Category Archives: 2008

Att få en bit av farmor

Försäljare må iakttaga försiktighet.

Farmor skulle ha älskat att se oss i dag. Hon skulle ha myst över hur vi tog upp något ur en låda, ropade ut “är det någon annan som vill ha den här vasen/asken/figuren/broschen/boken?” och sedan med ett tyst jubel fick lägga den till högen med minnen från en farmor som inte var som någon annan. Min käraste skatt från i dag är godisskålen från Marocko. Den står redan på ett skåp hemma hos mig, jag går fram hela tiden och lyfter på locket, men det kommer inget godis.

Det finns andra mystiska prylar, som nog inte kommer att hamna hos mig. Som den uppstoppade ugglan ovanför ytterdörren, en gång placerad där för att släppa något otrevligt på oönskade besökare. Den tanken tilltalade farmor.

Sorgligt, gulligt och roligt

En varm kille, och extatisk.

Det var en känslomässig dag på många sätt. Ceremonin för min älskade farmor, som blev en ängel i julas, var vacker, sorglig och väldigt farmorsk. Det var skönt att tillbringa kvällen tillsammans med familjen, och vara så glad att jag fortfarande har dem hos mig i många år framöver.

Någonting har tagit åt min bror. Kanske har han också haft en extra känslomässig vecka, eller så har han helt enkelt så mycket kärlek till världen att det bara svämmar över på märkliga ställen. Han har tydligen skickat ut den här rufsiga valphälsningen till alla sina Facebook-kompisar, utan att veta om det förrän en av dem skickade ett meddelande tillbaka. “Jävlar! Nu går jag ur Facebook!” sa Jocke, medan Jenny och jag skrattade så vi tappade andan när vi sökte upp hans vänner en efter en och såg samma valpar plira mot oss från varenda wall.

Det var längesedan jag skrattade så mycket. Jag vet inte vad som är roligast – att han har skickat ut det till alla, att han inte gillar hundar, eller att bara en har reagerat!

Fil kand i Vårbuffé

Temat stämmer inte perfekt med kurserna, men…man får inte vara så petig.

Nyheter på gång! Om man inte vill ta hemliga-lådan-kursen Arabiska och mycket mer så finns det massor av annat att välja bland. När man till exempel sitter på bodegan i Benidorm och viskar ti amo så spelar det faktiskt ingen roll att det egentligen är italienska. Huvudsaken är ju att du är singel, jag är singel och vi är lite crazy latino, the Medborgarskolan way!

Det är helt omöjligt att blogga om den här bilden – det blir som att förklara ett roligt skämt. Så jag låter resten vara osagt och lutar mig tillbaka och låter bilden tala för sig själv.

The comeback

Konstapel Hannes, till er tjänst.

Äntligen hamnade vi på Polismuseet, som Hannes har pratat om så länge. Det är inte alltid det man tror ska intressera som faktiskt gör det, det tänker jag ofta på när jag tar barnen någonstans. I dag var det inte lika oväntat, det var förstås mest spännande med polisbilen. Och att klä sig som en polis (även om de två uniformer i barnstorlek som fanns monopoliserades av samma två pojkar under hela tiden vi var där…vid såna tillfällen undrar jag verkligen hur deras föräldrar tänker). Själv provade jag uniformen i ungefär en halv minut, men det räckte nog för att ingjuta lite pondus och självsäkerhet, vilket skulle visa sig i tunnelbanan några timmar senare.

Ni vet när man råkar på en idiot som säger något och fem minuter senare kommer man på att “det skulle jag ha sagt!”, men då är det försent? Check this out:
När vi skulle ner i rulltrappan till tåget, sprang Hannes på sitt femåriga sätt några steg före, och råkade komma på samtidigt som en man i rock (låt oss kalla honom Herr Pajas). Jag kom på rulltrappan ett par steg efter och pajasen vände sig om till mig, pekade med hela busskortet och fräste: “håll reda på ungen, annars kan nån ta dig för vårdslöst förfarande!” I normala fall skulle jag bara ha skrattat honom rakt i ansiktet eller kanske ignorerat idioten fullständigt, men nu blev min lilla guldklimp till son (som alltid är så duktig och håller till höger i rulltrappan och sen väntar längst ner) inblandad. Därför replikerade jag i stället: “håll reda på när din mun är öppen, annars kan nån ta dig för det dumhuvud du är!”. Bam-bada-bing, fan vad bra! Det var nästan så att jag sträckte två knutna nävar upp i luften i en segergest (men då hade jag ju tappat vagnen med min andra björnunge nerför rulltrappan, och det hade förtagit mitt fyndiga försvarstal något).

“Håll reda på när din mun är öppen”…fan vad bra. 😉