Category Archives: 2010

Skojar och skrattar med små hattifnattar

Från Muminvärlden ser man om presidenten är hemma i sommarstugan. På Kultaranta (Guldkusten) hissas flaggan när herrskapet är på plats.

Liksom presidenten, var vi också på plats i Nådendal tidigt. Vi fick närmast och gratis parkering, kom in först, och hann krama både muminfamiljen och Lilla My innan horden kom. Kamera upp, kamera ner, innan de andra suckers ens hann säga Snorkfröken. Rutinerat? Njae, äsch, jo.

Hela dagen i dag har vi funderat över när vi egentligen varit på Muminvärlden senast. Lite är det ju så, att parkerna och åren flyter ihop. Vi har dessutom varit i Åbo fler gånger än vi har åkt vidare till Muminvärlden, och som grädde på moset, så blandar jag alltid ihop Åbo och Tammerfors. Man får i stället hänga upp funderingen på enstaka ledtrådar. Hannes ramlade och slog i en tand i Åbo, då måste han varit tre år..? Vi hade barnvagn, för vi kommer ihåg kringlederna runt trapporna, men kommer inte ihåg att vi sett Hilda krama någon figur…bebis? Vi hade varit på Astrid Lindgren-världen innan, för vi jämförde parkerna…2005?

Till slut tog vi det på att jag inte hade bloggat om Muminvärlden förut, och jag har bloggat hela Finlandssemestern under de senaste tre åren. Och där – mina vänner – kom äntligen anledningen till att jag har en blogg!

Nu ska jag i stället börja skriva om dagens outfit.

Litet ego har också öron

Pojken på bilden har ingenting med blogginlägget att göra. Han är bara söt.

Nu ska jag berätta precis hur självcentrerad jag är. När jag sitter på tunnelbanan bredvid några som pratar med varandra på ett annat språk, så får jag ofta för mig efter ett tag, att de pratar om mig. Det räcker med att någon av dem tittar på mig, sedan ler mot den andre och säger något, så är fantasin igång, och jag anstränger mig desperat för att snappa upp något ord jag känner igen.

I dag när jag kom ut från gymmet, var jag helt säker på att en hel grupp japaner utanför hotellet bara kollade på hur jag bökade ut min cykel, som i vanlig ordning hade ramlat på alla andra cyklar (och lindat in sina handtag i någons ekrar – “Hon tar mig, hjälp, hjälp! Släpp mig inte!”) och sedan övergick till att spekulera i hur ful min cykelhjälm var. Synd på en sån perfekt gymfrilla, liksom.

Sen skrattade jag förstås åt mig själv när jag trampade bort därifrån, tassarna pendlande som aldrig förr, som om jag kunde åka ifrån de skallande japan-skratten, och tänkte “where do I get the ego?!” Varför i hela friden skulle ett gäng japaner diskutera min cykelhjälm?

En amerikansk vän som bodde i Sverige, sa en gång att han tyckte det var jobbigt på tunnelbanan, eftersom alla jämt tjuvlyssnade på vad han pratade om. Inte på det där smidiga sättet, med en bok uppslagen, låtsandes läsa, utan så där äckligt – gapande mun, stirrandes rakt på. Jag minns att jag skämdes å mina landsmäns vägnar, men kände samtidigt inom mig att fasen, så där gör jag också! Jag vet inte vad det är med engelska som gör att man vill tjuvlyssna, men det kanske är att man på något märkligt sätt inte tror att det syns, eftersom de inte förstår svenska? Eller så är det så fascinerande att få höra vad “de andra” talar om, när man ändå förstår språket.

Jag känner lite samma sak som han, när jag är i Finland, det är ofta jag ser folk som smygtjuvlyssnar på mig, fast de låtsas att de tittar ut genom fönstret. Ändå försöker jag att prata ganska tyst när jag är på offentliga platser, eftersom R har sagt att finnar tycker att svenskar skriker. Men min sänkning av volymen leder förstås till att de börjar stirra och gapa i stället… Hm… Aha!

Diskbänksrealism

Hemma hos oss är det små älvor som diskar faten, oftast när alla sover. Men ibland fastnar de på kort, om man smyger riktigt tyst.

Hilda gör ungefär fyra klädbyten om dagen en vanlig söndag. Det är till exempel shorts, långbyxor, reflexväst med slips och älveklänning. Ofta hänger något plagg kvar från hennes senaste outfit, och skapar ett intressant blickfång. Som schackrutiga strumpor.

Konversation

Hannes och Hilda bygger lego och småpratar.

Hilda: Fast bara pojkar har skägg…
Hannes: Ja, pojkar har skägg.
Hilda: …när de blir vuxna, när de blir pappor.
Hannes: Jag blir pappa sen.
Hilda: Jag blir mamma.
Hannes: Ja, du blir mamma och får föda ett barn. Det är jättejobbigt.
Hilda: (Tystnad)
Hannes: Hilda, det är jättejobbigt!
Hilda: Jaha…vad jobbigt…men hur jobbigt?
Hannes: Det gör jätteont. Fråga mamma.
Hilda: MAMMA? HUR ONT GJORDE DET NÄR HANNES OCH JAG FÖDDES?
Mamma: Det gjorde ont, men man får bedövning så det inte gör lika ont.
Hannes: MAMMA? HUR LYCKLIG BLEV PAPPA NÄR HILDA OCH JAG FÖDDES?
Mamma: Han blev så lycklig att han grät.
Hannes: Ahaa…men Hilda kolla, jag var en gubbe med en käpp med en RUBIN på!
Hilda: Ahaa. Men jag gillade inte rubiner.