Luktsuddssamling som väckte minnen.Ibland stöter man på något som verkligen ligger långt ner i minnenas arkiv. Luktsudd hade jag inte tänkt på sedan jag var i tioårsåldern, när jag i dag var på Nordiska museets samlarutställning. När jag såg montern med luktsudden, så fattade jag att min och min syrras samling var coolare än jag har trott, Big Pack-burken till trots. Vart tog våra vägen?
Det finns mycket man kan samla på, det svåra ligger i begränsningen. För min del tycker jag det är märkligt att börja samla på förstoringsglas som en viss diplomat, men det är kanske bara jag. Jag samlar i stället på ännu tråkigare saker, som bruksanvisningar till allting som finns hemma. Walkman från 1991? I lådan. Strykjärnet från 1998? I’ve got it. (Vem behöver bruksanvisning till ett strykjärn?!)
Någon som gillar bruksanvisningar lika mycket som jag är Hannes. Denna pysselgalning hade blivit lovad ett skrivbord när lillasyster flyttar ut ur spjälsängen, och nu var det dags. Redan när vi packade upp det första Ikea-paketet såg jag Hildas potential där hon intensivt sugande på nappen och med koncentrerat rynkade ögonbryn noggrant skilde plasten från frigoliten och la kartongerna i hallen. Hannes tog samtidigt försiktigt ut alla delar och radade upp dem mot väggen i vardagsrummet. Jag tog ett steg tillbaka och betraktade det här väloljade maskineriet av små arbetare och väcktes ur mina funderingar av att Hannes ropade: “och sen det viktigaste av allt! Bruksanvisningen!” varvid han triumferande höll upp det lilla papper som skulle guida oss genom närmaste timmen.
Nu är ju Hannes i det närmaste legoproffs, så jag kanske inte skulle bli så förvånad, men han hämtade en skruvmejsel från skåpet och satte igång att skruva handtagen på alla lådorna efter en blick på papperet. När jag kom tillbaka efter att ha lagt den lilla arbetaren, hade den stora redan börjat
att böja till metallådorna, precis enligt anvisningen. Jag tror faktiskt att han hade fixat att bygga ihop hurtsen helt själv, om han bara haft lite mer skruvdragarkraft i händerna. (I dag gick det inte lika bra för mig, allvarligt – är det inte löjligt när det står “click” i anvisningen? En Ikea-möbel kan ge upphov till många läten, men klick är inte ett av dem. Det narmaste jag kom var “brak”, men det verkade funka ändå. )
Det här med skrivbordet (eller “kontoret” som det snabbt blev) är i och för sig en viktigare händelse än vad jag hade trott, det var med stort allvar som han planerade hur han bäst skulle kunna hålla det ifrån Hilda. När vi satt i bilen hem från Ikea så sa han (och det här är ordagrant): “Mamma, jag är orolig för säkerheten på mitt kontor. Jag tänkte att vi kunde sätta en vägg i mitten, med en dörr med lås på.”
I morgon när vi vaknar har han kanske tecknat avtal med Securitas. Eller Ikea.
Tröttsamt.
