Genom fönstret åt sydväst faller en bred solstrimma snett över gplvet och vår enda lilla krukväxt, en vacker “vandrande jude” mår så gott i fönsterkarmen. En lång stund ha vi på förmiddagen suttit nere i en av bersåerna på vår trevliga gård och solat oss. Där är så lugnt och skönt med den späda grönskan och en mångstämmig kör från småfåglarna.

Endast sällan störes stillheten sv en mer eller mindre “nuckig” innevånare, som iförd den finaste söndagsstassen styr kosan ut i storstadens vimmel mot okända eller kanske mera kända öden.

Då Rut och jag i förra söndagsförmiddagen promenerade förbi “Dramaten” sågo vi på affischerna, att “Den gröna fracken” spelades där på kvällen. Jag föreslog att vi skulle köpa biljetter, för det är ett riktigt roligt stycke, som väl tål att ses om. (jag hade ju sett den förut). Hon samtyckte och på kvällen hade vi en glad stund åt de wahls, Tyra Zanderholms och alla de andras tokigheter.

På måndag möttes jag i Skandia av nyheten, att “nu är Herr Husén äntligen förlovad med sin fröken Möller”. Så det blev ett väldigt gratulerande. Flickorna på “anskaffningen” salade ihop till en härlig bukett mörkröda rosor.

På onsdag voro Rut och jag hembjudna till Märta Gran på Generalagenturen. Där blevo vi presenterade för herr Huséns fästmö, som var lång, smärt och hade en charmant hy, vackra tänder och röda läppar. Föreföll synnerligen behaglig. Så var där också en fröken Münter, en särdeles glad och livad “ordning”, även hon förlovad. Vi tillbragte en riktigt gemytlig afton och fick sällskap hem med Münter, som vid avskedet tyckte, att vi skulle träffas någon mer gång.

Igår eftermiddag gingo Rut och jag strax efter lunchen ut på en långpromenad. St Eriksgatan – Odengatan – Valhallavägen – Narvavägen. I förbifarten togo vi oss en titt på “Lärkstan” och där är verkligen alldeles förtjusande med alla små planteringar och de smakfulla, eleganta enkla små husen.

Strax efter vi kommit in ringde Eric, och som ingen hade något särskilt för sig på kvällen, bådo vi honom komma hit och dricka kaffe, vilket han tacksamt accepterade.

Sedan flög “Pippi” i oss, så vi plockade fram diverse puder, läppsmink och ögonbrynssvärta och gjorde oss sköna som det värsta. Eric blev förstås fullkomligt hänförd över vår skönhet, och sen skojade vi vilt hela kvällen.