En välbesökt vinkel under processen.R hade läst att man kan hyra julgran i Kalifornien, och att en kvinna utropade “Ramona, you’re back!” till sin älskade hyrgran vid återföreningen, så den logiska fortsättningen var att föreslå att vår gran skulle heta Hågge.
Det kändes genast som att vi fick ett starkare band till vår fina gran som så lämpligt levererats till vår ytterdörr av omtänksamma familjemedlemmar. Hågge stod i hallen i dag och värmde sig, det hade blåst kalla, snöiga vindar i hans rufs hela natten. Det låg ett löfte om julmys över det lilla radhuset i Sollentuna.
Under Bolibompa började vi titta på Hågges starka ben, och undra stilla om stammen skulle få plats i julgransfoten. Vi kom överens om att såga lite grann, tittade på varandra med ett “den-där-Hågge”-leende, jag lade en liten tidning under stammen och sågade bort barken på alla sidor. Hämtade måttbandet, och Hilda mätte upp att den fortfarande var mer än fem centimeter för tjock. Dags för trädens nemesis R att träda in med uppkavlade ärmar.
En kvart senare reste sig R från en lite mer bantad Hågge och vacklade till soffan. “Jag kan inte andas”, sa han, sen somnade han! Jag tittade på Hågge. “Jag tror inte att jag är så förtjust i dig längre, Hågge”, muttrade jag, och tog tag i sågen och måttbandet.
(De tindrande barnen tror vid det här laget fortfarande att det finns en chans att klä granen i kväll, men Hågge har andra planer.)
Hågge gick från kär familjemedlem till “jävla Håkan” på knappt två timmar. När vi äntligen stöttat upp det sneda eländet och hallen var översållad av kladdig bark, sågspån, barr, blod, svett och tårar, hade Hannes redan gått och lagt sig själv. Vi lovade att de förväntansfulla små änglarna ska få hänga upp varsin prydnad i granen innan vi går till skolans avslutning i morgon.
Det är tur för dig att du är så snygg, Hågge. Sån jääävla tur.
