Det var en milstolpe i helgen när en man i porten mittemot tittade upp mot min balkong, log och sa Bueno días! (Har inte skrivit fel, de droppar s:et här lite coolt, säger även gracia utan s.) Morgonen innan tittade han bara upp och nickade.
Nu är jag en av dem!
Men jag är fortfarande för mycket ute på balkongen för att inte vara turist. På en vecka har jag inte sett en enda person ute på balkongerna runt omkring. Det är i och för sig franska balkonger, men ingen har stuckit ut näsan ens.
Några drar upp jalusierna en liten bit på morgonen, men ingen drar någonsin bort gardinen innanför. Själv drar jag upp jalusin helt på morgonen, och drar undan gardinen, förutom när jag lämnar lägenheten. Jag sitter på balkongen och äter, fikar, läser, skriver, och ibland går jag ut och bara hänger på räcket och kollar vad folk håller på med. Som en äkta nordbo!
Det är mysigt att höra folk utanför, alltid är det något som händer. Ljudet färdas uppåt mellan de täta husen så att det låter som att de står på min balkong. Mammor på väg till skolan med barn, kvinnor med dramaten på väg till och från Frutas y verduras-butiken, hundägare på promenad, pappor på väg från skolan med barnen, barnvagnspromenader, mobilpratande folk (inte så många faktiskt!).
I Málaga är det lag på att ha med en flaska med såpvatten på hundpromenad. Den sprejar/skvätter man sedan på kisset med så det inte luktar.
Igår gick jag till terrassen en våning upp för att läsa i kvällssolen. Upptäckte att jag har fått grannar efter helgen, de låg på solstolar i bikini/badbyxor med varsin laptop.
Då kände jag mig också lite mindre turistig.
Kvällssol på Calle de San Quintín.
Du har blivit en riktig spanjorska!