Jo, de’ ä’ just fint! Här sitter jag nu och skriver till Dig, då jag egentligen borde vara i gymnastiken och göra mig av med lite övervikt. Aber, aber – ja aber.

Tack för brev! Det skulle allt vara gräsligt roligt, om Du komme hit upp nu, när Naemi överger mig. Ja, gno på med maskinskrivning du bara, jag ska göra allt vad jag kan för att få in dig i Skandia och det går nog.

Tänk, att Greta nu telegraferat, att hon ämnar anträda hemresan. Ja, måtte den gå lyckligt och väl, så att man snart få se henne igen. Oh, vad det skall bli roligt! Att hon nu varit borta i 5 år, det förefaller hart när otroligt. Av hennes brev att döma, är hon fortfarande samma gamla bussiga, glada flicka.

Hör Du, naturligtvis skall Du gå på motorcykelklubbens bal, när du är bjuden!! Det blir nog mycket roligt och en massa stiliga herrar, för varenda sådan i Göteborg åker väl motorcykel eller bil eller något sådant där.

Nu har jag fått mina provkort från Walfenstein. Två av dem äro alldeles överdådigt bra, och det tredje, i halvprofil, är
nog också bra, men det är en så ofördelaktig ställning, så jag tycker inte riktigt om det. Nu har jag emellertid skickat två av dem till Filmens pristävlan, kan just undra, hur det avlöper.

På tisdag voro Naemi och jag jämte tant och en bekant Herr Prytz, utbjudna till Elsa i Råsunda. Och du må tro, vi förde ett liv. Vi gaskade verkligen upp oss ordentligt. Det började vid kaffebordet med att vi käka’ och åt som “glupande ulvar”. Av varje sort togo vi en 4-5 gånger och för varje gång tyckte vi “om jag skulle ta och smaka på denna sorten med, den ser så god ut”!

Så fort kaffet blivit bortdukat började vi “Va’ får vi mer? Ja’ ä´ så hungrig så,” och då Elsa ett ögonblick gick ut, plockade vi fram en konfektskål och ett fat apelsiner, som stod lite i skymundan och satte det mitt på bordet, beredda att med fruktknivarna i högsta hugg gripa oss verket an. Elsa kunde naturligtvis inte finns ord starka nog att beteckna bildningsgraden hos sina gäster. Då vi emellertid ivrigt yrkade på att få apelsiner meddetsamma, plockade hon också fram glas ur sitt skåp. Genast stodo Prytz ögon på skaft, och han började slicka sig om mun. “Vin – jo jag tackar jag – vilket märke”?

Och så yttrade han sig om att glasen voro då ordentligt tilltagna, så nog skulle vi få i oss så pass, så det gick “på ögonbrynen med tummen i spårvägspåret hem”. Men så har dom antagligen lagt växeln fel på Odenplan, så istället för Upplandsgatan, kommer jag också till Inedalsgatan och måste försöka få husrum i “Nuckebo” över natten”. Oh Du milde vad vi skrattade!

Och Du skulle ha sett vilket oändligt förakt, som avspeglades i hans ansikte när de glasen visade sig vara avsedda för saft!! Det var ett hårt slag. Men han hämnades genom att dricka den så gott som outspädd. Då Elsa bjöd honom mer vatten, tyckte han: “Nej tack, det smakar ganska bra ändå”. Ja, det var verkligen “luft i luckan” och kvickheterna haglade.

Dagen därpå voro vi ute hos Greta Anneld på Lilla Essingen, och hade nästan lika roligt. Här roade jag och Gretas bror, Sven, oss med att av apelsinskal skära ut sådana där hemska tänder som vi gjorde när vi voro små, och sen uppträdde vi ned dessa ”betar”, hemskt vindande och grimaserande. Vi voro fullkomligt oigenkännliga. Och skrattade gjorde vi, så jag blev nästan sjuk.

Då Greta och Sven skulle följa oss när vi anträdde hemfärden, fingo vi i farstun tag i en kälke, och nu skulle vi förstås åka i backen utanför. Vi klämde ihop oss tre stycken på den lilla kälken och så barkade det iväg. Men rätt som det var slutade backen mitt framför ett hus och någon skrek “Oj, nu går vi ju rakt “på huset”. Så välte vi förstås och rullade om varandra, skrattande och pustande om vartannat tills vi äntligen kommo på fötter igen och någorlunda ordentligt anträdde hemresan. Nej, adjöken nu för denna gång, Lev väl!