Imorgon är det “Kristi Himmelfärdsdag” och på middagen önskade vi mycket artigt i Skandia varandra “en trevlig och glad Kristi Himmelfärdsdag”, innan vi gingo hem. Och som denna dag förr i världen, då man var barn, alltid måste firas med en utflykt i det gröna, hade Rut och jag beslutat, att vi skulle, försedda med sockerdricka och smörgåsar med rökt korv (fullkomligt oundviklig matsäck vid att en liknande utflykt) uppliva gamla minnen, fast nu i Stockholms, istället för Göteborgs, omgivningar.
Men så ringde “Stina på Lidingön“ igår och bjöd oss dit ut på eftermiddagen. Så vi få väl företaga utflykten med kaffe och småbröd hägrande vid målet istället för förutnämnda smörgåsar och sockerdricka.
I söndags voro Rut och jag på en långpromenad Djurgården runt på förmiddagen. Till följd av att vi lättsinnigt nog spenderat 95 öre på citronil vid Rosendals terrass, hade vi inte så pass mycket pengar att vi kunde åka spårvagn från Djurgårdsbron på hemvägen. Vi gjorde upp vilda planer för att kunna krångla oss med fritt, men hur det var, så saknades det rätta modet, när vi skulle sätta dem i verket, utan vi fingo traska och gå.
Fullkomligt utmattade av värme och allmän slöhet anlände vi till “Nuckeboet”, och det första vi gjorde, sen vi kommit in, var att klä av oss varenda trå’, så när som på byxorna, och sen slöade vi ljuvligt. När vi gingo ut till Djurgården hade vi en bit haft sällskap med Eric, som då talade om att han på kvällen skulle på operan, – med fröken Persson förstås. Och sen på eftermiddagen ringer väl den tosingen och säger, att han låtit fröken Persson gå ensam, för han hade inte lust, att gå med!!
Kan man tänka sig. Joseph Hislops avskedsrecett, Bohême! De finns “hejdårar”. Utan han hamnade istället på Inedalsgatan 15 och gjorde en verkligt dramatisk entré, eftersom jag fått en ingivelse att slå i Rut att det var en “gammal bekantskap” som vi inte träffat på flera år, som hade ringt och som nu skulle komma upp. Rut trodde verkligen på skojet och blev, som hon sade, “fruktansvärt besviken”.
Vilket naturligtvis gav osökt anledning till ett vilt slagsmål. På tisdag voro vi, jämte fröken Persson, bjudna hem till Eric på kaffe och tårta, choklad, äpplen etc. och hade synnerligen, fastän kanske väl våldsamt, roligt. Vilket bl.a. illustrerades av Erics ivriga, fast fruktlösa försök att stå på händer, en sönderriven kudde och Erics kaffekopp, som efter urdrickandet, befanns innehålla en mystisk bottensats av smälta chokladpraliner, diverse tårtbitar, en “äppelskrott” m.m.
Vi hade försökt med en cigarettstump med, men den flöt ledigt och skulle således ha förrått det hela. Så den fiskades upp med en sked (snällt nog inte med fingrarna). Eriks min sedan han druckit upp kaffet och skådade “joxet” i botten kan man ej beskriva, och det var med en oerhörd fart han slungade upp dörren och med känsla och övertygelse spottade långt ner i trappan. Hos honom finns nämligen ingenstans, där man kan spotta, sådär i en hast.
Då klockan blev 10, började vi att undra hur vi lämpligast skulle avsluta kvällen, och kommo till slut överens om “Dansut”. Där var publiken, åtminstone den kvinnliga, totalt under all kritik, så vi funderade på att göra helt om marsch meddetsamma. Men så spelade musiken så klämmigt att vi lockades kvar, och snart snurrade vi om av hjärtans lust Rut och jag, Elsa och Eric. Under kvällens lopp upptäckte Eric två bekanta från Handelshögskolan, skåningar förstås, Herrar, Selander och Landin och det blev presentation, one-step, foxtrot och boston i långa banor. Vid Djurgårdsbron separerade sällskapet på så sätt att Eric skulle följa hem Elsa, Rut och Landin lyckades springa ikapp en sista spårvagn, Selander och jag försökte även det senare, men misslyckades och där stod vi med näsan mitt i ansiktet.
Dock icke länge, ty snart befunno vi oss i en flott bil susande Strandvägen fram o.s.v. till Nuckebo. Där ställde vi oss i porten för att invänta spårvagnsparet, men döm om vår häpnad, då där kommer en annan flott bil susande och uttömmer sitt innehåll, Rut och Landin, utanför oss. De hade genast vid nästa hållplats gått av vagnen, då de sågo, att vi ej hunno med, och då de ej kunnat finna oss, “fattat galoppen” och gjort sammaledes.
På Kristi Himmelfärdsdag, torsdag förmiddag, var jag med Selander på en långpromenad ut till Djurgården och hade ganska trevligt med undantag av att jag tappade min förtjusande granatbrosch, som jag på min födelsedag fått hemifrån. Det var verkligen rysligt tråkigt.
Och om eftermiddagen —- —
