Tidens vansinnigt hastiga lopp gör mig fullkomligt mållös!! Annars skulle jag nog haspla ur mig sidvis om´et!

I tisdags var Eric här igen, nu tillsammans med den förlovade flickan från Eslöf, fröken Persson, som befanns vara en riktigt trevlig bekantskap. Och så söt därtill. Och så avslöjade vi till slut (sedan vi exekverat diverse oljud på pianot) att hon spelade marscher med en brio som man aldrig skulle kunnat tro den späda varelsen om. Alldeles överdådigt.

De sista dagarna har det varit fullkomligt sommarväder. Och nu är det alldeles grönt i parkerna. Och oh, en sådan ljuvlig doft och hur vackert det är!! Igår, då Marta och jag blev färdiga med vår lunch alldeles ovanligt tidigt, klevo vi iväg upp mot taket, i den ljuva fast svaga förhoppningen att dörrn ditupp skulle vara öppen. Och si,– det var den och vi smeto glada i hågen upp. Där möttes våra förvånade blickar av en gammal gumma och två ungherrar, som slagit sig ner i solgasset. Vi klevo förbi dem och bort på andra sidan, där vi njöto i fulla drag av den bedårande utsikten, solskenet och en luftig bris.

Det var särskilt vackert att se alla svenska och danska flaggor, som fladdrade och vajade överallt. Till ära för vår prinsessa Margareta och prins Axel av Danmark, vilka dagen därpå skulle fira bröllop. Dagen därpå ja – det är idag det. Och arbetsintensiteten i Skandia har nog inte varit så vidare stor idag. Först den härliga, slöa värmen och så redan klockan 11 i förmiddags, en jämn ström av bilar och ekipage upp till Storkyrkan, där vigseln skulle äga rum, med massor med eleganta damer och herrar i glittrande uniformer.

Då hängde vi förstås i “anskaffningens fönster” och tittade på ståten. Då kanonsalut förklingat, att vigseln ägt rum, var det jag, som slank upp till “Ombudsmansexpeditionen” som har fönster rakt ut åt borggården, och där stodo Lisa Svanberg, Herr Larsson och jag och såg alla de kungliga med brudparet i spetsen, fara upp till slottet. Brudparet sutto i en stor öppen landå, hon i bruddräkt med slöja och myrtenkrona och han i dansk sjöofficersuniform. De sågo så glada, lyckliga och trevliga ut, och nickade och vinkade åt höger och vänster. Efter lunch på slottet var det stor galaeskort ut till palatset på Djurgården, och då låg jag halvvägs ut genom fönstret inne hos herr Fröding med kapten Ehrner i en halsbrytande ställning over mig. En sådan enastående vacker anblick det var!!

Massor av folk på Mynttorget och längs barriärerna vid Söderström, bortåt Riksplan och på Norrbro. Smällande flaggor rött och vitt, blått och gult, i långa rader på husen vid Mynttorget och längs Strömmen och över det hela strålade solen med ett bländande sken.

Plötsligt blir det rörelse i folkmassan. Där kommer de!! Först rider en avdelning dragoner nedför slottsbacken i sina vackra blå uniformer på blanka fuxar med solstrålarna gnistrande på epåletter, hjälmar, värjor och all den andra grannlåten. Så kommer i tandem brudparet, hälsat av hurrarop och viftningar, sedan en avdelning gardister, i vackra landåer tärnor och marskalkar, tärnorna i blekgula crepe -de – chineklänningar med mattblå skärp och blå smala band om håret och med buketter i blått, rött och gult.

Marskalkar i alla möjliga lysande och färgrika svenska och danska uniformer. Sist i den ståtliga kortegen i sakta mak kronprinsparets bil, där de små söta prinsbarnen, av vilka Carl och Bertil varit brudnäbb, tryckte sina näsor platta mot fönstren och tittade på folket med stora förvånade ögon. Det hela var verkligen synnerligen vackert och upplyftande och ett särdeles angenämt avbrott i kontorsenformigheten.

Men ack! plikten kallade snart i form av Herr Husén, som kom in och meddelade fröken Boudin att Inspektör Schröder skulle genast ha 400 kronor i postväxel. “För sent att köpa växel” tyckte jag, upptäckande en möjlighet att undkomma, “Klockan är strax 3”.

“Då får det gå kontant”, varefter jag mumlande en stilla svordom, efter det att kapten Ehrner krånglat sig ner, fick taga mig in på min plats, dock först sedan jag övertygat mig om att det inte “blev nåt’ mer att se”. Och så började vardagligheten igen.

Genom fönstret åt sydväst faller en bred solstrimma snett över gplvet och vår enda lilla krukväxt, en vacker “vandrande jude” mår så gott i fönsterkarmen. En lång stund ha vi på förmiddagen suttit nere i en av bersåerna på vår trevliga gård och solat oss. Där är så lugnt och skönt med den späda grönskan och en mångstämmig kör från småfåglarna.

Endast sällan störes stillheten sv en mer eller mindre “nuckig” innevånare, som iförd den finaste söndagsstassen styr kosan ut i storstadens vimmel mot okända eller kanske mera kända öden.

Då Rut och jag i förra söndagsförmiddagen promenerade förbi “Dramaten” sågo vi på affischerna, att “Den gröna fracken” spelades där på kvällen. Jag föreslog att vi skulle köpa biljetter, för det är ett riktigt roligt stycke, som väl tål att ses om. (jag hade ju sett den förut). Hon samtyckte och på kvällen hade vi en glad stund åt de wahls, Tyra Zanderholms och alla de andras tokigheter.

På måndag möttes jag i Skandia av nyheten, att “nu är Herr Husén äntligen förlovad med sin fröken Möller”. Så det blev ett väldigt gratulerande. Flickorna på “anskaffningen” salade ihop till en härlig bukett mörkröda rosor.

På onsdag voro Rut och jag hembjudna till Märta Gran på Generalagenturen. Där blevo vi presenterade för herr Huséns fästmö, som var lång, smärt och hade en charmant hy, vackra tänder och röda läppar. Föreföll synnerligen behaglig. Så var där också en fröken Münter, en särdeles glad och livad “ordning”, även hon förlovad. Vi tillbragte en riktigt gemytlig afton och fick sällskap hem med Münter, som vid avskedet tyckte, att vi skulle träffas någon mer gång.

Igår eftermiddag gingo Rut och jag strax efter lunchen ut på en långpromenad. St Eriksgatan – Odengatan – Valhallavägen – Narvavägen. I förbifarten togo vi oss en titt på “Lärkstan” och där är verkligen alldeles förtjusande med alla små planteringar och de smakfulla, eleganta enkla små husen.

Strax efter vi kommit in ringde Eric, och som ingen hade något särskilt för sig på kvällen, bådo vi honom komma hit och dricka kaffe, vilket han tacksamt accepterade.

Sedan flög “Pippi” i oss, så vi plockade fram diverse puder, läppsmink och ögonbrynssvärta och gjorde oss sköna som det värsta. Eric blev förstås fullkomligt hänförd över vår skönhet, och sen skojade vi vilt hela kvällen.

Ack, ljuvlïgheters ljuvlighet, vilket besårande väder vi haft de sista dagarna. en värme som mitt i sommaren, strålande sol om dagarna och ljumma, ljusa kvällar med blekt månsken och matt glimdrande stjärnor. Nu är våren här på allvar, man tycker sig nästan se, hur bladen skjuta fart på buskar och träd.

Idag hämtade Rut mig i Skandia på middagen och så gingo vi till Skansen. Där slogo vi oss ned på en liten friluftsservering nedanför Bredablick och njöto i fulla drag sv sol och vårluft, späd grönska och – citronil och bakelser.

Till middag åto vi cacao och smörgås och sedan gingo vi till “Kungsholms” och såg “Barnet mitt” som var riktigt trevligt.

Apropos smörgås, det är verkligen härligt, att tiderna nu blivit så förbättrade. Nu kan då dyr- och kristiden knappast utgöra det stående samtalsämnet längre. Nu finnes ju nästan allting, både i matoch klädväg och förresten allt vad till livets nödtorft hörer. Visserligen äro ju priserna betydligt högre än förr, men hur det nu är, tycks det också överallt finnas mera pengar än förr. Gud ske lov!

I tisdags voro vi förstås på Franz von Vecsey konsert igen och där voro en hel del bekanta bl.a. Maja Jansson och herr Husén i Skandia samt Eric och fröken Persson. Den senare är en liten rar, förlovad flicka från Eslöf. Hon går på hushållskurs häruppe och under tiden har Eric synnerligen energiskt tagit henne “under sina vingars skugga”.(Hon är ju söt, vet jag – och “såna ä’ kararna”)! Men inte tar hon den där förlovningen så vidare allvarligt inte, stackars barn!

Men för att återvända till Vecsey, även denna gång höll han mig fången med sina toners makt. Publiken var om möjligt ännu mer entusiastisk än förra gången, och gav sig inte förrän han hade givit fem extranummer, bl.a. valsen ur “Alrleqins millioner”, som frambrakte fullkomliga ovationer.

Onsdag eftermiddag tillbragte jag med att plocka groddar av potatis nere i källarn. De’ ä’ rent av fasaväckande, vad potatisen frodas och växer därnere. Och en så massa vi har där sen! Sannerligen jag vet var jag skall göra av allt. 60 kg. har jag lyckats placera hos tant, men det finns mycket mera kvar och jag hann inte att plocka hälften en gång. Usch!!

Både på torsdag och fredag eftermiddag ha vi sytt flitigt och ordnat med en del kläder. Jag har sytt en stor beigefärgad krage till min gröna dräkt och satt ett skärp runt kappan, så nu är den riktigt “snobbig”. Och nu skall jag ta itu med att sy vita blusar o.d., för det kan sannerligen behövas i denna värmen.

Nu tror jag, att jag skall skriva ett brev till Bruno och tacka för brevet till min födelsedag.

“Valse lentes” veka toner bölja genom rummet väckande i min själ en vemodig längtan efter något roligt, glatt, ungdomligt härligt. Att få sväva runt i valsen, förd av någon “Hans” starka fasta arm, trycket mot hans breda bröst och med hans läppar snuddande vid mitt hår. Men Judit, Judit, hur kan du sitta och, mitt på blanka söndagsförmiddagen, längta efter sådant och drömma sådana “day dreams”.

Det är Rutan, som trollar fram den vackra valsen på pianot. Ja, nu är hon här, min glada syster. Hon kom hit på eftermiddagen, den 28 april och jag var förstås och tog emot henne på stationen och ledsagade henne hit, där vi nu skola kampera tillsamman.

På onsdag morgon den 3O april vaknade jag vid tonerna av den kära gamla “Lucia heter denna dagen”, och slog upp mina sömndruckna ögon mot Rut och ett lock till en hattask, vilket i hast arrangerats till kaffebricka. Så roligt det var att sitta där i sängen och bli trugad och bjuden på alla de sätt.

I Skandia hade flickorna “salat” till ett presentkort på Nordiska kompaniet och så fick jag liljekonvaljer av Märta Högberg och Maggie och en påse cacao av fröken Asperén, som äter lunch vid samma bord som jag. Hon brukar skoja med Marta och mig för att vi sitter och slickar i oss vår omsorgsfullt hoprörda cacaoblandning medan vi vänta på maten.

Fram på förmiddagen anlände inte mindre än 9 brev, 3 kort och 2 telegram från vänner och bekanta i Göteborg. “Rekordpost” tyckte vaktmüstarn ( En ung lång en, som ser riktigt trevlig ut).

Vid tvåtiden tog jag mig ledigt, för Rut och jag hade kommit överens om att fira dagens betydelse med lunch på Kompaniet. Och där festade vi värre med tre rätter mat och en flaska vin. Jag hade inte brytt mig om att bjuda hem någon på eftermiddagen, ty eftersom min födelsedag också är Valborgsmässoafton, skall ju alla människor antingen ut och se på studenttåget eller gå på Skansen eller Hasselbacken den dagen. Så Rut och jag inskränkte oss till att efter middagen festa våldsamt på kaffe och en stor tårta, som Eric varit nog snäll att skicka upp.

Sen gingo vi i sällskap med Märta Gran och sågo på studenttåget. Där var en faslig massa vagnar, men just inget vidare kvickt eller roligt. Då tåget passerat, gingo vi upp på Generalagenturen en stund och satt där och pratade till klockan 9 då vi skulle på Röda kvarn och se om “Sången om den eldröda blomman”. Och den tål väl att ses flera gånger. Nu lade jag också mera märke till den förtjusande, väl arrangerade musiken.

Första maj regnade det hela eftermiddagen, så Rut och jag stannade snällt hemma. På fredag hade vi skaffat oss biljetter till violinisten Franz von Vecseys konsert i Auditorium, och det blev sannerligen en riktig upplevelse. En sådan gudabenådad konstnär!! Vilka kaskader av välljud han trollade fram ur fiolen. När han spelade Chopins “Nocturne” blev jag alldeles hänförd. Det var så att jag riktigt ryste och andan stockade sig i halsen. 0h!!

Bifallet var fullkomligt ovationsartat. Han måste ge tre extranummer varibland han spelade “Ack Värmeland Du sköna”, så att jag höll på att svimma av hänförelse. Vi stodo kvar och tjöto, stampade och viftade med näsdukar ända tills det var släckt bade på estraden och i salongen och då rusade vi ut för att få se en skymt av honom, när han reste i sin bil. Vi hade den stora turen att komma mitt framför bildörren och hurrade och levde som hela folkhmssan runtomkring. Och vilket stolt ögonblick, då han räckte ut sin hand och tryckte våra!

Jag försökte i hastigheten komplimentera honom med nâgra ord på fransk – tysk – engelska, och jag hoppas att han åtminstone förstod något, ty han skrattade och sade “Merci, merci”. Sedan på kvällen var det först efter någon tvekan som vi kunde förmå oss att tvätta händerna. På tisdag ska han ha avskedskonsert och behöver jag säga att vi redan köpt biljetter dit?

Ack, Du min kära dagbok, hur tiden flyger iväg med oss! Nästa onsdag, den sista april inträder jag i mitt 25 levnadsår. D.v.s. jag har då tillbrakt 24 år här i denna jämmerdalen. Och vad har jag då upplevat och erfarit under dessa 25 år! Ja – upplevelserna äro allt ganska jämnstrukna. Jag har haft roligt ibland och ledsamt ibland, och jag har gått i skolan och haft mässlingen och blivit självförsörjande och blivit “stor”.

Och jag har “gått i sällskap” med några individer av motsatta könet och ett par av dem har varit nog snälla att bli “kära” i mig, och själv har jag varit “kär” många gånger på backfishsätt (mest i skådespelare o.d.). Men tänk, fastän jag har levat 24 långa år, har jag ännu inte erfarit det ringaste, som kunde göra tillvaron litet annorlunda.

Ja, d.v.s. ibland har jag ju hört någon så vacker musik, läst någon så fin bok eller sett något så ljuvligt i naturen, att jag för en stund känt något annat än det gamla vanliga. Jag undrar så, om det då bara är först när Han uppenbarar sig på scenen och kommer och tager ens hjärta i besittning, som livet får sitt rätta innehåll?

Och på sista tiden har jag funderat så mycket på om jag inte skulle ta och ge mig iväg utomlands någonstans. Förutsättningarna att slå mig fram har jag nog, dels i mina språkkunskaper, dels i min “aldrig rädd natur”. Då kanske jag skulle kunna få erfara några sensationer, som jag nu längtar så vilt efter. Och vem vet, om jag inom en icke alltför avlägsen framtid sätter mina planer i verket och ger mig iväg.

Just nu är jag så synnerligen livad för det, ty Marta Jonsson skall resa till England i början av juni. Den som finge följa med ändå! På torsdag kväll reste Carin med “Heimdall” till Finland och jag var förstås jämte flickorna Berg nere och följde av henne och stod och huttrade och frös bakom ett rep i en halvtimmes tid. Man fick nämligen inte komma intill båten, förrän landgången blivit nedhissad.

Egentligen tycker jag det är en fasligt tråkig tillställning att följa folk till tåg och båtar. Om man också annars har aldrig så mycket att säga varandra, kan man då inte komma igång att prata om någonting, utan står där och “menar och menar” och framslungar krampaktigt då och då: “Ta väl på dig nu, så du inte fryser, Du har väl inte glömt smörgåsarna? – Glöm inta att säga till Karin att hon ska skriva, och hälsa allesammans så hjärtligt” m.m. snillrika saker, som man sagt c:a 10 gånger förut. Och bägge parterna bara önskar att båten eller tåget ville ge sig iväg. Skall man nu äntligen följa någon, så borde man inte komma ner, förrän 2 eller 5 minuter före båtens eller tågets avgång.

Rätt som jag på fredag middag hängde över min inepektörsliggare nere på Skandia, tyckte jag att det hela var en bra tråkig tillställning, så jag gick helt enkelt in till Rosén och sade utan vidare “skulle jag kunna få gå klockan 2”? “Jodå, varsågod”! Och så gick jag glad i hågen direkt hem och började städa och ordna med litet av varje. Dä ä´just fint!

På kvällen kom Eric upp och var förstås rysligt angelägen om att få sitta så nära mig, som möjligt, men jag hade beväpnat mig med ett broderi och var fast besluten, att det inte skulle bli någon sån där vild flirt mer. Till slut lyckades han dock få mig därhän, att han fick “låna” min ena hand mellan vart tredje stygn, men hur det nu var, blevo de tre stygnen till två, till ett och så upphörde de alldeles. Men han fick inte kyssa min mun en enda gång. Man står väl vid sina beslut!!

Ikväll skulle han ha bjudit mig på “Czardas”, men så fanns det förstås inga biljetter kvar. Så jag tyckte att det vore väl bäst han gick hem och studerade sin civilrätt, och själv slog jag mig ner och lagade fyra par strumpor, som jag tvättade i morse. Så fastän jag är ganska arg för att det inte blev något teaterbesök, känner jag mig dock synnerligen tillfredsställd med mig själv över denna oerhörda prestation.

Klockan 2 hade vi inbjudit flickorna Berg på kaffe, och det dröjde inte länge förrän vi voro fullt inne i det våldsammaste musicerande. Det är ganska lustigt med flickorna Berg att fastän de inte är det ringaste musikaliska själva, äro de mycket roade av musik. Och nu ville de höra allt möjligt från “Landalalinjen” (eller “ambulansen,” som Elin säger) till våra finaste stämningsbitar. Egentligen kanske det just inte var så lämpligt att exekvera “Landalalinjen” o.d. mitt på Påskdagens förmiddag, men jag tänkte inte på det, förrän nuckan till vänster inte kunde bärga sig längre, utan måste ge sin indignation luft genom att bulta i väggen!

Allmän tystnad först. Men så måste jag förklara nuckans motvilja mot musik, och slutade helt snällt att spela. Jag har vant mig vid na´ nu så ja’ tar det med ro.

På påskdagens eftermiddag var jag bjuden ut till släktingarna på Lidingön för att hjälpa till att fira en av inackorderingarna, som hade födelsedag. Där infann sig småningom c:a 15 personer, av vilka de flesta dock sorgligt nog på mig verkade “ljum sockerdricka” i högsta grad. Där fanns dock två jämförelsevis unga flickor, som jag pratade en hel del med. Och så måste jag som vanligt spela en massa förstås.

Mat undfägnades vi rikligen med. Först kaffe med härligt dopp, så frukt, kakor, konfekt, vin och cigaretter och till slut en “hejsjudundrande” supé. En sådan härlig fågel! – Supéns efterdyningar drogo så långt ut på tiden att jag försummade sista spårvagnen till stan. Jag ville gå, men det fick jag inte på villkorsvis, jag måste stanna och fick ligga i “användssoffan” i matsalen. Det var så trevligt att se furorna utanför fönstret, då jag slog upp ögonen på morgonen.

Naturliqtvis hade jag räknat fönsterrutorna och drömde en hel del, men det förargliga var, att jag rakt inte kunde komma ihåg det på morgonen. Det är sällan jag kommer ihåg, vad jag drömmer.

Så fort vi ätit frukost reste jag in till stan och se´n voro Carin och jag på Skansen och drucko kaffe ute i det fria och hörde på Flottans musikkår. De spelade bl.a. “Allah´s Holiday” en bit, som nu grasserar fruktansvärt. Hittills har den bara funnits att köpa i handskrift för 10 kronor, men nu har den kommit ut från Elkan & Schildknecht, så nu får man väl snart höra den till leda.

Första gången jag hörde den var på Skandias bal, då direktör Casserman och jag dansade efter dess toner. “Det är en sådan utomordentligt trevlig melodi”, tyckte han, “den är så – passionerad”, och så tryckte han sin arm så hårt om mig, att jag knappt kunde andas. Nog föreföll han passionerad alltid.

Dock, låtom oss återvända till annandag påsk. På eftermiddagen var Carin hos Bergs och jag satt hemma och hade det lugnt och skönt. Och dagen därpå var det att ramla iväg till jobbet igen. Usch då. Fast ibland tycker jag det är riktigt roligt att arbeta, och blir det alltför trist, går jag in’ på anskaffningen, där Maja och Marta, i synnerhet om herrar Hu- och Rosén ej befinna sig inom hörhåll, sörja för att det ej blir tråkigt.

Idag hade Marta fått för sig, att hon kunde sjunga, och tolkade glödande kärleksarior på ett sätt, som kunde fått en sten att skratta. Till slut måste jag tysta henne genom att kasta papperskorgen i huvet på´ na.

Igår eftermiddag var Carin borta på ett större galej med först middag hos en bekant familj och sen supé på Kronprinsen och därefter “Folies Caprices” på Djurgården med sönerna i huset. Vinernas mångfald i huset hade visst varit stor, så hon var nästan bakom imorse, det arma barnet. Och ikväll skulle de till Blancheteatern och se “Attacken” och antagligen blir det väl något “nachspiel” då med.

Och jag har helt snällt setat hemma och läst och skrivit i min dagbok. Men nu riktigt värker det i armen, så nu måste jag sluta och istället se hur det går med “Drömmarnas uppfyllelse”.

“Tredjedag påsk”. Ja, tänk, nu har påsken kommit och gått med 4 dagars härligt lov från knoget, och nu är allt sig likt igen. På de 9 dagar, som förflutit, sedan jag sist “fattade pennan” har det hänt en hel del. som jag väl nu får “räkna upp” i kronologisk ordning. Alltså:

Förra söndagen var det stor gymnastikfest i Auditorium och jag skulle förstås dit, vilket jag upplysta Eric om, som samma kväll ville bjuda mig på “Röda kvarn”. “Och som du befallde skaffade jag naturligtvis biljetter” sade Eric, då han ringde på onsdag middag. “Inte för att det roar mig, men vad gör jag ej för din skull”.

Där ser man. Så infunno vi oss då i Auditorium klockan halv 8 på kvällen och där var fullt hus. Först var det ett tal av Överste Rosenblad, som en gång lär ha varit “Stockholms vackraste man”. Till posten kom en gång ett brev med denna påskrift, vilket efter noggrannt övervägande vidarebefordrades till dåvarande löjtnant Rosenblad, och si – det befanns hava kommit till rätter person. Vare härmed hur som helst.

Något gynnsamt inflytande på hans förmåga att hålla tal måtte skönheten inte ha haft. För där stod han, visserligen ståtlig att skåda, lång, med oerhört välsittande, ljusblå, silvergalonerad uniform, med oerhört blanka stövlar och oerhört vita handskar, men tråkig att höra som det värsta. Och sedan man tröttnat på att beundra elegansen, önskade man bara att han skulle avdunsta, så att man skulle få se dagens clou: uppvisning av kvinnliga danska gymnaster.

Med “dannebrogen” i spetsen tågade de in, mjukt, smidigt, graciöst. Och just dessa ord äro så betecknande för hela deras uppvisning. De hade förtjusande graciösa och mjuka rörelser, allt gick så tyst och fint. En hel del rörelser närmade sig mera plastik. Det var mycket behagligt att se på, särskilt som de nästan allesammans hade vackra figurer och spänstiga ben, och verkade så ljuvt kvinnligt. Men jag undrar, om den med gymnastiken avsedda verkan att sträcka på och stärka alla kroppens muskler, vinnes så bra på detta sätt som genom vår visserligen mer “hårdare” och kanske “kantigare” gymnastik. I alla fall var det mycket vackert och roligt att se.

Så skulle Hybinette sjunga, och det hade jag väntat mig mycket nöje av att få höra honom. Men – naturligtvis hade han fått förhinder, (det får han visst alltid). Istället uppträdde Stiebel från operan, och han sjöng med en synnerligen välklingande och stark baryton några väl valda stycken, bl.a. “Sten Sture” som var härlig. Livliga applåder.

Till slut gav K.F.U.M:s elittrupp ett prov på svensk gymnastik i dess man kan säga högsta fullkomlighet. Rörelseprogrammet i fristående var utmärkt trevligt och utfördes med en ovanlig kläm och precision. Och hoppen gåvo ett frappant bevis på i hur hög grad en skicklig gymnast kan behärska sin kropp. Som t.ex. i överslag, då många inte komma upp meddetsamma, utan sakta men säkert “segade” upp kroppen och slog över. Ovationsartat, synnerligen välförtjänt bifall.

Då Eric följt mig hem, lovade jag att trots den sena timmen bjuda honom på té “men akta dig väldigt noga för att säga ett ord”!!

Han lovade att tiga som muren och uppföra sig synnerligen väluppfostrat. Och så kokade jag té och vi drucko det och viskade och hade rikïigt gemytligt. Men det väluppfostrade uppförandet tröttnade han snart på, för inte kan man väl kalla det för väluppfostrat att sitta i en soffa och omfamna en ung oskyldig dam och tysta hennes protester på ett synnerligen effektivt sätt under närapå en hel timma så gott som mitt i natten!? Och vad tänkte bemälda unga dam på egentligen? Tydligen inte på att bereda sig till sin kommande framtid som anständig nucka med rum och kokvrå i “Nuckebo”!! Oj,oj, sådant är livet! Ibland.

På torsdag hade vi gjort upp att gå på Röda kvarn och se “Sången om den eldröda blomman”, dramatisering för filmen efter Johannes Linnankoskis berömda bok med samma namn. Boken har jag ju läst flera gånger, tjusats av dess drömmande, kärleksmättade stämning och gripits av dess lyriskt vemodsfulla, sorgbundna kynne. Den är ju framförallt en hymn till kärleken, den blödande glödande röda, såväl i ynglingens alla uppflammande lidelser som senare i mannens djupare känsla till hustrun.

Och jag undrar hur någon skulle kunna framställa Olof Koskela så att man inte finge sitt intryck av honom förstört. Jag undrade och tvivlade – men blev övertygad, att denna gestalt även kunde bliva till en njutning på den vita duken. Det var Lars Hansson, som – icke spelade – utan var Olof. All den stormande lidelsen, det veka, men dock så starka hjärtat, sinnesruset, njutningen vid kärleksmötena, stoltheten och kraften och slutligen segern, när hinder mötte, men även sorgen och smärtan och vemodet, som gick likt en underström i Olofs natur, den bittra självförebråelsen och självrannsakan, allt detta fick han fram med en sådan övertygelse, att man liksom fascinerad tänkte: “sådan, just sådan måtte Olof ha varit”! Och så hans manliga, kraftiga utseende, de trolska, underbara ögonen – ack, att en människa kan ge så mycket i en film! Oh, vad jag beundrar honom!!

Nästan alla andra roller voro även utmärkt väl besatta. Visserligen skulle man ha önskat att Edit Erastoff som Kylliki varit yngre för utseendets skull, men då hade hon nog inte kunnat prestera det överdådiga, väl genomtänkta spel hon nu gjorde. Greta Almroth som “skogsblomman” var så innerligt rar och älsklig med det på samma gång frimodiga och blyga leendet, och Doris Nelson framställde på ett ypperligt sätt en av dessa stackare kvinnor, som “spårat ur” och söka sin utkomst genom att utbjuda sin kropp. Den enda, som inte var tillfredsställande, var Lillebil. Det räcker inte att ha stora ögon och en vacker, graciös kropp, för att tillfredsställa en publik, som blivit så bortskämd som vår nuvarande biografpublik. Lillebil hade inget mer än sitt utseende och därför blev man besviken på henne.

Dock, stycket som ju var mycket mera kortfattat än boken, var först och främst Lars Hansson. Naturscenerierna voro förtjusande vackra och en synnerligen spännande episod var forsfärden. Visserligen var det inte Lars Hansson som utförde den, utan en äkta timmerflottare uppifrån Norrland, och det ville allt till, ty den var inte blott en sportsmannabragd utan like, utan ett prov på fullkomligt dödsförakt.

Efter föreställningen, som även vann Erics varmaste gillande, fick han lov att bjuda mig på té hemma hos sig. Det var förstås höjden av allt opassande och som fröken Börjemans pappa sade: “En ung flickas rykte är som glas – bara man andas på det, fördunklas det”.

Men jag säger som fröken Börjeman själv att “jag undrar, om det är någon, som har tid att andas för min skull här i Stockholm …, när de har så mycket värre saker att andas för på annat håll.”…

Hemma hos honom var det varmt och hemtrevligt i det röda lampljuset, med téservisen på det lilla bordet framför soffan och tevattnet muntert puttrande i den elektriska kokaren. Och det smakade alldeles utmärkt med hårda smörgåsar och skorpor.

Förut hade jag sagt Eric, att det här skulle bli sista gången vi någonsin träffades som “förlovade” mer, ty samma dag hade jag fått främmande och sedan skulle Rut komma, och då vore det också bäst, att ha “gjort slut”. Och förresten är det alltid trevligast att göra slut på det roliga, innan det roligare tar slut av sig själv och inte är roligt längre.

Eric hade från början gått med på detta villkor, så han ville väl inte försöka ändra sakernas ordning, men han hade tydligen föresatt sig att utnyttja denna kvällen till det yttersta. Om jag förut inte varit tvättad, blev jag det då nu över hela halsen, händerna och ansiktet ooh för övrigt varje bar fläck han kunde upptäcka. Och min mun!!!

Oh!!!!! som Eric sade till slut. Och då jag reste mig för att oåterkalleligen begiva mig hem, gjorde han visserligen de livligaste protester men slog plötligt om och sade nästan tragiskt: “Ja, det är förresten bäst, för fortsatte det så här, vet jag sannerligen inte hur det skulle sluta. Jag är redan så kär i dig, som jag någonsin kan bli”! – Så ja, Eric lilla, det går snart över!!

Jag undrar så, om det är orätt att låta kyssa och smeka sig, när man inte har några djupare bevekelsegrunder därtill än jag!! Om jag hade någon tillförlitlig person att fråga ändå! Eric skulle säkert svara något så här: “Det är då rakt inget brott att kyssas! Bara ett utomordentligt angenämt tidsfördriv av synnerligen upplivande beskaffenhet”. Och låtom oss kalla det så då!

Som sagt, jag gav mig oåterkalleligt iväg och på Östermalmstorg tog Eric bil, varefter vi åkte hem under en – vältalig tystnad. Och nere i porten togo vi adjö under en vältalig tystnad. Och är det nu slut på det??

Som jag sagt till Eric hade jag samma dag fått främmande, en gammal skolkamrat Carin Jacobi. Hon skulle egentligen på genomresa från Ed till Finland ha bott hos Bergs, men som de förut hade huset fullt frågade de om jag inte ville hysa henne. Det gjorde jag med nöje, ty Carin var alltid en bussig och rar flicka. Och detta omdöme har hon inte heller nu jävat. Vi ha haft synnerligen angenämt tillsammans här under påsk.

Hon anlände på torsdag eftermiddag men störtade nästan genast iväg med Elin Berg till “Czardasfurstinnan”. Och sen gick ju jag med Eric och kom inte “hemdarrande” förrän “ganska sent” (Hur sent, vet jag verkligen inte!). Som jag förmodade Att Carin redan länge vilat i “Morphei armar” (usch då), och inte ville väcka henne, klädde jag helt hänsynsfullt av mig i mörkret och kröp ner i min säng. Tyst som en liten mus. (Just en trevlig mus!)

Och så kom det sig, att vi först på Långfredagens morgon hälsade ordentligt på varandra. Och jag kravlade mig som artig värdinna jämförelsevis tidigt upp och lagade frukost, som vi intogo, Carin i djup och jag i så där “halvnegligé”. Nästan hela förmiddagen musicerade vi sedan, så nuckan till vänster ansåg sig väl vara en särdeles hårt prövad människa, vilket dock inte ingav oss några vidare samvetskval, eftersom vi spelade och sjöngo endast nobla och upplyftande saker.

På middagen voro vi bjudna till Bergs och där fingo vi nässelkål ock risgrynsgröt med saftsås och ett synnerligen älskvärt bemötande. Och inne i flickornas rum fingo vi sedan även cigaretter och hade det riktigt trevligt. Bl.a. pratade vi om semestrar och då framkastades det, dock endast på skämt, att Elin och jag, som få semester samtidigt, skulle “slå ihop vara påsar” och fara till Gotland. Jag har funderat närmare på saken sedan och därvid funnit att jag är riktigt pigg på saken, ty dels vill jag rysligt gärna till Gotland och dels är Elin Berg den bästa reskamrat man kan tänka sig. Så om Elin är lika pigg, vilket jag nästan tar för givet, blir nog det sagda gjort och första hälften av juli månad finner vi oss vandrande omkring bland Visbys ruiner eller lögande våra “smidiga kroppar” vid någon Gotlandskust.

Efter middagen togo vi en promenad utåt Djurgården och sedan drogo oss Carin och jag hemåt, lastade med en massa lånade böcker, fyra böcker om “Anne på Grönkulla,” “Signy,” och “Norrtullsligan”. Jag har redan expedierat “Signy” och “Ligan” och två Anneböcker och knogar “för brinnande livet” på den tredje “Drömmens uppfyllelse”. “Signy” har den litterära borgmästaren, Mari Mihi, till pappa och är riktigt genomtrevlig. Det är en skildring från Stockholms sällskapsliv sedd med en ung, intelligent landsortsflickas ögon, och har bara det felet, att den gamle, erfarna, förståndige borgmästaren alltför frappant lyser fram i den unga flickans omdömen. Det är en sådan bok, som man med nöje läser om, och som jag bestämt skall skaffa mig.

“Norrtullsligan” av Elin Wägner är något i samma väg som min kära “Fröken Börjemans lördagar”. Här är dock livet bra mycket mera grått och trist än för fröken Börjeman som ju var ute och “luftade på” sig värre ibland i Vaxholm, på Saltsjöbaden och Hasselbacken. De fyra självförsörjande flickorna i “ligan” förde i sanning uti en sorglig tillvaro, och dock äro båda böckerna säkert “tagna på kornet”.

Skillnaden ligger i personernas olika läggning och – bekantskapskrets. I båda böckerna blir chefen kär i sin kontorsflicka, men under det att lilla lyckliga fröken Börjeman får sin älskade chef till äkta man, måste lilla sorgsna Elisabet draga dädan med många vackra drömmar krossade och ett sörjande hjärta, som ropar efter kärlek. “Men – hedern främst,” är hennes paroll. Bravo – lilla tappra Elisabet!!

Så är det Anneböckerna, av vilka jag förut läst de två första. Den allra första är nog bäst. Det är något så oändligt rörande och dock humoristiskt över denna lilla barnhusflicka med den urvuxna fula klänningen, de långa smala benen, de stora frågande ögonen och det röda, röda håret, där hon sitter tålmodigt väntande på stationen i bokens första kapitel. Och med stigande intresse följer man sedan hennes oerhört rika fantasi på alla dess utflykter, och alla de rysliga missöden hon råkar ut för genom sitt alltför impulsiva sinne och sin livliga inbillningsförmåga.

Det är en alldeles förtjusande bok, inte minst för den kärlek till naturen och den förmåga att beskriva naturens skönhet, som den ger vid handen och den kan inte nog varmt rekommenderas, inte bara åt flickor i “tonåren” utan åt alla, gammal och ung av båda könen. (Du milde, jag går på som om det gällde att anmäla böcker åt någon tidning! Det är väl bäst att sluta, innan jag kommer alltför långt in i dem!)

Jag lämnade visst Carin och mig på Långfredagsafton just i beredskap att gripa oss verket an med alla böckerna och att jag gjort min sak grundligt, framgår väl med all önskvärd tydlighet av ovanstående.

På påskaftonens förmiddagen skulle Carin träffa en f,d, kamrat från det sjukhem från Lidingö där de båda voro en tid som sköterskor. Carin är nämligen sjusköterska. Kamraten, fröken Nordmark, skulle komma in med en patient, som skulle till doktorn. Flera av patienterna på sjukhemmet i fråga, lida av någon slags “nervös åkomma” d.v.s. äro mer eller mindre idioter. Dagens patient var en ung bondflicka från Norrland – som fått för sig, att hon inte kunde gå. Var sålunda blott en “mindre, alls icke våldsam dito”.

Nu hade fröken Nordmark emellertid lyckats övertyga henne om att hon kunde gå så mycket att de kommo in till doktorn, och där träffade vi dem, ty Carin hade övertalat mig att följa dem.

Från doktorns gingo vi till “Nordiska Kompaniet” och som jag förstod att Carin och fröken Nordmark naturligtvis gärna skulle vilja prata ostörda en stund, erbjöd jag mig ädelmodigt att ta hand om “diton”, medan de gingo “för att köpa påskägg”. Och där vallade jag omkring den unga med den fixa idén bland Kompaniets eleganta publik och rätt som det var stod jag öga mot öga med Torsten Sandström från Göteborg, – gamle Sandy!

Ömsesidig angenäm överraskning! Jag placerade flickan att njuta av anblicken av en samling libertysaker och språkade så en stund med Sandy. “de’ va’ sjutton” så stilig han egentligen är med sitt markerade utseende, de svarta ögonbrynen över blåskimrande ögon och det gråsprängda håret. Ja, tänk, han är alldeles gråsprängd fast han är bara några och tjugo år! Till sin ledsnad kunde han inte nu begagna sig av min vänliga inbjudning till eftermiddagskaffe, eftersom han skulle resa redan nästkommande dag, men i början av nästa månad skulle han komma upp igen och då skulle han genast höra av sig.

Så fortsatte jag att låta Kompaniets olika produkter passera revy framför den häpnande flickans ögon, men började till slut undra vart i all världen de “påskäggsköpande” tagit vägen. Till slut blev flickan så trött, att jag måste söka upp en stol åt henne, men fortfarande syntes de andra ej till. Jag började allvarsamt fundera på, vad jag skulle ta mig till med flickan, och då nu en timme förflutit, sedan vi skildes från de andra, och jag mist allt hopp att få se dem mera på Kompaniet, hade jag just beslutat att fara hem med henne, då äntligen Carins glada anlete kom mig till mötes.

“Var i hela världen…” började jag, men möttes av “Tyst, tyst, vi ha passat på, medan vi va fria från idioten att gå ut på stan och göra en del uppköp. Du ä’ väl inte arg eller så?!” Sanningen att säga var jag åtminstone lite’ stött. Att ge sig av så där utan att säga ett halvt ord!

“Ja, ser du, vi letade så efter er, men kunde inte finna er och så hade vi så förbaskat bråttom”. Jag kunde inte hålla mig för skratt. Under tiden hade emellertid patienten varit i konfektavdelningen och köpt choklad vilken hon nu till de andras förvåning undfägnade oss. Och sedan slog hon dem med fullständig häpnad genom att bjuda på kaffe hos Feiths. “Du måtte ha ett oerhört välgörande inflytande på idioter”, tyckte Carin sedan.

Till middag lagade Carin utmärkta “köttkakor” och så hade vi äpplen och filbunke (jo verkligen, det hade varit mycket hett hela dagen och mjölktillbringaren hade råkat stå mitt i solen med detta lika överraskande som angenäma resultat), och sedan kaffe och cigaretter, så vi “mojade” oss värre. Till kvällen kokte jag ägg, men som vi inte kände oss vidare hungriga, blott ett åt oss var.

Först efteråt kom jag att tänka på att det var påskafton och att vi rätteligen bort sätta i oss 7 – 8 ägg var, förutom massor av smörgåsar och risgrynsgröt, för att sedan må “tjyvtjockt” och inte kunna sova på natten. Men, som sagt, det upptäckte jag först efteråt, så nu åt vi bara ett ägg, och sov sedan lugnt och behagligt till klockan 8 på förmiddagen, då vi måste upp eftersom vi fattats av ett plötsligt berömvärt beslut att gå till Osksrskyrkan och höra pastor (eller kyrkoherde borde jag väl kallan’) Bengtsson.

Som vi måste laga frukost först (delikat stekt korv och bräckta ägg) och “kyrkan började klockan tio” då det var konfirmation först, måste vi upp vid den tidiga timmen.

I kyrkan blev det till slut så trångt och varmt, och så kom det så många lea käringar och ville tränga sig in i bänkarna eller ställde sig för så vi såg varken altaret eller predikstolen, att all andakt flydde sin kos och efterträddes av allmän leda med hela tillställningen. Vi kunde inte finna ord nog starka att uttrycka våra åsikter om sådana där “kyrkhyenor”. Och så fort predikan, av vilken vi sannerligen inte fick mycken behållning, var slut, avdunstade vi.

Precis en vecka sedan jag sist tog fram dagboken. Ja, jag får sannerligen aldrig tid att skriva annat än på söndagarna. Oh, idag är det ett sådant ljuvligt vårväder, och likadant var det igår. Riktigt varmt och soligt och så en frisk vårvind. Ack, den som nu vore långt bort på landet någonstans och riktigt finge njuta av vårens intåg. Tänk om jag kunde få gå däruppe i de dejliga nejderna kring Glavsfjorden och se hur björkarna knoppades och sedan se de små bladen sticka fram sin ljusa grönska. Längs vägkanterna titta gula Tussilago upp ur den svarta mullen och inne i de ännu kala lövdungarna slå sipporna upp sina blåa ögon mot den ljusa vårhimlen.

Och sedan komma vita sippor och violer och träden kläda sig i luftiga, skira slöjor av ljusaste grönt och snart står hela naturen färdig i sin vårfagra skrud. Ack, våren är underbar! Dock, det är inte endast glada, ljusa tankar, som fylla mitt sinne om våren. Ibland faller det som en skugga över allt det ljusa och glada, mörka moln dölja solen och en djup beklämning griper min själ. Tunga, svårmodiga tankar komma. Varför?

Jag kan inte förklara det själv. Kanske jag hör till de människor, som aldrig kan njuta fullt och helt av något. Eller är det för att jag måste njuta ensam? Som väl är har jag under den gångna veckan tagit mig så mycket för att jag inte kunnat hänge mig åt ledsnaden att vara ensam.

På måndag gick jag på “Kungsholms” och såg Mae Marsh i “Polly från Cirkus.” Jag har aldrig sett henne förr, men det var en synnerligen angenäm bekantskap. Alldeles förtjusande och så rart och naturligt hon spelade! Stycket var ganska bra med en hel del roande cirkusinteriörer.

På tisdag var jag på Generalagenturen och hjälpte Märta Gran. Vi pratade dessutom en hel del förstås, inte minst om att Rut skall komma dit. För det är bestämt nu, att den 1 maj skall hon börja där. Jag tror säkert att hon kommer att trivas, för de är så “bussiga” allihop därnere, inte minst chefen själv, herr Sundell. Fast han klär sig rysligt och har rött hår och röda mustascher är det, som Maja Jansson en gång tyckte “att honom skulle jag sannerligen kunna bli kär i.” Och vid ett tillfälle såg vi honom i hög hatt, svarta välpressade byxor och astrakanpäls och då såg han “ta’ me sjutton” riktigt flott och stilig ut. Men – ett rysligt stort men, han – som alla andra trevliga herrar, ä’ förstås gift!! Ack!!

Onsdag kväll hade Gymnos sin uppvisning i”Kungskolms Real”. De’ gick så där någorlunda skapligt för de kvinnliga, men de manliga skötte sig bättre. De leddes av Granfelt denna gången. Hemberg hade nämligen huxflux rest till Åland. Tänk, Granfelts förlovning med fröken Holmström är redan uppslagen. Han måtte bestämt inte vara så adorabel som fästman ändå. Detta är ju den andra uppslagna förlovningen han har på sitt samvete.

Till fredag hade jag äntligen tagit mig för något, som jag länge funderat på, nämligen att bjuda hem flickorna i Skandia. Hela torsdagseftermiddagen höll jag på att städa och göra fint här. Det var Marta, Maja, Margit, Helga, Rut, Pauli och Elsa Jacobsson som höll sitt intåg här på fredag eftermiddag och du milda, ett sånt leverne det blev!!

Margit spelade en massa pigga bitar och vi sjöng och dansade och snattrade och pratade, så “nuckorna” runt om dånade väl till höger och vänster. Jag hade bakat vetebröd och “cremonesare” som lyckats alldeles utmärkt och fick allmänt beröm. Och så hade jag konditorikakor och apelsiner och konfekt.

När vi mycket ordentligt slutat att spela strax före tio, spådde vi i kort ända tills flickorna gåvo sig i väg vid halv 11 tiden. Och se´n var det att ta itu med disken!

Och igår var – Eric här igen. Behöver jag säga mer. Kanske att vi verkade ännu mer förlovade än förra lördagen. Usch Judit, vad du är ryslig!!

Nu vill jag skriva ett tag i min dagbok igen, men som jag just inte är upplagd att skriva brev, skriver jag bara för mig själv, den här gången. Igår var en ganska ovanlig eftermiddag för mig, det må jag lugnt påstå. Hör bara!

Bäst som jag satt här i min ensamhet, fick jag en sådan längtan efter någon att tala med, och eftersom jag inte hade sett till Eric på länge, ringde jag upp honom och frågade, om han inte hade lust att komma upp och prata ett tag. Han är så trevlig att prata med, Eric, så livsglad, impulsiv och intresserad av allehanda. Jo, han ville naturligtvis alldeles rysligt gärna komma, fastän han tidigare beslutat sig för att sitta hemma och “stormläsa” hela kvällen, eftersom han ska tentera i nästa vecka.

Så anlände han vid 8-tiden och först sutto vi och konverserade helt snällt om ditt och datt. Men hur det var, flyttade han sig allt närmare mig i soffan, och rätt nu befann sig hans arm runt min midja och hans ansikte mycket nära mitt. Farligt nära. Och så uppstod plötsligt djup tystnad. Ty jag läste alldeles tydligt i hans ögon, vad han nu helst av allt önskade och ämnade göra. Nu är att märka, att han under hela tiden vi känt varandra, hela sex år, många gånger velat besegla vår verkliga vänskap med varmare bevis än blott ord och handtryckningar. Men jag har alltid vägrat. Är nu en gång inte skapad sådan, att jag är böjd för smekningar och – kyssar. Utan Eric har fått nöja sig dem förutan och varit nog hygglig att – i motsats till de flesta andra män, aldrig försöka mot min vilja.

Men sannerligen jag vet, vad som kom åt mig igår!! Kanske det berodde på att jag var lite trött och sömnig efter att ha stigit upp så tidigt på morgonen eller kanske det var att jag vilade så lugnt och gott i hans famn (0h!). Eller var det möjligen ett naturligt, länge undertryckt behov efter en mans smekningar. Alltnog, vad det nu kunde bero på – våra läppar möttes plötsligt i en lång kyss. Inte vill jag precis påstå, att jag erfor någon vidare sensation, men det var heller rakt inte obehagligt. Och Eric talade och sade: ” Varför skulle inte vi, som äro fria och obundna och goda vänner, kunna njuta en stund på detta behagliga sätt. Inte gör vi någon orätt med det”.

Nej, det kunde jag ju inte påstå. Och eftersom han fann ett sådant behag i det och för övrigt “is a pretty good chump”, och har vita vackra tänder och fasta läppar (oeftergivliga villkor för mig) så ville jag inte neka honom att låta den första kyssen efterföljas av – ja, i början skojade jag med honom och räknade dem, men tappade snart bort räkningen. Och så släckte han ljuset, så att endast gaslyktorna därute sände strålar av blekt ljus in i rummet.

Där vi sutto tätt bredvid varandra i soffan, tyckte jag, att vi bar oss sannerligen inte bättre åt än ett förlovat par. “Vi är förlovade ikväll” tyckte Eric och “oh, så trevligt det är och sådana vackra, mjuka läppar och händer du har”. Och så kysste han bådadera.

Och där sutto vi och sade inte ett förnuftigt ord under cirka 3 timmar. För omväxlings skull lärde jag honom att det är mycket behagligt att sakta och varligt bli kysst på ögonen. När man blundar förstås! Och då måsta han förstås upprepade gånger visa, att han hade lärt sig det riktigt.

Tänk, att jag, som sannerligen inte på flera år ens tänkt på att smekas så här, nu satt och blev “stormkysst” en hel kväll. Och fann behag i det. Och det värsta är, att jag idag inte känner den minsta ringaste ånger eller har några som helst samvetsförebråelser! Så antingen måste jag vara förhärdad (fast det tror jag inte) eller också måtte det inte vara något orätt att två människor, som komma bra överens, bekräfta detta genom kyssar och smek. Det hela togo vi ju nästan bara som ett trevligt kamratskämt.

Men ack, hur ogärna Eric ville gå, och ännu i dörren måste han ha en sista avskedspuss. Och sedan var jag så sömnig, att jag somnade så fort jag kommit i sängen och sov så gott och utan drömmar hela natten. Var tydligen alltså inte på något sätt “upphetsad”. Men Eric ringde på förmiddagen och sade att han drömt om mig hela natten. Vad han drömt skulle han tala om nästa gång vi träffas. Nästa gång ja – jag tror jag skall laga att det inte blir alltför snart! “De’ får inte bli någon vana”.

Sedan jag ätit frukost imorse, satt jag och läste i gamla dagböcker i flera timmar. Det är så roligt att uppliva gamla minnen ibland. Fast det just aldrig har hänt något särskilt. Rätt som jag skrattade åt en lång beskrivning på hur jag en gång spelade teater hos dr. Lundberg, och låg i min säng “iförd mitt vackraste, spetsrikaste nattlinne med nyss utkammade lockar och (som jag hoppas) blekt anlete” och låtsades vara illamående, därför att jag försovit mig, och inte ville medgiva detta, ringde telefonen.

Det var Heddy, som bjudit mig på middag samma dag och nu bad mig komma genast, ty hon var så ensam. Jag klädde mig i en hast (hade förut tillbringat dagen i morgonrock och tofflor) och befann mig snart i hennes lilla rara hem. Ack, den lilla Heddy är så glad nu, ty hon väntar snart en liten baby, och hon visade mig så stolt en hel uppsättning av de allra som näpnaste små plagg åt lillan. Ty en flicka måste det bli, säger hon. Lyckliga Heddy! Måtte allt gå bra för henne.

Jag undrar just om jag någonsin skall träffa honom, som skall bli min älskade make och skänka mig den outsägliga lyckan att få bli mor!! Eftersom jag kom så tidigt hjälpte jag Heddy att laga till den allra läckraste brylépudding till efterrätt.

På eftermiddagen kommo Alice Engdahl och Fritz Gelhaar, ett förlovat par, och sedan gingo de alla på “Fenix”, men jag gick hem och fortsatte att läsa i mina dagböcker. Och där vandrade jag i minnet i den härliga trädgården ute vid Nysätra där lummiga träd och buskar kastade sin skugga över de fagraste blomster. Jag tycker mig nästan känna den tunga sövande doften från jasminerna, då jag om morgonen lutade mig ut genom mitt fönster och blickade ut i den solbelysta lövsalen därutanför. Syrenerna blomma med stora, rosafärgade, tunga klasar och bredvid dem står en tall så rak och ståtlig med blanka, klargröna barr, som dana i morgonbrisen.

Och därnere i trädgården slösar solen med sitt guld över de dejligaste rosor i alla färger. I skuggan av talldungen uppe vid staketet stå stela, högtidliga Martinililjor och Digitalis och se ned på små blyga violer. Murgrönan klänger över stenar och uppåt tallarnas stammar, och vildvinet slingrar sig i yppig rikedom ända upp till taket på villans ena sida. Runt terassen löper krasse i ett färgrikt band och nedåt de murade stenvallarna hänga ljuvliga vita klängrosor och purpurröda clematis i tunga draperier.

Ack, jag kan inte beskriva dem alla, de härliga blommorna! Jag lägger mig vid min favoritsten i gräset under den stora eken och låter solstrålarna spela ned på mitt ansikte genom trädgrenarna. Så sluter jag ögonen och lyss till det sakta, böljeskvalpet ner vid stranden och hör den lätta sommarbrisen susa i trädkronorna. Fåglarna drilla och sjunga ut sin glädje över sommarens härlighet och hela naturen andas en lovsång åt den, som har skapat allt detta underbara.

Och så öppnar jag ögonen och stirrar på sakerna på mitt skrivbord och ser mig omkring i rummet. Ack, Du ljuvliga trädgård, om jag kunde hålla dig kvar!! Tänk om, när jag nu blundar och vaknar igen, mina ögon möttes av en solbelyst vattenyta, som glimrade fram mellan trädens lövverk!

Men – i våra dagar ske inga under!!

Oh, så länge jag nu låtit boken ligga! Ända sedan den 23 mars! Men hur det nu är, kommer det alltid så mycket annat i vägen, när jag ämnar skriva några rader! Du kan inte ana, hur glad jag blev, då lilla mamma kom till mig i slutet på den där förfärliga veckan. När jag på lördag förmiddag fick brevet från Naemi, där hon talade om, att mamma skulle komma redan samma kväll, blev jag alldeles varm av glädje. Och tro inte, att jag var “upptagen” den kvällen.

Sen hade mamma och jag så lugnt och rart och trevligt härhemma. Om förmiddagen var det kanske lite trist för henne ibland, men hon var på museum, på vaktparaden, Nordiska kompaniet, hos Maja o.s.v. så hon tyckte det var drägligt nog. Och nog behövde hon vila ut sig ett slag alltid. Det finns väl inga, som så väl skulle behöva en månads semester om året som sådana duktiga, plikttrogna husmödrar, som mamma.

En vanlig “självförsörjande” har ju åtminstone ledigt efter 5 eller 6 på dagen, men husmor – aldrig – från det hon stiger upp på morgonen tills hon lägger sig om kvällen. Inte ens här kunde mamman låta sig vara “ifred” utan hade förstås alltid middagen färdig, när jag kom hem, bakade, tvättade lite o.s.v.

Och efter middagarna gingo som en dröm, så fort. Bland andra förlustelseställen besökte vi även operan och “Svenskan”. På operan gavs “Eugen Onegin” med Forsell i huvudrollen. Och det är en riktigt vacker opera, men vi hade fått så dåliga platser långt bort på tredje radens sida, att vi fingo luta oss framåt med fara att ta överbalansen och plötsligt dyka ner på parkett, för att kunna se något. Men Forsell blev jag allt ånyo lite besviken på.

På torsdagen förut hade jag hört honom i “Tannhäuser”, där han sjöng Wolframs parti, men jag tyckte inte han var så särdeles. Själva operan tycker jag heller inget vidare om. Wagner är ju så hiskeligt bullersam av sig. Rätt som man håller på att falla i hänryckning över några ljuva, smältande toner, dänger dom till med cymbalerna och väsnas med trumpeter och basuner, så man kan trilla av stolen i förskräckelsen. Där finns ju några härliga bitar förstås t.ex. Pilgrimskören” och” Sången till aftonstjärnan”, men den senare tycker jag då Forsell kunde ha gjort mycket mera av. Och så är han ju så retsamt självsvåldig.

Det blir inte något liv, i hans spel, förrän någon visar sig i kungliga logen. Då strålar han upp och blir verkligen betydligt mer charmerande, både vad sång och spel beträffar. Synd att hans vänstra ben är betydligt tjockare än det högra, eller kanske det är tvärtom. (Beror möjligen på stoppningen?) Emellertid njöto vi i fulla drag trots gymnastiken för att få se något.

På söndagen voro vi i Oskarskyrkan och hörde Waldus Bengtsson och vi hade även förra söndagen varit och hört honom i Djurgårdskyrkan. Han har verkligen talets och övertygelsens gåva. Man kan inte som annars, när man någon gång går i kyrkan, sitta och önska att det vore slut, så man finge gå. Nej, hans ord gå från hjärtat till hjärtat, yäcka intresse, så att man verkligen hejdar tankarnas flykt åt alla håll och koncentrerar dem på det, som blir förkunnat. Sådana präster skulle det finnas många, då bleve nog religionen betraktad på ett helt annat sätt, än den nu är.

På Svenska teatern sågo vi “Rödakorssystern” med Tora Teje i huvudrollen. Redan från början blevo vi besvikna för att Gösta Ekman inte var med utan låtit John Westin överta sin roll, och sen blevo vi ytterligare besvikna på Tora Teje. Hon, som annars brukar vara så bra, gjorde sig här inte alls, det var något alldeles onaturligt överspänt och änglalikt över hennes spel. Verkade rent av ynkligt. Och så var hon så oerhört målad, sminkad och pudrad, så man fick avsmak för henne redan vid första anblicken.

Stycket hade nog vunnit betydligt om huvudrollen varit bättre besatt. Undrar just, vad Pauline Brunius skulle kunna göra av den rollen!? Andra akten föreställde ett förhör inför krigsrätt och var ganska intressant, här utmärkte sig Torsten Hammarén som allmänne åklagaren genom ett briljant framfört tal.

En kväll voro vi på “Jacques Urlus” konsert i Auditorium. Fullsatt och mycket bifall. Och det var verkligen en voluminös och klangfull röst. Särskilt en del sånger av Strauss och ett par latinska sånger voro mycket vackra. Synd att karlen ska’ se ut som en gammal farbror från landet! Lägger man så härtill, att vi åtskilliga kvällar voro på “bio” och sågo William, Hart, Fairbanks, Norma Talmadge, Chaplin m.fl. förstår du nog, att vi inte hade långsamt.

Sista kvällen, igår, voro vi på Lidingön hos släktingarna. Först blevo vi bjudna på kaffe med härligt dopp och sedan på en läcker supé. Så nog blevo vi undfägnade alltid. Byggmästare Olsson var där, som vanligt, och var synnerligt förtjust, när han lyckades få mig att exekvera diverse bitar på pianot.

Just som vi kom ut genom grinden för att gå till station, kom vagnen och lämnade station mitt för näsan på oss. De hade följt oss allihop. Anna-Stina och byggmästaren, och nu promenerade vi ända ned till Islinge, där vi dock fingo vänta en god stund på färjan.

Så nu imorse klockan 7:25 gav sig lilla mamma iväg efter att ha varit här hela 10 dagar. Ack, hur fort de gingo! Och, oh, vad tråkigt det är nu när hon har rest! Så tomt och trist.

Du får allt skynda dig att komma upp nu, för det är så rysligt tragiskt att vara ensam! Skriv nu snart till Yours sincerely Sister.

Fjorton dagar sedan jag sist skrev! Och vilken sorglig tid har inte dessa fjorton dagar varit. Sist jag skrev, hade jag bara roliga saker att tala om – men nu!!

Tänk dig, att två av de herrar jag var tillsammans med på Skandiabalen äro döda!! Och två flickor äro mycket, mycket sjuka. De förkylde sig antagligen alla på festen, fingo Spanska sjukan och… Oh, det är så beklämmande hemskt att tänka på det! En sådan tryckt stämning, så mycket tårar och ängsliga samtal nere i Skandia.

Magister Lindén dog först. Du vet den där unge, store och ståtliga herrn, som du tyckte såg så bra ut, då du var uppe på Skandia och hämtade mig en gång. Hans gamla mor hade kommit upp från Motala för att vårda honom, blev smittad och ligger nu för döden. Det skulle förresten vara det bästa, om hon finge dö. Sedan en son försvunnit i Tyskland under kriget, var Gösta Lindén hennes enda barn, som försörjde henne helt och hållet. Tänk, vad hon nu skulle få utstå, om hon bleve frisk!!

Idag var begravningen, och nästan hela livbyråns personal samt alla Skandias direktörer och chefer voro närvarande. Kyrkoherde Bengtsson jordfäste och höll ett rörande, kort tal och sedan talade dr. Sjögren så vackert om den dödes levnad, och kandidat Stenström sade farväl med några verser. Det var en synnerligen gripande akt, det fanns inte många, vars ögon voro torra.

Ack, jag har så gränslöst svårt att sätta mig in i den tanken, att magister Lindén inte finns mer!! Så reste ju Naemi ifrån mig på tisdag morgon. Det är klart, att vi båda försökte vara glada i avskedets stund, men Du må tro, att det kändes tomt och konstigt, när jag kom hem på middagarna och fick gå här i min ensamhet och laga lite mat åt mig. Och om kvällarna och morgnarna sen, att inte ha någon att tala med. Vi ha ju alltid kommit så bra överens också, och Naemi har alltid varit så snäll och bussig på alla sätt, så bättre kamrat kan jag aldrig få. Du får det allt svårt när Du kommer hit, om du vill försöka att riktigt ersätta henne.

Ja, så gick jag här hela tisdag och onsdag och hade det så sorgligt både i Skandia och härhemma. Och på onsdag kväll, eller rättare sagt natt, råkade jag ut för något alldeles förfärligt. På kvällen gick jag på “Gymnos” sammanträde, och där gick det sannerligen livligt till, så jag blev lite’ uppiggad. Bl.a. blev jag invald i kommittén för anskaffande av en sportstuga åt klubben och så blevo vi damer presenterade för löjtnant Hemberg, den nya manliga ledaren. Tänk att Granfelt nu är förlovad med en fröken Holmström, som vi ett tag hade i gymnastiken! Ja, måtte de bli lyckliga. Det var en tid, som vi svärmade lite smått för varandra, Granfelt och jag, men den förefaller mig så oändligt avlägsen.

Emellertid: Då jag, följd av Maja Johansson, på hemvägen hunnit ända till Fleminggatan upptäckte jag, att jag glömt min väska! Vi rusade tillbaks till Lantbruksakademien vid Mäster Samuelssonsgatan, där sammanträdet avhållits. Sent omsider fingo vi tag i vaktmästarn, som mycket riktigt hört talas om en upphittad väska, men den hade en av damerna tagit med sig – Men vem??! Där stod jag alldeles handfallen, hur skulle jag nu ta mig in, med nycklarna i väskan!!

“Dom talade om att gå till Kastenhof och supera” tyckte vaktmästarn vid åsynen av min förtvivlade min – Vi rusade dit och lyckades där leta upp ett halvtjog av herrarna. Jag fick gå fram till dem och höra efter. Nej, de hade ingen väska, men Karin hade den, sade Herr Bergsten, så nu får väl fröken gå hem till mitt och vänta på henne.

Så fingo vi rusa i väg längst ut till Birger Jarlsgatan 123 och satt där och väntade på Karin. Klockan kvart över ett kom hon – utan väskan! Den hade hon lämnat Lisa Nylén. Ja, jag måste förstås rusa iväg igen, denna gång till Norrlandsgatan, där jag då äntligen fick min väska. Och nu måste jag alldeles ensam gå hem mitt i natten.

Blev tilltalad flera gånger förstås, men det var ju inget att fästa sig vid. Men – då jag äntligen kommit hem, åkt upp i hissen, låst upp dörren och just stigit in, kommer en karl framrusande och sätter foten emellan, så jag inte kan stänga!! En liten, äcklig typ, som jag blir illamående vid blotta tanken på. “Låt mig få följa med in fröken för 50 kr”, tyckte den uslingen. Först stod jag alldeles handfallen, sen blev jag kall av vrede och sade naturligtvis till honom att genast avlägsna sig. Nej då, han började rycka och dra i dörren! Då blev jag så ond att jag sparkade och slog honom av alla krafter.

Men det brydde han sig inte om det minsta, utan fortsatte att slita i dörren. Och då, rätt som det var – slocknade ljuset, och människan hugger tag om livet på mig!! Då rusade jag ut på farstun. Min enda tanke var, att han inte Fick komma in i rummet, för då hade jag ju inte kunnat få ut honom. Jag lyckades treva mig fram och tända ljuset, och sen slog jag till den uslingen för bröstet, allt jag orkade, så han ramlade 5 – 6 steg bakåt. Under tiden skyndade jag mig in och lyckades få igen dörren så pass att han inte kunde få foten emellan. Men han hade huggit tag i låset och drog och slet, och jag drog från mitt håll och förmådde verkligen få igen dörren så pass, att jag kunde låsa. Och sen sjönk jag ihop under en förfärlig hjärtklappning. Oh, hur rädd jag var. Låg och skakade hela natten sedan.

Då jag kom ner i Skandia, såg jag så förstörd ut, att alla frågade vad det var med mig. Och gåvo sig “levandes över” då de fingo höra sammanhanget förstås. Just den dagen hade vi länge förberett oss på att fira “allmän namnsdag” i vårt matlag. Dagens namn var Joakim. Vi hade alla med oss de härligaste bakverk, sockerkaka, pepparkaka, fint vetebröd, tårta och småkakor och uppväckte allmän avundsjuka vid borden runtom, men det kunde ju inte bli någon glad stämning, under de sorgerliga förhållandena därnere.

Samma dag dog en ung herre Roggen, som också varit med på festen och på söndag följde honom hans fästmö, Hertha Falk, en förtjusande rar flicka på “brand”, 21 år gammal. Hennes far hade dött på lördag.

Oh, är det inte förfärligt! Nej, jag vill inte skriva mer om detta sorgliga, utan slutar för denna gång.

Dear Alma!
Egentligen borde jag väl nu vara riktigt “bakom” efter en större festlighet igår och en så gott som genomvakad natt. Men låtom oss börja från början.

Se, det var så att Skandia, eller rättare sagt några herrar i Skandia, nu äntligen kommit på den ljusa idén att ställa till med ett större gemensamt kolifej för hela personalen. För att ytterligare höja stämningen hade Hr Husén, som dock själv inte var med, skrivit ett slogs spex, som handlade om “Skandiagumman, Skandiagubben 1875 och Skandiakvinnset 1975. Ett konstnärligt par på brandbyrån, Nordengren – Hessler, hade målat fina dekorationer, där de agerande endast behövde sticka fram armar och huvud. Och de agerande voro fröken Casserman på brand som gumman, Herr Olofsson dito som gubben och undertecknad, som kvinnset.

Du skulle ha sett en sån dress, de hade givit mig! Komplett paradisdräkt, så när som på en slöja över bröstet och ett skynke om livet!! Och bredvid stod en sån här liten pippi och sände heundrande blickar upp på mina ben. Du må tro det såg härligt ut. Vi hade ganska kort tid att repetera våra roller, på onsdag voro vi hemma hos Herr Olofsson och på fredag hade vi generalrep på Fenixpalatset, där festligheten, middag med bal, skulle gå av stapeln.

På “generalrepet” hade vi mycket roligt. Då var Herr Husén med och konstnärsparet, och senare anlände till vår stora glädje, en bror till fröken Casserman, direktör M, som lovat hjälpa oss med accompagnemanget till sångerna. Då vi skrålat nog och tyckte oss någorlunda säkra, styrde vi våra steg till “Gillet” och åt en liten supé, Och sen följde dir. M mig hem och vi pratade väldeligen, mest på engelska, han har nämligen varit utrikes i 7 år. Han verkade mycket sympatisk, var långt ifrån skön, men hade ett öppet energiskt ansikte. Och han sade bl.a. att han gladdes mycket åt morgondagen och att han fått mig till bordsdam etc. m.m. sådant.

Så kom då kvällen då jag nykammad och festklädd knogade iväg till Fenix. Och där, må Du tro, var ett vimmel av eleganta toiletter. Alldeles utsökta somliga. Redan vid entrén stötte jag ihop med min kavaljer. Sen presenterades det lite och så slogo vi oss ner vid bordet.

Det var en liten bra middag och stämningen tycktes vara lätt och otvungen. Bl.a. hyllades Skandiakvinnan med en vers av en före detta Skandist, Herr Vretman. Och så började balen och dir. M och jag dansade utmärkt ihop. Varenda dans hade jag upptagen och det hela var mycket livat.

Dock snart fingo vi agerande draga oss tillbaka från dansen för att ordna för “uppvisningen”. Och den blev lyckad, trots “rösten ur salongen” förfallit till fullkomlig tystnad. Sen fortsattes dansen och så superade vårt kotteri nere i stora matsalen och allt var fröjd och gamman.

Dock, all fröjd är kort och klockan 1 släcktes obevekligt ljusen och vi måste ge oss iväg. Birger (vi hade lagt bort titlarna överlag vi agerande) följde mig h«m förstås, och Greta Anneld som fått lov att ligga hos oss, fäljdes av sin kavaljer, unga Stedt. De gingo en bit före oss så vi kunde prata, som vi ville. Och Birger ville först bjuda mig på middagsté på Grand Royal idag, men dit kunde jag ju inte för Naemi skall ha “avskedsvisiter” hela dagen. Och hur jag nu hade mina ord, blev det inget bestämt att träffas mer, utan det får ödet avgöra.

Som du nog förstår, blev det inte vidare mycken sömn av på de hårda träribborna mellan sängarna, som Naemi flyttat ihop. och därför känner jag mig nu lite’ slö.

Adjö så länge!

Rut, jag är alldeles förtvivlad över, hur fort tiden går!! Att tänka sig, att jag snart måste fira min 24 födelsedag. Hu, det är riktigt ängsligt! Men, man får väl trösta sig med, att “i anden” kan man känna sig ung ännu mycket länge.

Nu måste jag berätta för dig om den härliga skidtur vi under helgen företagit. Vi – det är Elin Berg och jag. På lördag eftermiddagen togo vi tåget till Märsta på Upplandsbanan. Där spände vi skidorna på oss och satte kurs på Sigtuna. I stan var det nästan tö, när vi debarkerede, men här var det fint före. Allt skulle varit skön om vi inte haft de otäcka ryggsäckarna att knoga på. Vi voro alldeles ovana vid det ser du.

Dock, det gick, fastän vi hunno inte fram till Sigtuna förrän det var alldeles mörkt. Du må tro det var spännande att susa nerför långa, krokiga backar i mörkret, där i varje krök en kullerbytta låg på lur. Men nix, inga kullerbyttor för oss!

En synnerligen angenäm syn var det, då vi i en krökning av vägen, såg den lilla staden ligga som ett halvmånformigt juvelsmycke i dunklet nedanför oss. Nu ledde jag, som förut varit i staden, färden rakt på Stadshotellet, där vi beställt rum. Som Du nog kan tänka dig var det just ingen otrevlig känsla att få sparka av sig de våta skidkängorna och raggarna och sätta på sig torra strumpor och skor. Och sedan vräka sig i en ljuvlig korgstol med saftiga apelsiner och behagliga “Stolen deeds” inom lagom räckhåll. Sedan intogo vi en bastant supé, utmärkt smörgåsbord, biff med lök och té och smörgåsar. Ingen hade haft tid att äta middag, ser du.

Efter maten letade vi reda på ett piano i en stor danssal och här spelade jag nu en massa bitar. I rummet bredvid dvaldes ett par herrar, som ideligen kikade in till oss och slutligen lyckades få samtal igång. Det var en ung, herr Boman, och en äldre, disponent Jonsson. Då de fingo höra våra planer på att fara till Skokloster, tyckte de det var ett vådligt företag. Herr Boman erbjöd sig att försöka skaffa en häst, så vi kunde få tolka den första milen åtminstone. Vidare utbad han sig den ynnesten att följande dag få bli vår ciceron, då vi skulle bese “världsmetropolen” ( 690 själar). Och sen drogo vi oss tillbaka till vårt rum.

Alldeles härliga sängar hade vi, och det dröjde inte så värst länge, förrän vi ljuvt vilade i Morphei armar. Redan klockan 7 följande morgon voro vi uppe, ty klockan 8 skulle vi träffa herr Boman utanför. Och precis på slaget befunno vi oss där spejande och spanande efter samme herre, som emellertid visade sig obefintlig. Antingen han nu helt plötsligt fått “spanskan” eller försovit sig eller helt enkelt “gett sjutton” i oss det vet – ja, vi visste det inte.

Men inte va’ vi lessna för de’ inte! Vi traskade på egen fot omkring från S:t Per, en ganska stor ruin med ett högt fyrkantigt torn, till S:t Lars. Av denna återstår endast en vägg, som ligger i trädgården till en idiotanstalt eller något sånt där. Och som vi fruktade, att helt oförhappandes bli störda i våra “fornforskningar” av någon vildsint individ med rullande ögon, håret på ända och en blodig yxa i högsta hugg (för man vet ju aldrig, vad sådana där kan finna på) tittade vi blott helt flyktigt över staketet på väggen och fortsatte till S:t Olof, som ligger på kyrkogården. Denna ruin är också ganska stor med tjocka, tjocka väggar, smala, smala portar och små, små gluggar till fönstren. Dessa kloster och kyrkor tjänade ju också lika mycket till fästningar och skydd mot fiender som till helgedom.

Strax intill ligger S:ta Maria, som är betydligt mycket restaurerad och användes till kyrka. Den var stängd förstås, men genom en glugg, som vi kikade ner i, upptäckte vi en karl, som höll på att elda i en stor ugn, och denna anropade vi om bistånd att få komma in. Jo då, det gick fint och därinne beskådade vi gamla gravmurar, epitaf ( vad i friden är det för något?), vapensköldar, tavlor etc. Och sedan hastade vi till hotellet för att äta frukost, varefter vi omedelbart gåvo oss av. Först packade vi dock ihop alla “nattmojänger” skor etc. som vi inte mer behövde, i en ryggsäck, och bad uppassaren att skicka den till Stockholm.

Det var ett bra och trevligt hotell, men du milde, så dyrt! Det tog ett bra hål i våra “självförsörjande-kvinnors-kassa” att betala räkningen. Men det hade nyss varit den första och då så…

Innan vi gav oss av tog Elin en plåt på mig med S:t per som bakgrund, och sen rände vi åstad bortigenom. Då vi kommit en bra bit, måste vi vid studerandet av kartan till vår fasa konstatera, att vi voro på en avväg. Den utmynnade dock efter en stor sväng på den rätta vägen, så vi fortsatte. Kommo så om en stund till en korsväg. “Här är väl den rätta vägen” tyckte jag, “så nu tar vi väl av åt vänster”. Nej, Elin trodde inte att vi redan kunde ha uppnått stora vägen, så vi knogade fortfarande åt höger. Snart komme vi till en lång, härlig nerförsbacke, där det gick med våldsam fart. “Sådana här skulle det finnas många”, tyckte vi. Och då vi svängde om en dunge vid backens slut, skådade vårt häpna öga – S:t Per med Sigtuna i bakgrunden? Tablå.

“Aj, vi skulle allt ha tagit av till höger, där som du sa’ ändå,” yttrade sig till sist Elin. Ja, det var inget annat att göra, än att vända och stånkande, pustande och småsvärande knoga upp för den där långa backen. Men nu önskade vi inte att det skulle finnas många sådana.

Nu voro vi emellertid på rätt stråt och passerade Billby, där vi fingo vatten, svängde vid Bremö av åt höger och tog sen av rätt ner mot Sköfjärden. Sista biten sneddade vi rakt genom småskogen, där det gick med en väldig fart mellan buskar, träd, stenar och förrädiska gropar. Rätt som det var låg Elin där, och strax efter stannade min ena skida mot en sten, under det att jag med den andra fortsatte framåt – och nedåt. Men sen gick det utan vidare äventyr ned till stranden där vårt tjusta öga skådade fjärdens vida, snöbetäckta isfält och det ståtliga Skokloster i bakgrunden.

Nu togo vi upp ett spår över isen rakt på slottet, ett stycke på cirka en halvmil. Underbart nog hade vi medvind, så det fick galant. “Maran” knogade vi på nu på var sin halvtimma. Och alltemellanåt förfriskade vi oss med apelsiner och karameller. Vi voro verkligen stolta, då vi vid ett-tiden bestego stranden nedanför slottet. Nu hade vi då nått färdens mål trots alla huvudskakningar och betänksamma “undrar-just-hur-det-kommer-att-avlöpa” miner hos dem, som hört talas om vår tilltänkta utflykt. En mil hade vi knogat från Märsta till Sigtuna, och nu två mil från Sigtuna till Skokloster. Det kändes allt skönt att få sjunka ner på en bänk inne i slottets stora hall och börja rota i ryggsäcken efter diverse ätbart- och rökbart.

Egentligen är slottet stängt om vintern, men vi hade den stora turen att “Rustmästarn” just var tillstädes och trots att han nyss visat omkring en skara byxklädda damer, dock gav vika för våra böner och började om med oss. Men oh, så kallt det var! Huttrande och småhoppande, med rinnande rödblanka näsor och händerna begravda i fickornas djup, beundrade vi de vackraste tavlor och gyllenläderstapeter, takmålningar och broderade möbeltyger. Här fanns underbart väl bibehållna gobelänger med klara, vackra färger, glittrande kristallkronor, det dyrbaraste kinesiska, sachsiska och holländska gamla porslin, varav blott en liten pjäs skulle betalas med tusentals kronor.

Väldiga skåp omväxlande med sirliga rococobyråer och stelbenta empirmöbler, härliga venetianska speglar återgav prakten av pärlemor och elfenbensinlagda bord och skåp. I ett skåp förvarades bland andra pjäser den ring, Gustav Adolf gav Ebba Brahe vid deras förlovning, en jättestor oregelbunden oval rubin med en krans av diamanter. Vidare Gustav Adolfs börs, Marie Antoinettes guldinlagda bläckhorn, en kniv, som tillhört Gustav Wasa etc.

Av slottets grundläggare, greve Carl Gustav Wrangel, funnos flera porträtt och på alla var han lika fet, ful och rödbrusig. Efter hans död övergick slottet i mågen, greve Nils Brahes ägo och har allt sedan dess varit fideikomiss inom Braheska ätten.

Konterfej funnos väl av dem alla, men vackrast och ståtligast var Magnus Brahe, Carl XIV Johans gunstling. Nu utslocknar emellertid den Braheska ätten på manssidan i och med nuvarande ägaren av slottet, Per Brahe, som inte har någon manlig arvvinge. Det är riktigt tragiskt att de där gamla, gamla finaätterna ska dö ut.

Men låtom oss fortsätta att huttra omkring och vända våra rödblanka näsor konstskatter, den ena vackrare och dyrbarare än den andra. Högst upp rustkammaren med en vapensamling om c:a 2000 föremål. Den lär vara Europas största. Och vilka vapen! Från urgamla tunga, tunga bössor med 2 meter långa pipor till de smäckraste gevär med guld, silver, pärlemor och elfenbensinläggningar. En värja var alldeles enastående vacker med ett fäste av rent guld, inlagt med briljanter och i fästets knopp en jättestor blixtrnnde solitär.

Det är omöjligt att beskriva ons en ringa bråkdel av alla dessa ovärdeliga skatter, så vi övergå väl till avfärden. Vi la’ iväg med en hisklig fart över isen för att få blodomloppet igång i våra stelnade lemmar. Och då vi uppnådde stranden, där vägen mot Knivsta tog vid, hade vi redan fått upp kroppsvärmen till något så när normal. Det var en härlig väg vi nu befunno oss på. Utmärkt före, och runt omkring skogen så tyst och vit och vacker. Här togo vi ett par plåtar.

Förbi Vasslunda skidade vi en genväg ned mot Knivsta station. (Aven på Uppsalabanan). Solen, som förut hela dagen dolt sig bakom molnen, tittade nu fram ett litet tag och sände en knippa rött ljus över snön. Vilken härlig syn! Strax innan vi kommo till stationen skulle vi krångla oss över ett djupt, brett dike med den påföljd att jag med skidor, ryggsäck, stavar och allt i ett kaotiskt virrvarr gick till vila i dikets botten. När jag någorlunda rett ut härvan, hade förstås bägge bindningarna gått upp, så jag skickade skidorna och det andra “mojet” upp före och skulle så själv kravla efter. Men för varje steg sjönk jag ned till ovanför knät, så det tog en rundlig tid, innan Elin fick se min ansträngda fysionomi dyka upp ovanför dikets kant.

Det var den sista strapatsen, sen voro vi strax framme vid Knivsta. Sedan vi köpt biljett och telefonledes meddelade de hemmavarande att vi fortfarande voro vid liv, gav vi oss ut på spaning efter något caféartat. Och si – våra ögon möttes nästan genast av Café, sirligt målat på ett fönster. Vi slank in förstås, men vi höll på att slinka ut igen, trots vår kaffetörst. Därinne stod nämligen luften tjock av dålig tobaksrök och runt ett bord mitt på det smutsiga golvet, sutto en massa ynglingar, spottande, skrikande och svärande. Vi togo emellertid mod till oss och frågade något, som påminde om en uppasserska om det inte fanns något annat rum. Jo, vi kunde få sitta i familjens privata rum.

Och där serverades oss vid ett med en utsliten vaxduk försett bord, gott kaffe och vetebröd. Men Du milde, ett sådant rum!!! Väggarna fulla av flottfläckar, gardinerna smutsiga så att den ursprungliga färgen knappast syntes. Inte två stolar voro lika, en av dem hade sitsen utslagen. En så´n där riktigt genomtarvlig brunbetsad skänk stod i ett hörn och de andra upptogos av diverse uppbäddade sängar. Det ville allt till att vara hungrig För att kunna äta i den omgivningen. Men det gick det också. Och snart sutto vi på tåget och ångade åter till staden, och tö och slask igen. Usch!!!

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer. Om du nu har aldrig så lite fantasi, kan du väl själv göra färden med oss, över isfälten genom täta susande skogsdungar och längs de snöiga fälten med blånande berg och trädtoppar i bakgrunden.

Gör det, och njut, som vi!

Jo, de’ ä’ just fint! Här sitter jag nu och skriver till Dig, då jag egentligen borde vara i gymnastiken och göra mig av med lite övervikt. Aber, aber – ja aber.

Tack för brev! Det skulle allt vara gräsligt roligt, om Du komme hit upp nu, när Naemi överger mig. Ja, gno på med maskinskrivning du bara, jag ska göra allt vad jag kan för att få in dig i Skandia och det går nog.

Tänk, att Greta nu telegraferat, att hon ämnar anträda hemresan. Ja, måtte den gå lyckligt och väl, så att man snart få se henne igen. Oh, vad det skall bli roligt! Att hon nu varit borta i 5 år, det förefaller hart när otroligt. Av hennes brev att döma, är hon fortfarande samma gamla bussiga, glada flicka.

Hör Du, naturligtvis skall Du gå på motorcykelklubbens bal, när du är bjuden!! Det blir nog mycket roligt och en massa stiliga herrar, för varenda sådan i Göteborg åker väl motorcykel eller bil eller något sådant där.

Nu har jag fått mina provkort från Walfenstein. Två av dem äro alldeles överdådigt bra, och det tredje, i halvprofil, är
nog också bra, men det är en så ofördelaktig ställning, så jag tycker inte riktigt om det. Nu har jag emellertid skickat två av dem till Filmens pristävlan, kan just undra, hur det avlöper.

På tisdag voro Naemi och jag jämte tant och en bekant Herr Prytz, utbjudna till Elsa i Råsunda. Och du må tro, vi förde ett liv. Vi gaskade verkligen upp oss ordentligt. Det började vid kaffebordet med att vi käka’ och åt som “glupande ulvar”. Av varje sort togo vi en 4-5 gånger och för varje gång tyckte vi “om jag skulle ta och smaka på denna sorten med, den ser så god ut”!

Så fort kaffet blivit bortdukat började vi “Va’ får vi mer? Ja’ ä´ så hungrig så,” och då Elsa ett ögonblick gick ut, plockade vi fram en konfektskål och ett fat apelsiner, som stod lite i skymundan och satte det mitt på bordet, beredda att med fruktknivarna i högsta hugg gripa oss verket an. Elsa kunde naturligtvis inte finns ord starka nog att beteckna bildningsgraden hos sina gäster. Då vi emellertid ivrigt yrkade på att få apelsiner meddetsamma, plockade hon också fram glas ur sitt skåp. Genast stodo Prytz ögon på skaft, och han började slicka sig om mun. “Vin – jo jag tackar jag – vilket märke”?

Och så yttrade han sig om att glasen voro då ordentligt tilltagna, så nog skulle vi få i oss så pass, så det gick “på ögonbrynen med tummen i spårvägspåret hem”. Men så har dom antagligen lagt växeln fel på Odenplan, så istället för Upplandsgatan, kommer jag också till Inedalsgatan och måste försöka få husrum i “Nuckebo” över natten”. Oh Du milde vad vi skrattade!

Och Du skulle ha sett vilket oändligt förakt, som avspeglades i hans ansikte när de glasen visade sig vara avsedda för saft!! Det var ett hårt slag. Men han hämnades genom att dricka den så gott som outspädd. Då Elsa bjöd honom mer vatten, tyckte han: “Nej tack, det smakar ganska bra ändå”. Ja, det var verkligen “luft i luckan” och kvickheterna haglade.

Dagen därpå voro vi ute hos Greta Anneld på Lilla Essingen, och hade nästan lika roligt. Här roade jag och Gretas bror, Sven, oss med att av apelsinskal skära ut sådana där hemska tänder som vi gjorde när vi voro små, och sen uppträdde vi ned dessa ”betar”, hemskt vindande och grimaserande. Vi voro fullkomligt oigenkännliga. Och skrattade gjorde vi, så jag blev nästan sjuk.

Då Greta och Sven skulle följa oss när vi anträdde hemfärden, fingo vi i farstun tag i en kälke, och nu skulle vi förstås åka i backen utanför. Vi klämde ihop oss tre stycken på den lilla kälken och så barkade det iväg. Men rätt som det var slutade backen mitt framför ett hus och någon skrek “Oj, nu går vi ju rakt “på huset”. Så välte vi förstås och rullade om varandra, skrattande och pustande om vartannat tills vi äntligen kommo på fötter igen och någorlunda ordentligt anträdde hemresan. Nej, adjöken nu för denna gång, Lev väl!

Liebe Alma
Sie haben nun ganz lange Zeit auf Brief von mir erwarten mussen. Nicht war, Sie sind viel böse auf mich? Ach, aber ich habe doch gar keine Zeit zum schreiben übrig gehabt – Nein, låtom oss återgå till “ärans och hjältarnas språk”.

Orsaken, varför jag vid “starten” var så “disk” av mig, är att jag för närvarande håller på att plöja igenom en “disk” bok ” Die Sonne von S:t Moritz” av en gubbe som heter (eller hette) Höcker. Och strax förut har jag läst “Der Adjutant” av Rudolf Herzog.

Måste ha lite motvikt mot alla engelska romaner jag slukar, förstår du. Det är riktigt intressant förresten, och det är underbart, hur bra man kommer ihåg det gamla hederliga språket från skolan. Jag behöver knappast “slå upp” ett enda ord. Och även om jag skulle behöva det, gör jag det inte av det enkla skälet, att jag inte har något tyskt lexikon!

Egentligen borde jag nu vara ett rov för åtminstone lindriga samvetskval, eftersom jag både i fredags och lördags helt enkelt “skolkade” från Skandia. Blev så gräsligt uttråkad på allt knoget därnere, att jag istället tog med mig lite’ arbete hem, och tillbrakte två härliga dagar under förebärande av huvudvärk och dålig sömn på grund av överansträngning. Vilket delvis var sanning.

Och vet du vad jag har gjort!!!. Du har nog i “Filmen” läst om dess stora pristävlan “Vill Ni bli filmskâdespelerska”, eller hur? Och kanske rent av funderat på att deltaga? – Jag har gjort det!! Igår var jag och fotograferade mig hos Walfenstern, och så fort jag fått provkorten, skall jag skicka in dem och ett långt brev, som jag redan skrivit, till “Filmen”. Oerhört, inte sant!?

Men ack, vad det skulle vara gräsligt roligt om man kunde bli utvald, och sålunda få sin enda stora alltid undertryckta önskan – att få bli skådespelerska – uppfylld. Dock – det är inte värt att hoppas – sslipper man att bli besviken.

Igår förmiddag, då väl “Skandisterna” trodde att jag blek och utsliten vilade på mitt läger, tog jag mig en härlig skidtur utåt Djurgården. Det hade snöat hela morgonen, så snön låg djup överallt utom på gångbanorna, som voro skottade. Jag tog vägen förbi Rosendals slott och uppför en liten backe därbort igenom, där ett skidspår tog av in bland träden. Jag tog upp spåret och gled så nedför en jämn sluttning i behaglig fart.

Du kan inte ana, hur underbart vackert där var. Överallt bredde sig den mjuka, vita, vita snön och stenar och kullar voro så jämt avrundade av snötäcket. Träd och buskar dignade under snöbördan och grenarna, som slingrade sig i varandra bildade de mest fantastiska mönster. Det var så lugnt och så tyst, ingen människa mer än jag och jag kände mig rent av andaktsfullt stämd i all den tysta, rena vitheten.

Även på söndag förmiddag voro Naemi och jag ute och skidade. Vi togo vägen utåt Fiskartorp och väl anlända dit, roade vi oss med att åka i ett par småbackar. Det var inget vidare roligt, ty hur bussig än Naemi annars är, någon trevlig kamrat på skidfärder är hon inte. Än går hennes bindningar upp, än bryter hon sönder stavarna, så går inte skidorna nog bra, sen gnäller hon över att hon inte har några ordentliga skidkängor, och så pustar hon och stånker och flåsar och kravlar fram så sakta, så’ de’ ä’ inge’ roligt alls. Och när vi så gått en liten stund, börjar hon frysa och vill åka spårvagn hem meddetsamma. Det medger hon förresten själv, att hon inte är förtjust i skidsporten.

Käraste min Gretel! Så länge tror jag inte något av dina kärkomna brev förut varit på väg, som det jag idag fick. Avsänt den 22 december förra året och först nu framme! Ack, hur många härliga saker du får uppleva, Gretel. I fantasien vill jag följa dig på dina färder därnere i Östern. Jag ser hur västerhimlen flammar röd av den sjunkande aftonsolens sken, ser, hur glansen faller på moskéernas guldbelagda kupoler och minareter. De emalj- och mosaikinfattade ytorna glänsa och blänka i det starka ljuset där strålarna belysa dem, men på andra sidan, dit strålglanson ej når, är det mörkt och färglöst. Smäckra guldspiror avteckna sig mot mörka moln, ljus och skugga växlar.

Ack, hör det hemlighetsfulla prasslet i palmalléns vajande kronor, hör hur det rasslar, suckar och viskar i apelsinlundens färgrika lövmassor. Bruna, gula, orange och röda löv, där solstrålnrna leka tafatt när vinden vaggar dem fram och åter. I den skuggdunkla alléen, som leder ner till flodstranden mörknar det alltmer, allteftersom aftonsolens glans bleknar bort, där susar det så hemlighetsfullt – åh – vi bliva alldeles betagna av Österlandets oemotståndliga, obeskrivbara tjusning.

Och så återvänder jag från dig och “Kasimyen” med dess palmlundar, apelsinskogar och gyllene moskéer och sitter här och stirrar ut på S:t Eriksgatans gråa hyreskaserner, på rasslande fula spårvagnar och smutsiga, skräpiga upplag!! – Oh, – kontrasten är så stor, att hjärtat skälver av längtan bort härifrån, bort, bort till landet, där apelsinerna glöda mot den dunkla grönskan. Och aftonhimlen flammar röd över guldinlagda kupoler och minareter! – Lyckliga Gretel!

Men, du får ej klaga, Judit. Du måste som vanligt resignera och taga din vardagliga dag, som den kommer. Du har allt vad du behöver, rum, mat, kläder, och mycket dessutom. Du kan spela och sjunga, förstå det sköna i målning, musik, litteratur och andra höga konster. Du är frisk och sund. Och aldrig har du haft nâgra svåra prövningar här i livet. Och ändå klagar du!!!!

Så predikar jag för mig ofta. Men var fanns eller finnes den, som någonsin var nöjd med sin lott och inte längtar efter något annat? Och ibland känner jag mig också så glad och tillfredsställd. Särskilt då mitt arbete går bra och lätt, då jag har någon riktigt intressant djup bok att läsa eller får höra riktigt ljuvlig musik.

Då glider jag på drömmars och fantasiens vingar bort till ett land av sällhet och ljus, där det inte finns något mörkt och hemskt, där själen känner sig så så oändligt lätt och fri och jublar i obunden glädje.

Hur ofta läser jag inte “Gösta Berlings saga.” Ack, hur många, många stunder av renaste njutning den boken berett mig! Jag läser den bit för bit och för varje gång upptäcker jag något nytt, underbart vackert.

Och att få vara ute i Guds fria natur, komma bort från stadens gator och ut till de öppna vidderna eller susande skogarna, det är också så härligt. Att se den bleka vintersolen sända ett svagt rosenskimmer över snön, som ligger mjuk och vit över fält och skog. Och även här kan västerhimlen flamma röd i solnedgången och då få skogarnas granar och tallar vara moskéer och minareter, som lysa i glansen. Och allteftersom skymningen faller på, förbleknar den flammande färgen och himmelen skiftar i alla nyanser från glödande orange till blekaste violett och skimrande opal.

Där drar ett svagt, grönblått litet moln fram en slöja över den sjunkande solen. Och uppåt himlavalvet stiger den opalglimrande skärblå nyansen och försvinner så i ljuvaste rosa. Och så faller mörkret helt hastigt på och stjärnorna börjar glimma över granarnas toppar och snön lyser blåvit i månskenet. Och då sjunger nordan en bister sång inne bland skogens träd och i stora, vita flagor faller snön från trädens grenar, då vinden ilar förbi.

Ser du, vi ha allt vackert häruppe i norden också! Och jag är säker på att du kanske sitter i prakten därnere och längtar till landet, där solen lyser så blekt över snövidderna och stjärnorna gnistra så kallt i den dunkelblå vinternatten.

Vet Du Greta, jag har på senaste tiden så ofta tänkt och grubblat på, vad det kommer sig, att jag inte som andra flickor, kan låta mig helt fångas av stämningars makt – leva för stunden och njuta därav – i en annans sällskap. Ack, att jag kunde undkomma den där kalla ironiska själviakttagelsen, som sitter och stirrar med sina isögon längst inne. Alltid – alltid. Hur väl jag förstår, vad Selma Lagerlöf vill ge uttryck åt, då hon talar om Marianne Sinclair, hur hon blev, sedan hon varit sjuk och rest ifrån Gösta Berling. Då Gösta kom och var förbittrad på henne för att hon lämnat honom.

“Själviakttagelsen satt och hånlog åt hennes försök att spela förälskad… Hon visste, att om hon ägt en hel känsla, skulle hon ha vunnit honom åter. Och hon försökte spela passionerad. Isögonen hånade henne, men hon försökte i alla fall…”

Jag tror att vi äro sprungna ur en alltför hederlig, sund och djupt kännande släkt för att kunna ge oss fullt hän åt stundens känsla. Den gång då vårt motstånd brytes, blir det nog för alltid och av någon, som sedan för beständigt måste härska över oss. Vi kunna ej “plottra bort” oss i känslostämningar! Ge en kyss hit och ett famntag dit, lyssna till sinnligt kärlekstal och njuta därav – Nej!! Fullt och helt åt en, eller intet åt någon.

Se där orsaken, varför jag åtminstone inte ännu kan säga att jag levat. Glädje och löje har det funnits i mitt liv, och tårar och sorg också, men till lyckans höjd eller förtvivlans djup har jag aldrig nått. Förresten, de båda sakerna äro nog mycket intimt förenade. “Den, som ej kärleks smärta känt, har ej dess sällhet smakat”.

Ack, jag undrar, vilket som är bäst, att kunna njuta och finna lycka i ett fjärilsliv med flirt och kyssar och smek för stunden, eller att gömma sina vackraste tankar och känslor i sitt innersta för att ha dem fulla och hela åt honom, den ende – som kanske aldrig kommer.

Livet är inte så lätt, som många tror! Nej, snälla min Gretel, nu slumrar redan Naemi, och jag har ännu hela avklädnings-toalett och bäddningsproceduren ogjord. Godnatt du min käraste väninna, i tankarna är jag så ofta hos Dig.

Kära Du! För att nu gottgöra Dig för den långa tystnaden av hela 14 dagar, som gått sedan jag sist skrev, får jag väl nu försöka att plita ihop riktigt mycket. Inte har jag egentligen så mycket att tala om, ty dessa 14 dagar ha varit ganska lugna, men ändå så…

Sist nämnde jag visst att vi skulle gå på “La Traviata” Och där voro vi må Du tro och njöto av Skilondz konstmässiga drillar. Hela den operan är förresten ganska njutbar. Men ack, så tragisk!!! Inhöljd i den mest förföriska, snövita spetsdräkt, med lockar omramande det bleka anletet, dör Violetta på slutet i sin älskades armar. Ett offer för galopperande lungsot.

Men sjunger och drillar gör hon med sitt sista andedrag och det tycker jag är ganska bra gjort. Dagen därpå voro vi och sâgo Bonny Johansson dansa på Musikaliska Akademien. Så förtjusande näpet, nätt och rart det var. Än svävade hon omkring som en vårdröm i luftiga, vajande slöjor, än trippade hon i lustiga mamelucker och bahytt och än stampade hon omkring, som en riktig tjyvpojke. Särskilt en munter och livlig Humoresk av Sade, och “Dorfschwalben” av Strauss voro bedårande.

Alla hennes dräkter voro alldeles enastående vackra och hon hade själv komponerat dem. Blommor och applåder i massor förstås. Hon accompanjerades av en ung hr Baranovsky, som även spelade ett par solonummer särdeles sympatiskt och fick sin beskärda del av bifallet.

Söndagen efter var det alldeles härligt väder, och på förmiddagen var jag med Eric vid Råsunda och åkte kälke. Det var riktigt livat att uppliva gamla “åka-i-liden” minnen. Naemi hade varit för lat att gå upp så tidigt, men längre fram på förmiddagen hade hon varit med pappa och morbror Martin, som för tillfället gästade staden, på Brunnsviken och sett passagerarflygningar.

Det kostade 100 kronor att få flyga 10 minuter och morbror erbjöd Naemi att ta en tur. Men kan Du tänka Dig, hon ville inte. Ack, ack, att inte jag var med!!! Att få sväva omkring högt uppe i luften i det strålande vintervädret och se människorna därnere bli allt mindre, att få göra några djärva svängningar… oh, en sån idiot!! Du må tro jag grälade på henne.

På eftermiddagen voro vi först på Kastenhof, och sedan superade vi på Fenix med ty åtföljande, åtråvärda lilla konjak för herrarna. Trobäcks orkester spelade i kaféet och spelade utmärkt och högt över estraden blinkade fågel Fenix en vemodig hälsning från den tid, då Rolf här förljuvade stockholmarnas tillvaro och Nalle fick glädjens vågor att gå höga fram mot slutet av programmet. “Följ med mig till Honolulu, där ä’ ett paradis.” Jag tycker mig riktigt se Rolf därframme med sin välsittande frack, röda silkesstrumpor och lackskor och sitt “bedårande” leende.

På tisdag bjödo Edvard och pappa på “Rigoletto” med Skilondz och Wilhelm Beck (en holländare) som gäster i huvudrollerna. Skilondz briljerade som vanligt och Beck hade en visserligen kraftig röst, men jag tycker den saknade klang. Hislop däremot, som den unge lättsinnige hertigen, fyllde hela operan med sin stämmas välljud. “Rigoletto” är förresten mera svårsmält, tycker jag, fast där förekommer en härlig duett i andra akten och en ljuvlig kvartett (eller va’ de’ va) i fjärde, strax innan den sköna (va va de hon hette nu igen) jo vänta Gilda! (ack, ett sådant namn) av sin egen fader (av misstag) mördades. (Hu, att alla operor ska sluta så tragiskt.)

Edvard och pappa skojade förstås väldeligen som vanligt när de komma tillsammans. Bl.a. roade de sig med, att istället för programmets högtravande text med de storståtliga namnen, läsa en betydligt förenklad sådan med skådespelarnas helt prosaiska vardagsnamn. Exempel: “Conny Molin ä förbannad på Beck för att Beck givit det rådet att slå Molin i skallen, så han kolar av, på det att Hislop må kunna lättare erövra Molins fru Söderman”. “Hislop tolkar i en glödande kärlekssång sina känslor för Skilondz, som emellertid ä rädd att Beck ska komma och få höra Hislop” o..s.v. Du kan tro det lät komiskt.

Efter teatern blev det supé på Fenix igen, men sen dess (det var tisdag i förra veckan) ha vi inte varit på någe galej mer än Kungsholms igår. Istället har jag arbetat alldeles fruktansvärt i Skandia. Tidigt om morgnarna och sent om eftermiddagen har jag varit där och är alldeles trött i huvet av allt räknande och skrivande. Oh, vad det ska bli skönt då jag lämnat från mig alla taxeringsuppgifter och bokslutsuppgifter. Då skall jag sannerligen bara göra det allra nödvändigaste sedan under nån tid och vila mig och läsa tidningen etc. Eller jag kanske t.o.m. tar mig ledigt ett par dagar.

Förra söndagen voro Naemi, Eric och jag på skidor till Saltsjö Duvnäs och gingo därifrån på isen. Jag hade vindtygskappan, gymnastikbyxor och raggar etc. och det såg nog så trevligt ut, men du milde vad folk härinne i stan tittade! Och på tåget satt häradshövding Kinnander i Skandia och jag kände mig något enkel då jag slank förbi honom i mina byxor.

Det var också en ljuvlig vinterdag med strålande sol över den snöbetäckta isen. Det är verkligen en härlig känsla att få skida iväg så där över de öppna snövidderna. Och sedan förfriska sig med varmt kaffe och bakelser på ett kondis och så iväg igen!

Imorgon hade jag gjort upp med Eric att jag skulle följa med honom och en skånsk flicka här, som han känner och “tolka” på Brunnsviken. Hon skulle rida och Eric och jag skulle åka skidor efter. Men ack, i början av denna veckan smälte snön bort, och fastän det nu har frusit på igen, finns det dock ingen snö ett skida på. Och på blanka isen går det ju inte. Det skulle allt bli härliga kullerbyttor!

Eric ringde just nyss, och frågade hur det skulle bli imorgon. Och vi stodo och “pjattrade” och fånade så länge i telefon, så att jag till slut av pur trötthet måste sätta mig på golvet. Och talade den uslingen om, att han setat hela tiden! Till slut bragte jag det därhän att han beskyllde mig, oskyldiga lamm, att vara en “ful fisk.” Att tänka sig – stå och “dilla” så i telefon, jag som avskyr långa telefonsamtal.

Naemi är ikväll ute och “svänger” sig på “Palladium“ med en ung stilig herre. Det är så, att hon av byrån fått i uppdrag att stenografera ett filmstycke på “Skandiafilm” och det har varit denna unga herre, (amanuens – jo,jo men) som dikterat. Nå, när nu styckets bov efter massor av spännande och hårresande poänger, äntligen fått sina gärningars lön och det blivit frid, fröjd och “fest i Kapernaum” d.v.s. stycket är slut, har herr amanuensen bjudit Naemi på “Palladium” och jag sitter härhemma helt solo, grön av avund. Hoppas de uppföra sig passande. Jag erbjöd mig visserligen med min vanliga takt och finkänslighet att ledsaga Naemi i egenskap av förkläde men mitt nobla erbjudande mottogs endast av kallt förakt!! Kan man tänka sig!! Som dr Lundberg brukade säga.

Idag har jag städat här i rummet så nu är det så fint så. Dvs gardiner, dukar och överdrag kunde ju vara litet renare, men jag har sopat det värsta skrotet under möblerna, dammat av de ställen där det syns mest, och plockat bort diverse, brödfat, gamla tidningar, böcker, brev etc. som eljest brukar belamra alla plana ytor i rummet. Och så ha vi björkris, som vi själva drivit upp, som nu börjar sticka fram de näpnaste små ljusgröna blad och dessutom härliga röda tulpaner i en kruka och vas. Dem fick Naemi häromdagen av ett par stackars “offer”.

Hjärtligt välkommen hit på en liten pratstund, så skall jag göra mig till och försöka baka “cremeortarter” och bju’ på kaffe. Det är nämligen Naemi som alltid annars “står” för “Cremeortarterna”. Och ta’ så med dig ett par av de där utmärkta cigaretterna med halmmunstycken, som du skickade mig prov på sist, så är du ännu mer välkommen!

Nu kämpar mitt bättre och sämre jag om vad jag skall göra, när jag slutat detta brev. “Ta nu fram det där färdigbroderade linnet och sy ihop det och klipp sedan till och börja på de där flanellbyxorna, som ännu i form av två meter blårandig flanell vila i lådans djup och glömskans hov. Och så har du åtskilliga strumpor att stoppa,” viskar det bättre jaget med melodisk röst.

– “Åh, ge katten i byxorna och det andra mojet” fnittrar det sämre, “ta den där skojiga boken, du fick låna häromsisten och läs ut den. Och sen kan du spela en stund och ha lite trevligt!” Ack, vilken månne avgå med segern? Den där boken är så trevlig, och de där strumporna måste snart stoppas! Vänta, jag skall kasta slant om det- Gubbe blir arbete – pil nöje. Få se nu!- Hej, så där – det blev pil! Vila i frid linne, byxor och strumpor. Hoppas att han får henne!! Tjänixen på dig!

Jo, de’ ä’ fint! Nu har jag låtit det här brevet ligga hela sex dagar. Men vad skall jag göra. Det har varit ett så fasligt festande på sista tiden, så jag har rakt inte haft tid att skriva. Så voro vi t.ex. på tisdag i förra veckan och sågo “Pierrots drama” och “Komedianterna” på Dramaten. Det var Anders de Wahl, som briljerade i huvudrollerna. Och han är ju nu en gång en gudabenådad skådespelare. Att tänka sig honom, som ju ändå är 50 år (fyller visst i dagarna), spela yngling med en charm och ett behag, så att man blir alldeles betagen. Själva pjäserna voro väl fantastiska för min smak, särskilt det första med synnerligen bizzara dekorationer och kostymer, komponerade av Einar Nerman.

På onsdag voro vi på “Geishan”. Ack, den gamla hederliga operetten, det var riktigt roligt att återuppliva bekantskapen med den och dess glada och vackra melodier. Du må tro, att Niska var skön som Fairfax i sin sjöuniform. Ack! Och Ringvall i markisens roll, kan Du väl ungefär göra Dig en föreställning om! Han var dråplig!

Så har vi varit på “bio” åtskilliga kvällar och på lördag hade vi kafferep för Eric och pappa. Eric är allt en pigg och trevlig yngling. Riktigt uppfriskande. På söndag förmiddag voro vi bjudna på förmiddagskaffe till Hanssons i Sundbyberg och där var så där “moderat-liberalt” roligt. Husets dotter (c:a 16 år med korta kjolar och hängande hår) uppträder redan med ett slags fästman, underofficer, som satt där och såg ut som ett levande frågetecken. Vi fingo förstås som vanligt stå för underhållningen med sång och musik.

På eftermiddagen voro vi på “Hablé Frêres” och sedan på Stureteatern och sågo Charles Ray. Sympatisk, som vanligt. Under senaste tiden har vi haft inte mindre än två “galej” på Skandias lunchlokaler. I måndags var det Livbyråns kvinnliga “uppsättning” och måndagen förut avskedshippa för Ingvor Berg. Hon skall nämligen skudda Skandias stoft av sina fötter och fara hem till Göteborg.

På hennes hippa voro vi fem flickor och tre herrar, dr. Sjögren, Stenström och Lindén. Och vi hade livat värre. Vi drucko kaffe, rökte, söp (Stenström hade både konjak och vin med sig) spelade dragspel och dansade till framåt 12, då vi dinglade hem arm i arm så gott som hela högen.

Sista måndagen var det ju bara damer, men stämningen blev nog så hög ändå. Vi hade härligt kaffe, bröd, som en av flickorna hade bakat och utmärkt kaffe. Och så fick vi oss en trevlig bordsvisa till livs, där alla flickorna hade var sin vers. Om mej handlade den om mina fina ringar (som jag fått av pappa i jul), hur bra de gjorde sig mot mitt “vita hull” etc. Det var herr Husén, som var pappa till den.

Du må tro jag blev något förvånad då jag såg, att alla de gamla fröknarna rökte likaså friskt, som vi unga, och en av de till synes ordentligaste kunde t.o.m. åstadkomma rökringar, som tydde på långvarig övning. Jag hade lutan med mig och spelade och sjöng, till stor förtjusning, en hel del visor.

På tisdag var jag med Eric på “Dramaten” igen och såg “Den gröna fracken”, även nu med de Wahl i huvudrollen. De’ va’ härligt, må Du tro! Urkomiskt. Och franska akademin fick sig sannerligen på pälsen.

Igår eftermiddag var jag först på Skandias Generalagentur och hjälpte till ett slag, och sedan voro Naemi och jag på “bio” och såg Warren Kerrigan i “En dollar bjudet.” Vi hade sett hans porträtt i “Filmen” och förälskat oss så i det, att vi nu måste närmare titta på´n. Han var allt mycket stilig förstås (ganska lik Bertil Ulfwi) men det sorgligaste var att han faktiskt befanns vara “kobent”! Ett hårt slag!

Ikväll ska jag mycket ordentligt gå i gymnastiken och sedan gå hem och lägga mig. Men imorgon skola vi på Operan och höra “La Traviata” med Andrejeva Shilondz som violetta och på lördag skola vi gå på Ronny Johanssons dansafton i Musikaliska Akademien. Men sen får det allt vara slut. Adjö med Dig. Skriv snart!

Titta, såna “svajiga” nior jag lagt mig till med Du! Dem lärde jag mig då jag “lade upp” min nya agenturliggare i Skandia. Där stod tryckt 19.. ser Du, och så försökte jag rita till ett lika fint 19 och det blev så snyggt att jag genast apterade de nya niorna.

Apropos Skandia, där är det mycket att göra nu, må Du tro. Hu, jag vill inte tänka på allt, grafiska listor och massor av utanordningar, föredragningar långa som de värsta. Sist va’ de 10 (tio) sidor i föredragningsboken mot 4 á 5 högst förr i världen!) cirkulär, priser, uppgift om taxering och bokslut, reseräkningar etc. m.m. o.s.v. Men – jag får väl gripa mig verket an och göra mitt bästa, så går det nog bra.

Idag har jag varit mycket inne på “anskaffningen”, där Herr Husén just huserade som värst med en söndrig skrivmaskin. Du må tro den stackars skrivmaskinen gav anledning till haranger! Men S.A.S.K:s kassa firade triumfer – en hel krona fann sin väg ner i det stora röda leräpplet. Det var visst ganska länge sedan jag uppvaktade Dig med något meddelande, så jag får väl beskriva mina öden och äventyr på sista tiden. Det har varit ganska mycket festande.

På fredag i förra veckan var pappa och jag på “Kungsholm” och sågo “Bankrutt”, ett ganska rafflande, men inte så dumt stycke. Jag hade visserligen sett det förut på “Röda kvarn” men det hindrade inte att jag tyckte att det var riktigt bra.

Stockholm den 11-12/1 1919.
Obs. överskriften, Bruno! Klockan är verkligen mellan 12 och 1 på natten – Besynnerlig tid att skriva brev, inte sant? Och ännu besynnerligare förefaller det väl, att Naemi och jag nyss kokte oss lite’ kaffe. Men, ser du, ikväll, eller rättare sagt, natt är helafton, d.v.s. lördagkväll, med obegränsad tid att sova ut och då så…

Tack för senast, Du! Verkligen synd att detta “senast” skulle bli av så kort varaktighet! För, som Du sade, det skulle vara roligt att få träffas lite oftare och tala om allt och ingenting, allteftersom man vore “upplagd”. Det är så ytterst, ytterst sällan man träffar en människa, som man verkligen vill “tala” med! Du må tro, att det kändes inte vidare trevligt att ge sig iväg på annandagen. Om jag hade varit som en vanlig liten feminin varelse, hade jag antagligen gråtit floder av salta tårar och överöst föräldrar och syskon (och kanske en och annan god vän i förbifarten) med kyssar och smekningar, och jämrat mig alldeles rysligt över att behöva resa. Men – I am not a common girl after all – och därför skämtade jag och skrattade bara, då jag tog adjö.

Det har aldrig legat för oss Boudinare att egentligen visa våra känslor. Vi gömma dem inom oss, och där kanske de växa ännu starkare och djupare än hos dem, som städse omsätta dem i smekningar. Det är bara Lillan, som är den i det fallet rikt utrustade, men det är väl för hon är minst och så liten och söt.

Inte var det vidare spirituellt att knoga iväg till Skandia strax efter hitkomsten. De tyckte säkert därnere, att jag var förfärligt slö, slapp och likgiltig, men det var väl inte att undra på heller!

Natten efter sov jag “massor” och sen’ var jag mig själv igen och fullt redo till arbetets glädje och mödor. En tröst i bedrövelsen var det verkligen att ha Lillan med sig. Vi ha haft så trevligt tillsammans. Bl.a. fick hon till sin stora förnöjelse på annandagen följa mig med på matiné på Oscarsteatern och se “Prinsessan, som inte ville skratta”. Det var verkligen roligt.

Att tänka sig den stilige Niska som en gräslig bonddräng med små grisögon, lingult, stripigt hår och en oändlig bred mun med c:a 5 tänder i! Och så han sjöng och skrek sen, så han var alldeles blåröd i ansiktet. Och Ringvall var en urkomisk gammal kung med storblommig nattrock, och kronan på ena örat fasthållen med ett band under hakan. Han åt helt ogenerat upp det fina riksäpplet, snusade värre. Som sagt, det var uppfriskande trevligt.

Vi sutto på första parkett, första bänk för att se och höra riktigt bra(!!) Och rätt som det var, viskade Lillan till mig: “Titta på den där herrn därnere i orkestern, sådana smäktande blickar han kastar på dig”. Behöver jag nämna att jag för länge sedan observerat “sköna Svea”?

Hör Du Bruno, du kan sannerligen skatta dig lycklig, som inte har några hushållsbekymmer! För dem kan man bli led åt, må du tro. Sätt dig in i den situationen att i Skandias Hushållsförening ha beställt kalvkött och gjort upp matsedeln i enlighet därmed, och få så den underrättelsen att “denna gången blev det inget kalvkött”. Köp så i förbifarten på hemvägen färsk sill istället, vilken “färska” sill vid tillagningen befinnes vara alldeles “för tidigt fångad” och sålunda oätbar. Skär dig sedan i fingrarna, då du skalar potatis, (är det fortfarande förbjudet att råskala potatis, tro?), ta för mycket peppar i såsen och slå sönder potatisfatet, då du huserar som värst ute i kokvrån – och håll dig sen’ för skratt!!

Undra på om uttrycken om matlagning i allmänhet och kalvkött och sill i synnerhet, visserligen renderar S.A.S.K:s kassa en god tillökning, men just inte lämpa sig för snälla söndagskolebarns mer eller mindre nytvättade öron! Då kan Naemi sannerligen vara glad att hon slutar senare än jag och anländer till krigskådeplatsen först sedan “svaveloset” någorlunda dunstat bort och bitarna efter potatisfatet hamnat i slaskspannen. Annars vore det fara värt, att hon fick stifta intimare bekantskap med de senare. Ack, livet är sannerligen “avigt” ibland!

Men sådana där små motigheter får man försöka att ta’ från den humoristiska sidan, och bara skratta, vilket jag gudskelov också ibland gör. (Dock, då jag bränner mig, då jag häller av potatisen, skrattar jag inte, för usch, va de gör ont)! Ty egentligen har jag det allt bra. Ett rart litet “hem”, trevligt arbete och präktiga kamrater. På “anskaffningen” dit jag hör, äro vi fem flickor och två herrar, chefen och “sekonden”.

Den förre är 38 år. Det såg jag på hans nya ansökan om livförsäkring häromdagen, han ser allt äldre ut, energisk som “de värsta”, svär, som en borstbindare (tänk, han har helt enkelt nekat att gå in i S.A.S.K. och sålunda ruinera sig!) Är för det mesta snäll och gemytlig och har förrädiska ögon med långa svarta ögonhår. Alldeles för vackra för en “karl”! Ibland har man liksom lite respekt för honom, ibland flirtar man me´n, trots hans chefsställning, barn och blomma och begynnande “embonpoint”. Men du skulle se sådana ögon!

Sekonden är lång och smärt, bredaxlad och före detta ivrig sportsman, särskilt “fotbollssparkare”, och journalist. Han är mycket duktig i sitt arbete, har mörkblå intelligenta ögon, fulla av “sjutton”, fast utan långa svarta ögonhår. Och så är han synnerligen humoristisk, glad och trevlig samt hemligt förlovad. Vilken hemlighet vi flickor för längesedan obarmhärtigt och fullkomligt avslöjat.

Nu har jag tagit dem i fel ordning, först nu kommer jag till flickorna. De äro i åldern 18- 23 år, ingen just vacker, men glada, pigga och skojfriska. Oändligt tacksamma för allt, som kan bliva ett trevligt avbrott i “knoget”. Såsom t.ex. långa brev från vänner och bekanta! Om de också inte ta arbetet så förtvivlat allvarligt, så får man väl inte klandra dem för det. De leva väl alla i den förhoppningen, att detta arbete är mer eller mindre temporärt, och att snart få byta ut pennan, skrivmaskinen och Skandiakamraterna mot sleven och symaskinen + älskande man och barn. Ack ja – such is life!

Själv gör jag mig, i enlighet med mitt valspråk, aldrig några förhoppningar, så slipper jag besvikelsens bitterhet. Min stora önskan är att få resa långt bort från detta gamla, intresselösa, lugna och vardagliga till något nytt, oroligt, intressant och händelserikt, som sänder blodet fortare genom ådrorna och som gör livet värt att levas – och minnas. Framtiden får väl utvisa, hur långt jag hinner.

Hav nu i vänlig åtanke, att detta brev är skrivet mycket sent på “dagen” varför ditt överseende med allt ur estetisk, skönlitterär och svensk synpunkt torde, eller åtminstone borde, vara obegränsat. Och till slut: Min adress är fortfarande Judit Boudin, Försäkringsbolaget Skandia, Stockholm.

Brevet kom inte iväg igår, så jag fortsätter väl en bit. Ah, vad jag skrattat åt Lillan idag! Vi ha nämligen, på grund av det särdeles älskvärda vädret – plask, plask, dropp, dropp – inte stuckit näsan utanför dörren mer än upp på vinden efter äpplen (ett var alldeles ruttet, usch!), utan vi ha roat oss inomhus. Bl.a. ha vi lekt att jag var Lillan och hon mamman och sen var jag en liten “nasse” och nöffade, vilket är hennes älsklingslek.

Och ikväll skulle hon tala om hur snäll “Ji-ji” varit mot henne, och det var då, hon var så rolig. “Ji-ji” har varit så “näll emot mig “började hon,”hon har bjutt mig på bio, å köpt sokila och konfekt åt mig, för ja’ skulle bli tjock, för ja ä så smaler, å så har hon gett mig mat, när jag var hungri å när ja inte ville äta upp vällinga, så slapp ja dä (förnöjt)”. Och så fortsatte hon: “Å så har ja fått spårvagnspengar (stolt) å frimärken, å när ja inte hade nått å göra, så feck ja stoppa hennes strumpor (stolt) å så ga hon mej böcker å läsa, å ja feck låna hennes fina färglåda och feck av hennes brevpapper, när ja skulle rita. Å så klippte hon en fin klänning å en liten hatt te min pappersdocka, å så feck ja borsta tänderna varenda kväll (ej fullt så förnöjt) å (med entusiasm) så feck ja låna hennes skor, när ja skulle leka Chaplin (synnerligen smickrande för mig) å sa ble ho inte arger, när ja rufsa till hennes hår, fast hon hade så fina lockar, å de blir Rut alltid”. (Där får man höra!). “Å så feck jag dricka upp grädden, å när ja ba henne, så “nöffade” hon och va så seter så”.

Ja, så där höll ungen på en lång stund och rörde ihop allt möjligt och var rysligt komisk. Vi ha, som sagt, haft en mycket stillsam dag. Spelat, läst, lagat mat och klippt pappersdockor o.d. Och så har jag skrivit två brev, tänk det!! Jag känner mig riktigt stolt! Men nog är det för sorgligt i alla fall, att ha två härliga, lediga dagar, och inte kunna ge sig ut ett dugg, för vädrets skull. För inte är det något nöje att plaska omkring i modden och bli kall och våt om fötterna och förkyld och snuvig. Usch!!!

Sannerligen om jag inte vore med.i S.A.S.K. = “Skandias Antisvordom Klubb”, skulle jag lätta mitt sinne i några väl valda ordalag. Ja, jag tror t.o.m. att, om det inte vore för det oskyldiga lilla barnets skull, så skulle jag ändå rikta klubbkassan med åtminstone 25 öre. Det kostar nämligen 5 öre att säga ett fult ord och det är hederssak. Men, jag tror då inte att t.ex. Herr Husén (som vi tjänar ganska bra på) är så noga med den hederssaken utom Skandias murar och ur räckhåll för våra påpassliga öron! Nu är klockan visserligen bara en kvart i 10, men jag tror ändå jag kryper ner i “snarkofagen”.

Det är allt bra skönt, att få ligga imorgon med. Adjö för denna gång!

Gott nytt år, Rutan, och många namnsdagsgratulationer, fast det kommer lite’ sent! Ni undrar väl hur Lillan och jag har det häruppe, och vi ha inte lessamt. Nä då! Om förmiddagen är ungen för det mesta tillsammans med Greta Andreasson och på eftermiddagen hittar vi alltid på något trevligt.

Vi har varit på bio ett par gånger, och så har vi varit och badat (särdeles angenämt) och det ena med det andra “å så, å di.” På Nyårsdagen skulle vi festa lite särskilt, så jag köpte konfekt och glögg och så hade vi lutfisk till middag och sedan skulle vi gå på någon biograf. Vi fingo springa hit och dit, innan vi hittade en på Drottninggatan, där barn fick komma in. Efter att ha njutit av Charlie Chaplin o.d. skyndade vi hem och lagade risgrynsgröt med mjölk. Mums, mums!! Tänk, vi fick nästan 1 och en halv liter mjölk den dagen! Sen fortsatte vi med äpplen och ovannämnda godsaker och hade så trevligt med små ljus i mina röda stakar. Och sen blev vi så sömniga att vi kröpo till kojs, fastän klockan var bara halv 11. Vi sovo alltså in det nya året.

Då vi frukosterat på Nyårsdagen hämtade vi ner “skidmojängerna” från vinden- (det var härligt vinterväder) och så åkte vi spårvagn till Tranebergsbro och skidade sedan till Drottningholm. Lillan är riktigt styv må ni tro. Hon klarade bl.a. den långa backen vid Nockeby, där många stora stodo och inte vågade sig ner. Vi hade tänkt att få komma in och bese slottet- nej då, det ville inte ungen. “De’ ä’ mycke roligare å gå på skidor”. Så vi gingo tillbaka också, hade således gått sammanlagt omkring en mil. Tänk, så bra gjort av Lillan!

Jag var bjuden på middag till Petterssons, så jag skickade ungen till Greta. Det var fin middag, må du tro, fågel och vin o.d. m.m. Så gott som direkt från bordet gick jag till Röda kvarn för att se premiären på “Ingmarssönerna”, dit jag ju länge haft biljett. Det var alla 10 akterna, som nu skulle visas, men jag gick efter de fem första. Dels var det – fastän visserligen mycket stämningsfullt och vackert – lite långsamt – dels satt bredvid mig en herre, som oupphörligt verkade “snuvig” utan näsduk och irriterade mig “hemskt”, och dels hade jag lovat Maja att komma tillbaka dit. Så resten får jag väl se i sällskap med Naemi sedan.

Hos Petterssons var det egentligen ganska tråkigt. Ingen ungherre. Den ende, han som skulle blivit min kavaljer, Majas systerson, hade – försovit sig. Varit på vaka förstås och på eftermiddagen lagt sig att vila en stund med ovannämnda sorgliga resultat. Så han kom inte alls.

Idag hade jag tänkt att resa till Grillby och vara där över helgen, men så har det blivit ett så eländigt väder, att jag totalt miste lusten. Och Lillan var heller inte så pigg på det. Så vi beslöto att spara in respengarna och köpte biljetter till “Prinsessan, som inte ville skratta” på Oscarsteatern om Trettondagen i stället, och så skrev jag ett kort till Grillby och tackade så mycket, men tyvärr… etc.etc. (vi blev ditbjudna före jul, ser du).

Nu sover Lillan sedan länge borta i Naemis säng och hon är så söt och rödblommig och näpen, där hon ligger. Ni må tro, att vi har pusskalas ibland. Man jag har alls ingen lust att sova. Fattas bara det, lördagskväll med kaffe! Nu tror jag, jag skall börja knåpa ihop ett engelskt brev till Wivi! Tjenixen för denna gång!