Visdomar från Mxyplyzyk i New York……och det för oss osökt till att vi nu har bjudit in till vårt första riktigt stora barnkalas. 15 killar kommer hem och röjer hos oss nästa lördag. När jag berättade för min mamma att det var dags för barnkalas, så vinglade hon nästan till lite där hon stod, och utbrast “puh! Jag kommer ihåg de där kalasen!” på ett sätt som gjorde mig lite orolig och full i skratt på en gång. Det var ju jätteroliga kalas! (I alla fall mina – men sen när jag var 14, och tillräckligt stor för att hjälpa till vid lillbrorsans kalas, så såg jag för första gången hur ett kalas kan vara jobbigt också. Tack för alla mina fina kalas, mamma! 🙂 )
Något som vi har varit förskonade från hittills är problemen kring vilka barn man ska bjuda. Tidigare år har kalasen varit för våra kompisars barn eller grannarnas barn, och på senare år dagisbarnen i samma ålder. Det blir ju bara runt 5-6 barn. Med skolstarten följde att kalasgruppen plötsligt vuxit till 31 presumtiva gäster, och man börjar genast försöka dela av någonstans. Efter många funderingar fram och tillbaka, har vi bestämt oss för att bjuda alla killarna. Hur man än vrider och vänder på det, så är det den enda uppdelningen som inte gör någon ledsen eller utanför. Alla barnen verkar vara helt ok med att inte bli bjuden/bli bjuden på grund av sitt kön.
Själv har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om att bidra till att dela upp klassen i pojkar och flickor, men jag ser inget annat sätt att göra det på just nu. Smarta förslag mottages gärna (inför nästa år då), men det är säkert ett problem som funnits sedan klasskalas uppfanns.
