Tidens vansinnigt hastiga lopp gör mig fullkomligt mållös!! Annars skulle jag nog haspla ur mig sidvis om´et!
I tisdags var Eric här igen, nu tillsammans med den förlovade flickan från Eslöf, fröken Persson, som befanns vara en riktigt trevlig bekantskap. Och så söt därtill. Och så avslöjade vi till slut (sedan vi exekverat diverse oljud på pianot) att hon spelade marscher med en brio som man aldrig skulle kunnat tro den späda varelsen om. Alldeles överdådigt.
De sista dagarna har det varit fullkomligt sommarväder. Och nu är det alldeles grönt i parkerna. Och oh, en sådan ljuvlig doft och hur vackert det är!! Igår, då Marta och jag blev färdiga med vår lunch alldeles ovanligt tidigt, klevo vi iväg upp mot taket, i den ljuva fast svaga förhoppningen att dörrn ditupp skulle vara öppen. Och si,– det var den och vi smeto glada i hågen upp. Där möttes våra förvånade blickar av en gammal gumma och två ungherrar, som slagit sig ner i solgasset. Vi klevo förbi dem och bort på andra sidan, där vi njöto i fulla drag av den bedårande utsikten, solskenet och en luftig bris.
Det var särskilt vackert att se alla svenska och danska flaggor, som fladdrade och vajade överallt. Till ära för vår prinsessa Margareta och prins Axel av Danmark, vilka dagen därpå skulle fira bröllop. Dagen därpå ja – det är idag det. Och arbetsintensiteten i Skandia har nog inte varit så vidare stor idag. Först den härliga, slöa värmen och så redan klockan 11 i förmiddags, en jämn ström av bilar och ekipage upp till Storkyrkan, där vigseln skulle äga rum, med massor med eleganta damer och herrar i glittrande uniformer.
Då hängde vi förstås i “anskaffningens fönster” och tittade på ståten. Då kanonsalut förklingat, att vigseln ägt rum, var det jag, som slank upp till “Ombudsmansexpeditionen” som har fönster rakt ut åt borggården, och där stodo Lisa Svanberg, Herr Larsson och jag och såg alla de kungliga med brudparet i spetsen, fara upp till slottet. Brudparet sutto i en stor öppen landå, hon i bruddräkt med slöja och myrtenkrona och han i dansk sjöofficersuniform. De sågo så glada, lyckliga och trevliga ut, och nickade och vinkade åt höger och vänster. Efter lunch på slottet var det stor galaeskort ut till palatset på Djurgården, och då låg jag halvvägs ut genom fönstret inne hos herr Fröding med kapten Ehrner i en halsbrytande ställning over mig. En sådan enastående vacker anblick det var!!
Massor av folk på Mynttorget och längs barriärerna vid Söderström, bortåt Riksplan och på Norrbro. Smällande flaggor rött och vitt, blått och gult, i långa rader på husen vid Mynttorget och längs Strömmen och över det hela strålade solen med ett bländande sken.
Plötsligt blir det rörelse i folkmassan. Där kommer de!! Först rider en avdelning dragoner nedför slottsbacken i sina vackra blå uniformer på blanka fuxar med solstrålarna gnistrande på epåletter, hjälmar, värjor och all den andra grannlåten. Så kommer i tandem brudparet, hälsat av hurrarop och viftningar, sedan en avdelning gardister, i vackra landåer tärnor och marskalkar, tärnorna i blekgula crepe -de – chineklänningar med mattblå skärp och blå smala band om håret och med buketter i blått, rött och gult.
Marskalkar i alla möjliga lysande och färgrika svenska och danska uniformer. Sist i den ståtliga kortegen i sakta mak kronprinsparets bil, där de små söta prinsbarnen, av vilka Carl och Bertil varit brudnäbb, tryckte sina näsor platta mot fönstren och tittade på folket med stora förvånade ögon. Det hela var verkligen synnerligen vackert och upplyftande och ett särdeles angenämt avbrott i kontorsenformigheten.
Men ack! plikten kallade snart i form av Herr Husén, som kom in och meddelade fröken Boudin att Inspektör Schröder skulle genast ha 400 kronor i postväxel. “För sent att köpa växel” tyckte jag, upptäckande en möjlighet att undkomma, “Klockan är strax 3”.
“Då får det gå kontant”, varefter jag mumlande en stilla svordom, efter det att kapten Ehrner krånglat sig ner, fick taga mig in på min plats, dock först sedan jag övertygat mig om att det inte “blev nåt’ mer att se”. Och så började vardagligheten igen.
