Vi kände oss klara med Birmingham, så vi åkte direkt efter frukost. Det var klart enklare att komma ut ur staden än in i den, så vi var snart iväg norrut.
Första stoppet var i Holmes Chapel i Cheshire. För er som inte kan så mycket om One Direction eller Harry Styles, kan jag berätta att det finns två sevärdheter här: bageriet där Harry jobbade innan han blev världskänd, och viadukten där Harry skrev sitt namn under inspelningen av dokumentären This is us, som sedan blivit en vallfärdsplats för fans som skriver små (eller stora) meddelanden på tegelväggen.
Bageriet.
Bageriet var lätt att hitta, i stans rondell. Vi köpte lite fika, brände av några bilder och utbytte trevligheter med kvinnan bakom disken.
“Harry’s wall” var en annan femma. Eller ska jag kanske säga en annan femtusen, för det var hur många steg vi tog innan vi hittade rätt ställe. Då hade vi gått upp för en backe och över en bro, ner för en backe och över en ko, som sången säger.
En å och lite kor stoppade oss också från att nå viadukten från första hållet, så vi tog bilen från andra hållet där Risto parkerade (och vände) bilen på en omöjlig liten vägsnutt medan vi övriga skuttade in i buskarna med fara för våra liv (kändes det som!) och nådde till slut målet.
Bron som inte var rätt.
Viadukten från rätt håll!
Med en lycklig Hilda i baksätet körde vi vidare, och in på klassisk brittisk smalväg. Risto är proffs, och kombinerat med att jag är coolare med var bilen slutar och buskarna börjar, så var det en mysig resa med supervacker omgivning.
Det går inte att göra landskapet rättvisa på bild: vidsträckta gröna kullar med små dungar av träd, får bredvid vägen, låga stenmurar och vildblommor.
Konstigt nog blev den bästa bilden från genom bilfönstret.
Buxton är en stad i västra delen av nationalparken Peak District. Vi checkade in på The Queen’s Head mitt i stan och upptäckte att det var festival på gång. Staden är byggd på källor och har pampiga byggnader, till och med ett operahus.
Afternoon tea på No. 6 Tearooms.
Band stand i Pavillion Gardens.
Well Dressing, en tradition att smycka brunnarna med blomblad, löv och annat från naturen för att hylla vattnet. Innan vi lärde oss den här lilla trivian, trodde vi att ”Well Dressing Parade” som ska gå av stapeln i helgen handlade om något helt annat.
Kvällen avslutades med pub quiz, som vi nästan vann. Det var några besserwissrar vid bordet bredvid plus att musikquizet var i helt fel genre. Annars var Lillebo bäst.
Vi packade in allt och tog bilen ner till Margate för att se Shell Grotto, en mystisk plats som ingen vet varken syfte eller upphovsmakare till. Det är en grotta där någon eller några har satt fast 4,6 miljoner snäckor på väggarna i vackra mönster. Grottan upptäcktes av en slump 1837, ingen har nämnt något om den före det. Skumt. Och lite läbbigt där nere.
Lång historia kort: vi kom på planet efter rimlig tid med den enda eftergiften att de slängde en av våra tandkrämer och en flarra makeup-borttagning. Jag tycker att de krånglar till det i onödan, jag. Men då var vi i alla fall iväg!
Hannes fick sina Beef Steak-chips som han längtat efter, och Hilda Salt & sweet popcorn. Jag tog en dryck som smakade typ mojito. Inte så gott, men kul! 🤷♀️
Brighton är roligt – många små butiker, hippiekänsla och en massa streetart.
En middag för fyra, 30 pund?! Inklusive öl?!
