I dag var inte en bra dag för ekonomin. Jag menar alltså i mitt mikrokosmos, inte den globala. Runt 7 000 kr försvann på ett bräde på grund av Volvo (inga fler detaljer, då blir jag bara sur…are). Sedan upptäckte vi av en slump att vår nya bredbandsleverantör Com hem inte har sagt upp vårt gamla avtal som de lovat, utan att vi nu i tre månader framåt måste betala för två abonnemang. Adrenalin!
Telefonsamtal till Com hems kundtjänst, en trevlig röst svarar “oj, men så ska det ju inte vara” och den lilla spirande känslan av att världen är rättvis och den lilla konsumenten har en chans att få rätt, får mig att ta telefonen ut i köket och börja koka te. Sedan svarar nästa person i kedjan, någon som förmodligen är anställd för sina talanger att med ointresserad röst repetera argument och trötta ut de kunder som orkat sig igenom telefonkön. Och då börjar man känna den där hopplösheten som infinner sig när man klagar på något utan att ha några trumf på hand.
För det spelar ingen roll vad killen som sålde tjänsten egentligen sa till oss båda två, vid två olika tillfällen. Det enda som räknas är vad som spelades in på bandet. Ni vet det där som man lyssnar på lite halvt medan man springer efter barn och lägger i en tvätt, medan man mumlar “ja…” och “okej”.
“Vill du att vi lyssnar igenom bandet och hör vad det är för villkor som gäller?” frågar min nyfunne fiende med ett oskyldigt tonfall.
“Tror du att ni säger på inspelningen att ni tar hand om uppsägningen?” frågar jag.
“Nä.” säger hon, och börjar fila på andra handens naglar.
“Då kan vi skita i det, tycker jag.”
Sen fortsätter det i den stilen, och vi upprepar båda våra argument tills jag inte kan med längre, och i stället säger: “Det här är inte ok, tycker jag.”
Tystnad i ungefär 20 sekunder.
“Det här är INTE ok.”
“Vill du att vi lyssnar på…”
“Det här är INTE ok!”
Och nånstans där fattar vi båda att det inte går längre. Jag säger att jag inte vill vara deras kund längre och att jag känner mig lurad, sen lägger jag på.
När jag beklagade mig för Jocke, som orkade lyssna, så sa han att om han jobbade i kundtjänst, så skulle han haft en panic button som drog igång Balla-da-li när kunderna gnällde. “Så här tycker jag om det”: play.
Jag ska nog ha den redo när jag ringer Com hem nästa gång.
