Så länge jag nu låtit boken ligga! Och det just nu, då jag äntligen fått uppleva det, som jag så länge och innerligt längtat efter och som nu kommit mig till del i rikaste mått. Jag har ju mött HONOM!!

Och fastän vi känt varandra så ytterligt kort tid, älska vi dock varandra så innerligt. Att tänka sig – på torsdag blevo vi bekanta, på lördag förlovade vi oss!! Äkta amerikanskt. Indeed. Men han är ju från samma trakt uppe i Värmland som vi, och jag har ju hört mycket talas om Löjtnanten i Kungliga Jämtlandsfältjägarregementes reserv, Fil. mag. Karl Rencke. Den där tokiga pojken uppifrån Växvik. Som nu blivit det enda, som för mig gör livet värt att levas.

Vi förlovade oss som sagt, på lördag. Och gjorde då upp vilda planer att försöka skaffa ringar på söndag. Vilket natuligtvis inte kunde gå för sig. Men på måndag träffades Kalle och jag utanför operan, då jag slutat för dagen och så gingo vi direkt till Dufvas på Drottninggatan, där vi provade ut vackra, höga, smala ringar. Kalle var så blyg, stackars liten, så han ville inte gå in. “Ett bajonettanfall, de’ går väl an,” tyckte han, “men de’ här!” “Ja, vi låter det väl vara då” sa’ jag. Varpå han rusade in i affären.

Redan en timma efter beställningen fingo vi komma och hämta ringarna, graverade och fina. Judit – Kalle 19 1/6 19. Ack, minnesvärda datum!! Jag hade i Skandia begärt 3 dagars ledighet “ty jag är tvungen att resa till Göteborg i viktiga familjeangelägenheter”. Allihop trodde att Naemi skulle förlova sig. Men innan Kalle och jag avreste på kvällen, hade vi ställt till med en liten champagnehippa på vårt rum.

Inbjudna voro Marta, Maja, Bror, Eric och Tolle. Vi voro således fyra jämna par. Och ingen mer än Tolle och Maja hade en aning om, vad som hända skulle. Rummet såg så förtjusande trevligt ut med eftermiddagssolen strömmande in genom fönstren och bordet dukat med 9 blänkande champagneglas och en kristallvas med mörkröda rosor i mitten. Det var allt!

De stackars ovetande gästerna blevo förstås alldeles konfysa av förvåning. Men då glasen höjts till de nyförlovades ära och det förkunnats att “den som försöker hålla tal, kastar vi ut”, steg stämningen till en oanad hög grad. Vi hade så innerligt trevligt och roligt allihop under den lilla stund, som förflöt, tills vi i två bilar susade till Centralen. Här var stämningen fortfarande så hög, att vi väckte allmänt uppseende. Och under hurrarop, skratt och viftningar “avreste de nygifta till kontinenten,” d.v.s. Göteborg.

Det var den angenämaste resa jag företagit i hela mitt liv – naturligtvis. I den mjuka plyschsoffan sutto Kalle och hans fästmö tätt tryckta till varandra nästan hela natten. Sömn var ju inte att tänka på! Vid framkomsten följde jag med Kalle till hans bostad, Nordenskjöldsgatan 17, där han är inackorderad hos sin gifta bror.

Nu fanns emellertid ingen där, de voro bortresta allihop, så Kalle och jag kunde ostört njuta av tillvaron i den “avdammade stolen”.
–