Jag känner mig mäkta stolt över mig själv. Och inte för att vi har bott i fyra år i vår lägenhet och aldrig riktigt, riktigt fått spishällen så där glänsande som den var när den var ny, utan för att i dag, mina vänner, har jag skrivit kontrakt med en hemservice-firma!
Egentligen har jag inte vetat vad som tagit så emot med att anlita städhjälp tidigare, men nu tror jag att jag har det: Jag är i allmänhet emot att betala för något som vi kan göra själva. Det tog några säsonger för R att övertyga mig om att det var bra att låta någon annan byta våra däck, särskilt som det faktiskt var lite mysigt att vi gjorde det själva på den där gamla svarta bmw:n eller lilla röda Fucken. Efteråt, det vill säga. Inte när vi frös om fingrarna och fick hoppa på fälgkorset för att få upp de där jävla skruvarna. (Ett år bröt vi faktiskt av inte bara ett, utan TVÅ fälgkors. Då känner man sig lite stark. Och dum.)
Hur som helst – i dag träffade jag en kvinna från hemservice-företaget som berättade allt om den förträffliga lösningen på alla våra problem. Jag fick hela tiden hålla mig för att inte säga ursäktande saker om hur det ser ut hemma hos oss, jag hade bestämt mig för att inte göra det. Det är så lätt att börja tramsa om “oj, här var det inte så rent”, fast jag vet att det är helt normalt smutsigt och stökigt här hemma. Så jag bet mig i tungan och sa vid vissa ställen helt enkelt “här får ni torka där det går”. Men det var lite roligt att se hennes reaktion på den stora hockeytrunk som fyller halva gästtoaletten: “Ehm, jaa-ha. Brukar ni ha…*letar ord*…den-där här inne?” “Nejnej”, sa jag muntert, “bara under vintern! Här får ni torka där det går!”
Nu är jag upprymd och förväntansfull över hur glänsande vårt hem ska bli och hur mysigt hela familjen ska ha det i soffan de där stunderna när vi tidigare irriterade oss på – eller ännu värre – gjorde något åt det där under diskbänken eller badkaret. Rapport följer!
Mystisk robot siktad i Sickla.
