Stockholm den 1 juni 1919. Och därmed var hennes öde beseglat.

Kära, älskade lilla mamma och pappa och alla barna därhemma, nu blir ni nog så förvånade, att ni inte tror, att det är sant, när jag talar om att idag har “mellanflickan” efter kort, men intensivt övervägande gått sta’ och förlovat sig!!! Va sägs om de?! Förlovat mig!! Med en “kar”!! Tänk!!! Och detta efter att ha känt honom sedan Kristi Himmelsfärdsdag “anno” 1919 d.v.s. summa summarum 3 dagar. Ni tror väl inte, att jag inte är fullt normal eller så!

Men nu ser jag hur, blandat med den oerhörda förvåningen, ett uttryck av den största nyfikenhet lägrar sig över Edra bildsköna Drag. Vem är då denne “kar”?? Hör och häpna, Karl Rencke, Filosofie magister, löjtnant i Jämtlands Fältjägarregementes reserv, amanuens i kommittén för ordnande av den stora industriutställningen i Göteborg år 1925 och förresten 26 år gammal, hemskt “käck” enligt Rut, värmlänning i högsta grad och så allra viktigast, “kär” i mej, säger han. Och jag själv ä inte precis le´ åt honom, Nä då!! Snarare tvärtom!!

Men nu ser jag hur till ovannämnda nyfikenhet, som nu blivit stillad, sällar sig ett nytt frågande uttryck i era underljuva ögon. “När och hur i all världen har hon träffat Kalle Rencke??” Hör ytterligare:

Till förut nämnda Kristi Himmelfärdsdag blevo fröknarna Rut och Judit Boudin per telefon inviterade att med sin närvaro hedra en stilla hippa hos släktingarna på Lidingön. Ja, de’ vill säga, Kristin framförde ju inte bjudningen just i de ordalagen, men det spelar ju ingen roll. Emellertid befann jag mig på eftermiddagen sagda dag i ett sådant tillstånd av slöhet och olust, att min lust att hedra släktingarna var synnerligen minimal. Jag föreslog t.o.m Rut att vi skulle “maska”!

Dock, hur det nu var, “mökade” vi oss dock iväg och jag yttrade, då vi “ramlade” utför “Ankehusets” trappor, att om det nu blir, som det brukar vara, måtte vi få oerhört skoj, eftersom vi båda trodde, att det skulle bli bara “mat – och slöafton”.

När vi anlände voro församlade en del av “Lidingöns” vanliga gäster, som jag kände förut allesamman. Senare uppenbarade sig en ung vacker fru med sin, som vi alla fick för oss, äkta man, herrskapet “Jac”. Då en av de andra herrarna artigt öppnade konversationen med herr Jacobsson och titulerade honom så, spred sig en stilla rodnad över den unge mannens drag och han bad så mycket om ursäkt, men han hette verkligen inte herr Jacobsson, utan Karl Rencke. Och vi alla, med fru Jacobsson i spetsen, hängav oss åt en stilla glädje förstås. (Idag tycks jag finna adjektivet “stilla” synnerligen användbart).

Hur det nu var, befunno oss småningom Rencke och Rut och jag ivrigt sysselsatta med att på baksidan av ett brev rita upp ett stamträd i och för utrönande av hur pass mycket släkt vi kunde vara. Och si, det upptäcktes att Kalle Rencke var pappas syssling och således nån slags farbror åt oss, vilket naturligtvis genast gav anledning till att vi lade bort titlarna.

Sen hade vi rysligt roligt hela kvällen, spelade, dansade och sjöngo. De äldre i sällskapet sprungo direkt från supébordet för att hinna med sista spårvagnen, men vi ungdomar, (det hade anlänt ytterligare en yngling, teknolog Lindner, som efter fortsatt stamträdsritande även befanns vara släkt till oss), hade beslutat att gå in till stan, så vi gjorde oss god tid med supén.

Sen kom Kalle och jag att bli efter det andra paret och kunde således ostört prata om en massa saker. Ganska besynnerligt, att vi genast från början inte alls flirtade eller pratade strunt utan bara talade om allvarliga saker. Då vi kommo dit där vägen till bron går alldeles tätt under bergväggen med sjön nedanför, klättrade vi upp på berget en bit, och sedan slogo vi oss ned på ett stenblock och såg vattenytan skymta fram i dunklet därnere med svaga konturer av skogklädda stränder där bortom.

Runt stränderna glimmade ljusen från kajerna och båtarna och sände långa, glittrande reflexer över vattnet, och ovanför oss tindrade några ensamma, matta stjärnor. Det var en underbart vacker natt. Nordisk sommarnatt. Och här möttes våra läppar för första gången.

Där funno vi varandra för – ja, jag tror jag vågar säga för alltid.

Rutan och Bror (Lindner) satt långt ovanför oss och vi hörde endast dämpat deras glada skratt. Kan just undra vad de talade om! Till slut hojtade de åt oss, att nu måste vi fortsätta, så vi klevo ner igen.

D.v.s. Kalle klev ner och lyfte ner mig. På bron passerades vi av en äldre herre och en flicka, och dagen därpå fick Kalle av Monika Fjastad veta, att han mitt i natten blivit sedd på Lidingöbro, så fullkomligt upptagen av en ung dam, att han inte ens hälsade på Monika och hennes far. De’ va’ dom.

I Humlegården togo vi oss ytterligare en siesta uppe hos Scheele och anlände sent omsider till Nuckebo. Kalle hade förut sagt, att på söndag måste han resa och på fredag eftermiddag skulle han nödvändigtvis på avskedsvisiter till en del bekanta.

På fredag eftermiddag ringde han emellertid och förkunnande att han givit “attan” i visiterna och istället ville komma och hälsa på sina “charmanta“ “kusiner”. Jo då, var så god. Om en stund hördes i telefon även Brors sonora stämma, som efter lite krumbukter anhöll att få uppvakta “kusinerna” på eftermiddagen. Jo då.

De kommo och vi hade en synnerligen trevlig afton. på slutet alla vi fyra församlade i soffan. Kalle och jag för oss förstås. Men snart måste vi efter en länge “undviken” blick på klockan “förklara sammanträdet upplöst”.

På lördag middag ringde Kalle och anhöll att få uppvakta “kusinerna” med en liten avskedsvisit och ta sin bästa vän Yngve Tholsson med sig. Och det kunde vi ju inte neka honom förstås. Tåget skulle gå klockan 8.30, sa han. Vid ankomsten överräckte han till den charmanta kusinen Judit en bukett doftande mörkröda rosor vilka hon glatt och synnerligen angenämt överraskad förde mot sina rodnande kinder och leende läppar. Det var de första blommor Kalle gav sin Judit!

Hur det nu var, bar det sig inte bättre än att vid tiden för tågets avgång befunno vi oss på Vasateatern, hjärtligt och intresserat iakttagande Winnerstrand i “Bland bålde riddersmän”. Oh, vad roligt och trevligt det var på alla sätt och vis!! En verkligt roande pjäs! Och sedan hamnade vi på Kastenhof vid en liten läcker supé, där vi vid glasens klang blevo du och bror med Tolle. (Tholsson). En sådan innerligt rar, trevlig och präktig pojk! Just sådan måste Kalles bäste vän vara.

Sedan promenerade vi långt utåt Djurgården och där biktade Kalle på en soffa under en lummig björk att nu hade han gått och blivit kär. Riktigt kär. Och på hemvägen frågade han mig på Fleminggatan, om vi inta kunde förlova oss meddetsamma.

“Jo”, sade Judit. Och därmed var hennes öde beseglat.

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 – 1922

Illustration för Judit Boudins dagböcker 1912-1922

Bläddra i dagboken