Glimtar

World’s ugliest shirts

I dag på temat claim to fame: “World’s largest gift shop”, med underskylten “Famous for clean restrooms”. Toaletterna var väl inget speciellt direkt, och sakerna var bland det fulaste jag sett. Kolla här bara:

Route 66-skjorta!

Regnbågsbatik!

Patriotisk pin-up-konst!

Kristen inredning!

Mycket gott att äta i dag:

Just det här kanske inte såg så gott ut, men lyssna: chicken enchilada med green chili och avocado enchilada med cream sauce, pepper mashed potatoes och bönröra på Abuelo’s i Bricktown, Oklahoma City.

Frozen custard (som glass fast med äggula) på Andy’s i Springfield, Missouri.

New York style hot dog (lök och stark senap) på Sonic bredvid I-44.

Fudge från The Ozarks.

Vi körde på ända fram till Oklahoma City, där vi checkade in på ett oväntat fint hotell och åkte ner till stan för att Risto ville kolla baseballbiljetter. Utanför stadion vid luckan kom en man fram och frågade om vi ville ha fyra biljetter, och det ville vi förstås! Jättebra platser nära planen och i skuggan (fortfarande runt 35 grader), det var kul!

Hannes sprang upp och letade efter en boll som flög över hela taket två gånger, och andra gången frågade de som stod i dörren vad han höll på med, så han pratade en stund med dem och kom tillbaka med en boll som de skakat fram åt honom. Jag blir så glad av alla snälla människor!

Vi åt på ett mexikanskt ställe i Bricktown, där stadion ligger. Skönt att äta på en “riktig” restaurang. Och skönt att komma tillbaka till vårt fina hotell, där H2 tog en poolrunda som vanligt före läggdags.

Framför kanalen utanför baseballstadion.

Roadtripen gets serious

Varje småstad i USA verkar ha sin claim to fame. De städer som inte har det, vilar det ett slags hopplöshet över. Som Rolla, där vi tänkte stanna och äta middag för att för en gångs skull inte äta på en exit. Första macken kändes obehaglig, andra mackens kassörska sa trött att det finns en Denny’s över gatan, och om vi fortsätter en bit till så kanske det kommer något som inte är fast food. Vi lämnade Rolla.

I dag har vi dock varit i två småstäder som har ansträngt sig ordentligt. Pontiac, Illinois kan skryta med att man har tingshuset där Abraham Lincoln vann sitt första mål som advokat. Pontiac är också enda staten i Midwest som har tre hängbroar i trä. Där kan man snacka om att nischa sig.

“Walking across any of the three bridges is an experience you will not soon forget.” lovar turistbroschyren.

Pontiac var en jättesöt liten stad, som dessutom vill göra sig känd för sina muralmålningar. Här är några:

Senare på dagen stannade vi i Springfield, Illinois, och gick på Abraham Lincoln Presidential Museum. Hannes var otroligt glad, jag tror att han hade glömt hur intressant han tyckte det var med Lincoln och presidenterna för ett tag sen. Men nu är han igång igen! Det var superfint ordnat, hela museet och allt runt omkring det. Staden var så stolt över att Lincoln levde och verkade där, pensionärer jobbade som volunteers och alla var så entusiastiska och ville verkligen berätta.

En av tre hattar som finns kvar efter Lincoln. Och så glad Hannes.

Nästa stopp blev St. Louis, där vi såg The Gateway Arch, Eero Saarinens monument från 60-talet. 193 meter hög och helt dominerande utan att vara störande. Imponerande! Den såg helt overklig ut på nära håll, och väldigt elegant.

The Gateway Arch.

37 grader gjorde att vi inte orkade vara ute, så vi gick till bilen och åkte runt i stan. Vi hittade inget särskilt, och eftersom vi stannade i Springfield lite längre i stället, så åkte vi vidare. Man kan inte se allt.

Och så åker vi upp på Interstate igen och då låter det så klart så här:

Holiday Road, Arhammar-Pakarinen edition

Raka spåret till Chicago

I morse åkte vi snabbt in till Chicago och tjänade en timme på att vi åkte över en tidslinje. Det var sjukt varmt i dag, runt 35 grader, så vi turades om att var jätteslöa och tjuriga. Jag satte ribban med en migrän fem minuter efter att vi kommit upp ur p-huset. Efter en stund i skuggan och AC på Baskin Robbins med några tabletter och solglasögon, så mötte jag upp med de andra på gamla Public Library, nu kulturcentrum.

Hilda i Public Library.

Hannes följde starkt med att sura och flämta vid The Bean.

The Bean var verkligen cool. Tyckte jag i alla fall. 🙂

När Hannes ryckt upp sig var det Hildas tur att släpa sig fram genom Millennium Park fram till Buckingham Fountain som en törstig genom en öken.

Buckingham Fountain, fontänen från Våra värsta år. Snygg!

Lunchen blev en Chicago style hot dog. Den innehåller typ allt utom ketchup: mustard, white onion, sweet pickle relish with mint, sport peppers, tomatoes, kosher dill pickle spear och celery salt. I samma sekund man tillsätter ketchup så upphör den att vara en Chicago style hot dog och blir bara en vanlig varmkorv. Skört!

Chicago hot dog på väg!

Vi tog en water taxi rakt över till Navy Pier och efter att Hilda åkt en slänggunga där (Hilda nöjd!), fortsatte vi med båt in i stans kanal. Det var det bästa vi kunde gjort. Vackert, vi fick sitta, och se större delen av downtown.

Navy Pier.

Risto, alias hunky-dory mr. Sunshine hela dagen muntrade upp gänget i tur och ordning med att säga till var och en som gnällde att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk, och att vi måste vara ett team…tills hans favoritirritation materialiserade sig i form av en oväntad kö till Willis Tower (före detta Sears Tower). Kö till säkerhetskontroll, kö till biljetter, kö till hissen, kö till filmen, kö till andra hissen, kö till utsikten och till slut kö till hissen ner. Tur att det var så fin utsikt, annars hade det rykt om Risto hela vägen ner.

Millennium Park med fontänten bakom det röda huset.

Millennium Park och marinan, med fontänten bakom det röda huset.

Kvällen avslutades med riktigt, riktigt goda pizzor på Three Aces i Little Italy. Raka spåret till Chicago!

Sparrispizza med purjolök och pecorino…mmm.

Salami calabrese med vitlök, chilipeppar, four cheese blend och parmesan.

Bilbingo

Start: Richmond Hill, Toronto
Mål: St. Joseph, Michigan

Cykellopp.

En skylt på franska.

Trafikljus med fem ljus.

Hängbro

Detroit.

Lake Michigan.

BINGO!

Toronto i mitt hjärta

I morse sov vi ända till åtta, så nu artar det sig. Det hjälper så klart att sova i en jätteskön säng, i ett svalt och knäpptyst rum. Det har poppat upp lite kompisar till Risto under tiden folk har förstått att han är i Kanada, så i går kväll frågade en av dem, Rob, om R kunde vara med i ett inslag på hans radiokanal och prata om finsk och svensk hockey. Vi åkte till Liberty Village direkt på morgonen, och vi andra fick sitta inne hos producenten medan min briljante man levererade visdomar live. Det är så konstigt att se en inspelning på riktigt, de låter ju så klart som de gör på amerikansk radio (eller kanadensisk då, men sån har jag aldrig lyssnat på), och Risto smälter in i miljön perfekt. Producenten lät Hannes välja vilka låtar som skulle spelas mellan reklamen, han gjorde också ett bra jobb. Här är ett litet smakprov från inslaget.

Efter det åkte vi runt och kollade lite olika områden i stan, gillar den ännu mer nu! Här skulle jag kunna bo. Det märks både på folk, byggnader och mat att det är en mångkulturell stad. Vi åt lunch på en food court vid Hockey Hall of Fame, och nästa person, Chris, mötte upp. Vi tog en sväng in på shoppingcentret Eaton Centre och gick sen ner till hamnen för att åka över till Toronto Islands.

Den vackraste skylinen får man från båten.

Jag var alldeles för trött för något annat än att bara gå av båten och sitta på baren precis vid vattnet, men det är ju inget fel med det… Vi provade den kanadensiska specialiteten poutine (pommes frites med gravy och cheddar) och mamman och pappan fick varsin Blue.

Poutines i förgrunden, CN Tower i bakgrunden. Och Lillebo-gänget däremellan.

På båten tillbaka gick jag till relingen och njöt av den vackra skylinen, och när jag kom tillbaka såg det ut så här:

Alla var väldigt ivriga att läsa sina nya böcker från Indigo. 🙂

Efter en lång dag på stan med mina dåliga ballerinas, så var det väldigt skönt att komma hem till Andrew och Vicky igen. Det går så snabbt att göra sig hemmastadd att det känns konstigt att vi ska iväg i morgon igen.

Vad? Vill ni se en bild på min pecan maple syrup tarte som jag åt på Dineen Coffee? Visst:

Godaste kakan i stan.