobbar efter devisen Zero waste. De hade en cool kompostmaskin som gör jord av matrester på en timme! Jorden går sen till där de odlar örter till mat och bryggeri. Jag ska inte påstå att maten var så populär hos H2, men vi vuxna tyckte det var gott!

Efter middagen gick vi ner till Brighton Palace Pier, som Hilda längtar efter att få besöka. Fint och gammaldags!

Roliga grejer i Brighton:

Mycket väggkonst i stan.

Maten på Silo: Blodpudding i old wine sauce, blomkålsstek, fiak med spring onions och abalon mushroom med bone marrow. Tror jag.

Tortyr, utmattning och alldeles…alldeles underbart!

Vi hade tänkt att inte gå så mycket i dag, och det gick bra en liten stund. Det är så himla varmt också (27 grader), så det är inte bara jag som blir trött. Vi skulle träffa Ristos agent Cathryn på kontoret vid Piccadilly Circus och tänkte kombinera med några saker i närheten: M&M’s World och ett hus där Karl Marx bott. 

Typisk Lillebo-kombo.


Det var kul att träffa Cathryn och se kontoret, och vi passade på att be om hjälp att skriva ut biljetter till Towern, för att spara pengar och kötid. 

Sen tog vi en promenad via Trafalgar Square ner till Big Ben och Parliament, där vi gick vi på en Themsen-båt till Towern. Det är alltid ett bra tips att se en stad från floden – fin utsikt, lugnt och svalt. 


Vi har haft sånt flyt hela tiden, kommer till ställen precis innan det blir kö, och i precis rätt tid. Vi bara gled in i Towern och rakt in i en guidad Beefeater-tur. Kul att höra lite mer än det man kan läsa sig till! Vi hoppade av turen precis före slutet och ställde oss i kö till kronjuvelerna. Den gick rätt snabbt, eftersom vi hade något att göra (gemensamt trycka ut en engelsk familj som försökte tränga sig. Vi vann.) Tiden går fort när man har roligt! 😈


Jag älskar glitter och tog några varv på rullbandet förbi kronorna innan vi gick ut igen. Det var en skolmusikfestival på Towern-området, så det var en lite konstig kontrast av barnkörer, korpar och tortyrhistorier. 

Vi var så hungriga att vi lämnade Towern och lunchade på Wagamama precis bredvid. Det är sena luncher och middagar numera, väldigt kontinentalt (fast i England då). Eftersom det är sista hela dagen i London ville vi klämma in lite shopping, så Hilda och jag åkte till Westfield mall i Shepherd’s Bush medan Hannes och Risto åkte in till stan. Sen möttes vi på food court i Westfield där jag tog en jättegod moussaka på ett libanesiskt ställe. Det är roligt med London, att det finns så mycket god snabbmat!

På Westfield hade se laddningshotell för mobilen, annars är det rätt svårt att få batterierna att räcka hela dagen, med kartor och allt. Särskilt nu när surf och mess går på vanliga abonnemanget. Jag förstår inte hur vi klarade oss utan den här geniala prylen som vi köpte inför förra roadtripen:


Hur man än gör, så är det ju att gå, gå och gå när man är i en storstad. Så även den här dagen blev det tufft. Så vi upprepar mantrat igen: “I morgon ska vi inte gå så mycket…”

Apropå tortyr.

No plan = good plan

Vi hade inte planerat något för i dag, eftersom jag mådde väldigt dåligt igår, men när jag vaknade kände jag mig bättre, så planen var att gå på British Museum och sen se Big Ben. Spoiler: vi klarade halva planen.

Frukost på Coffee Shop som ligger under lägenheten (Ristos nya stamställe), sen hoppade vi på en dubbeldäckare vid Hyde Park. Inget London utan att Risto går på HMV, så vi hoppade av på Oxford St, och då råkade jag och Hilda ramla in på New Look och en gul regnjacka råkade följa med mig ut. 

När det nu gick så bra att gå, så prommade vi vidare till Piccadilly Circus, mest för att visa barnen. 

Utspridd familj på Piccadilly Circus.

Det är lite svårt att vara så få dagar i en stad som man känner till väl, vi vill se allt som vi har sett förut för att visa varandra, plus nya roliga saker. Det går ju liksom inte att hinna med allt, särskilt inte med mina begränsningar. Men efter diverse caféer och andra hinder på vägen så kom vi i alla fall till British Museum och stapplade in. 

Gamla norska schackpjäser i valrossbetar i förgrunden, Hilda och jag i bakgrunden.

Vi och våra små stolar. 🙂

Vi fokuserade på topp tio enligt en broshyr vi köpte, och sen på principen att ställa stolen framför en monter och läsa om allt där, snarare än att springa omkring. Man hinner ändå inte se allt. Min favorit var freskerna från Lykia, och så gillar jag alltid de grekiska och romerska statyerna.

En annan favorit – skylt som talar om ifall det är värt att leta rätt på en hiss.


Helt slut efter museet, satte vi oss på ett café utanför och drog upp vidare planer. Big Ben flyttades till en annan dag. Vi gick istället till Covent Garden för glass och lite te på Morelli’s. Skönt att sitta ner en stund till. 

​

​
Det var ett ganska slaget gäng som drällde in i lägenheten när vi kom tillbaka. Vi vilade ett tag, sedan gick vi till Portobello Road och hittade ett coolt pintxos-ställe. Hur gott som helst.

Sangria…good night!

London light

Igår var planet två timmar försenat och vi låste upp dörren till vår airbnb på Hereford Road först halv åtta på kvällen. Vi tog den lätta lösningen och gick till hörnet för en pubmiddag. 

Fish & chips till Hilda, beef burger till Hannes, steak pie till Risto och pork loin with apple crisp till mig.


Familjen gick ut och kollade hur gatan såg ut medan jag stannade hemma och vilade. De kom hem med lite grejer att äta till frukost, mysigt! Lägenheten är verkligen lyxig i Londonmått mätt, med ett litet kök, sovrum och ett vardagsrum med Futon och matbord. Här ska vi alltså bo i fyra nätter, så jag plockade in saker i skåpen. Mysigare så, när vi nu ska roadtrippa resten av resan. 

Varje gång jag bor utomlands så tänker jag på hur allt funkar så felfritt hemma. I andra länder är det alltid superlyhört till gatan och grannen, rör som stånkar och forsar, fönster som knappt går att öppna/stänga, avlopp som luktar, mesig dusch, osv. Men det är ju också lite av charmen med det hela, ungefär som att man står ut med dass i sommarstugan, men inte hemma. 

I dag åt vi frulle, sen promenerade vi till Hyde Park och kollade vad det var för tält vi såg där när vi åkte förbi med taxin från Victoria igår. Det var British Summer Time-festivalen, men vi orkade inte gå på den (just idag i alla fall). Vi gick i stället mot British Museum, och smet så klart in på Foyle’s flagship store på vägen. (Två saker vi aldrig missar på resor: bokhandlare och stationaries. 🤓) Det var Harry Potter precis överallt på grund av 20-årsjubileet.

Museet hade en kö vi inte orkade stå i (trötta efter resan, någon?), så vi fortsatte till British Library, där Hannes hade laddat för en utställning om ryska revolutionen. 


Hilda och jag satt i cafét och väntade i 1,5 timme, det var tydligen jättebra (tyckte Hannes, pappan var lite besviken över hur lite den finska delen av historien var representerad).

Vi svängde förbi King’s Cross och kollade på Platform 9 3/4 innan vi tog tunnelbanan till Bayswater och hem. Jag var så klart tröttast, men de andra var inte långt efter:


Nu ska vi ut och äta någonstans i närheten. Allt som allt en lagom första dag i London! 

Några bra Londongrejer:

Att springa för allt man är värd

Svettigt, andfått och alldeles…alldeles underbart!

Av olika orsaker som det är onödigt att gå in på här, var det rackarns nära att vi missade flyget från London i går. Jag hade berättat för min reskompis J om när Risto och jag sprang genom Frankfurts flygplats för att vårt anslutningsflyg var två timmar försenat – jag med sjumånadersmage, vrålandes: “Spring bara! Bry dig inte om mig! Stoppa flyget!” och Risto hoppandes över stolar och bord och en och säkert annan liten tant. Ett roligt minne, som vi ofta skrattar åt. Det är ju inte lika roligt i realtid, vilket var fallet även i går.

Efter ett tag av tågförseningar och andra missöden, när vi började fundera på om vi var för sent ute, sa jag till J: “lugn, vi hinner, inga problem! Jag har aldrig missat ett flyg för egen maskin” (den sista lilla disclaimern kom sig av historien ovan). Nästa kommentar var “det är klart vi hinner, man missar bara inte ett flyg”, och så vidare babblade jag på.

Eftersom vi båda är omtänksamma och trevliga personer, kom vi redan när expresståget åkte in till terminalen överens om att vi måste vara fräcka nu. Vi måste helt enkelt göra vad vi aldrig gör: strunta i andras känslor och knäskålar och framför allt i vad de utsatta tycker om oss och bara ånga på genom folkmassan. Konstigt nog så var det när vi hade kommit överens om detta, som jag verkligen började bli nervös för att vi inte skulle hinna. Som om den där artigheten var min sista fästning!

Dörrarna öppnades, J (som snabbt bytt till gympadojor på tåget) rusade först och jag tätt efter, ropandes små kommandon till varandra. Det är lite suddigt vad som hände sedan, jag minns en massa folk, en grupp scouter som satt i ring på golvet och att jag varnade omgivningen med min egen tuta: “EXCUSE ME, EXCUSE ME!”. (Det hade varit en extra liten touch om jag skrikit “OUT OF THE WAY”, när jag ändå lagt artigheten åt sidan, men det här funkade också.) Det är helt otroligt vad man kan springa om man verkligen Springer. Vi lubbade benen av oss, kutade så att vi inte kunde känna någon annan del av kroppen än de pendlande benen. Och fan, vad det är jobbigt att springa med en tiokilosväska, kan jag säga.

För att göra en ännu längre historia kortare: vi hann, och kunde bli artiga oss igen. Det var spännande att få vara fräck, men jag gillar nog alternativet mer.