Pressmeddelande 8 januari 2008

Jag tänkte bara säga att jag slutar hoppa höjdhopp med omedelbar verkan.

Det blir inget OS i Peking. Det blir ingen fortsatt jakt på världsrekordet. Det känns så bra att kunna få ta beslutet själv och att man inte bryter benet, sliter av någon sena eller att man kämpar och kämpar och inte kommer upp på den nivån man vill. Jag har helt enkelt inte motivationen för att satsa vidare.

Jag skulle säkert kunna åka dit och hoppa hyfsat, men på ett OS vill jag känna att jag kan vara med och slåss om guld och medaljer, annars får det vara. Jag känner mig helsäker och trygg i det som jag bestämt, jag är övertygad om att svensk friidrott kommer att klara sig fint även utan mig.

(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=672&a=730584)

Uppfyllda önskningar

Ser lagom äckligt ut?

I torsdags sa Hannes att “i morgon vill jag ha fem mackor till frukost”, så jag gjorde en magisk macka, som inte syns att den är i fem delar förrän man petar på den. Det kanske inte ser så fräscht ut med marmelad, korv, ost, leverpastej och messmör på samma macka, men faktum är att restaurang mamma har fått en ny beställning varenda morgon sedan den här varianten lanserades. Inte nog med det – det beställs omgiv också.

Vem bestämmer vad som passar ihop egentligen? Jag kommer ibland på mig själv att reagera på Hannes kombinationsförslag (till exempel kaviar och leverpastej) med ett “bläkon, det kan man ju inte äta ihop”, men jag har inget smart svar när han frågar varför. Det är bara äckligt, helt enkelt. Nåja, tids nog upptäcker han säkert själv vad som funkar.

Den magiska jullådan

Glittrande snöstjärna från Macy’s på Herald Square myser ihop med smarrig candy cane från CVS Pharmacy i Harlem. Trevliga småljus från City Gross i Kungens Kurva på grenarna av en Microsoft-gran – raka vägen från Akalla!

Jag älskar julen, särskilt uppladdningen – bakandet, pyntandet, mysandet och sniffandet. Den är utan tvekan den bästa högtiden på året, ändå tycker jag inte alls att det är sorgligt att plocka bort julen när det blir dags. Det får liksom räcka så.

Det allra bästa med pyntandet är att öppna lådorna och hitta alla ghosts of Christmases past. Det är en alldeles speciell känsla att dra upp en dekoration och känna myskänslan “åh, kommer du ihåg när…”. Nu är ni mina vittnen när jag säger att jag aldrig ska köpa en låda med grandekorationer som inte betyder något. Fast å andra sidan, när jag plockar upp de där silverkulorna i glittrig plast som aldrig tycks gå sönder, så vet jag att jag köpte dem till min första jul hemifrån, på Åhléns i Växjö, för att jag inte hade något annat julpynt med mig än en liten (av ansiktsuttrycket att döma) full lucia, utskuren ur en äggkartong av en fyraårig Jessi med tungan rätt i mun. Förresten – tyck inte för synd om mig nu, jag firade inte jul på Åhléns i Växjö, som det kanske lät som. Det hade varit ganska sorgligt.

Årets jul var en dämpad tillställning (eller så dämpat det kan bli med fem småbarn i huset), och jag har äntligen insett att varje jul är olika, oavsett hur lika vi än försöker göra dem. Familjen är ett år äldre, och var och en i en annan livssituation än för ett år sedan. Den insikten gav mig lite pirr i magen inför nästa jul. Undrar vilket nytt pynt som har landat i lådan under året?

Gamla löften och nya

Lägg bara till två mammor på semester.

I dag har jag varit lite galen och köpt en gris i en säck. Det var i och för sig en tjusig säck med bra läge, men ändå en chansning. Det var som att jag manifesterade förra årets nyårslöfte (Face my fears) med en värdig avslutning.

Nu har jag varit seriös i nyårslöftandet i några år, här kommer listan:
2007 Face my fears (bästa manifesterandet: hotellet, spindeln i badrummet, konflikter på jobbet)
2006 Gifta mig med min sambo, som friade på nyår (bäst: Las Vegas i augusti)
2005 Laga mat från början, minimera halvfabrikat (bäst: hemgjorda fiskpinnar, köttbullar, upptäckten att allt är godare om man gör det själv)
2004 Köpa mer kläder med färg (bäst: turkosrandig tröja, röd skinnjacka)

2008 kommer att präglas av *ståndsmässig trumpetstöt här*: Bli bättre på att visa för folk i min närhet när jag tycker att de gör något bra eller är bra i största allmänhet. Det borde egentligen inte vara särskilt svårt, särskilt som man vet att det nästan alltid landar i god jord, men det är överraskande svårt att klämma fram det ibland, trots att det kan vara det enda man vill uttrycka i just det ögonblicket.

Min farmor flög iväg för två veckor sedan. Hon var så bra på att ge beröm och kärlek, ibland på väldigt oväntade sätt, och årets löfte är en hyllning till den annorlunda kärleken och ärligheten som hon alltid visade. (En gång när jag var tio, sa hon att mina ögonbryn var vackra och såg ut som svalvingar, sen dess har jag gillat dem mer än jag säkert hade gjort annars.)

När jag ändå är igång, kanske jag ska börja med farmor-kramar också (boaormskramar som nästan tog andan ur en)… Nä. De är hennes.

Iskapader

“Vad ska det här föreställa?” (Samma kommentar från Hannes och Maja under sliskigt “vi-är-alla-människor-som-kan-dansa-tillsammans-oavsett-varifrån-vi-kommer-och-hur-vi-ser-ut”-nummer)

Det finns få saker som går upp emot att se en riktig Show. Musiken ska vara pampig (tips: tempoväxlingar, upprepningar från andra låtar i programmet, tonartshöjningar och stämmor), kostymerna fabulösa (tips: fras och knas) och publiken andlös (tips: femåring eller femårings sinne). Den bästa show jag någonsin har sett hade allt detta och lite till, och det är klart att Disney on Ice i Globen står sig lite slätt mot världens coolaste akrobater som uppträder till världens bästa musik på världens märkligaste hotell. Upplevelsen grumlas också något av hysterisk kommers med bland annat konstiga snurrande ljusleksaker som till och med femtioplussarna blev hypnotiserade av.

Ändå var det myskänslor som dominerade när jag satt där i dag och såg Nemo, Långben och Aladdin skejta runt i vad som för det mesta är en hockeyrink när min man får mig till Globen. Kanske var det entusiasmen hos åkarna, kanske var det de i de närmaste perfekta kostymerna. Fast jag misstänker starkt att det som fick mig att ge efter för spektaklet mest var att se på Hannes och Majas reaktioner. Undrar om de tycker att det är konstigt eller helt naturligt att Piff och Puff är 1,80 långa? Tål att tänkas på.