Att knäppa av i exakt rätt hundradels sekund 🙂För nästan exakt ett år sedan var vi på Puuhamaa och roade oss, och det var ett självklart val att åka dit i sommar igen. Jag är ganska säker på att vi inte skulle betala 19 euro för att gå på ett sånt här ställe om vi inte hade barn, så jag tackar min lyckliga stjärna för våra två små godluktande busungar som i dag ivrigt hängde på låset.
Dagen rusade iväg, och precis innan vi skulle gå hem blev den stora orangea hoppkudden barnfri. R och jag tittade på varandra i samförstånd och slängde av oss skorna för att rusa dit. Det var inte hans snabba reaktion jag reagerade på. Det var vad som hände tio sekunder senare, när han plötsligt fick en illavarslande koncentration i studsarna och började skandera “Vem är kung?! Vem är kung?!”… Enda orsaken till att jag sitter här i dag, och inte fastklistrad i någon tall, är att jag kröp ihop i fosterställning och skrattade så jag fick ont i magen. Det är så roligt att se någon hoppa så seriöst, särskilt en som jag är gift med.
Det är i och för sig inte första gången R kallat sig för kung. I början när vi träffades så var vi i Gamla stan och fikade med min lillasyster, som då var elva år. Under den dagen lyckades han övertyga henne om att han faktiskt var kungen av Finland. Hon var egentligen lite för stor för att tro på det, men blev säkert osäker av att han var så allvarlig och samtidigt blasé om det hela. Det vore kul att veta hur länge hon trodde att jag var ihop med kungen av Finland. Kanske lika länge som den riktiga kungen av Finland lyckades behålla titeln.
En öl, lite nötter, en brygga och my darling by my side.
