Söndag den 22 juni 1919. Hemma rönte vi det hjärtligaste mottagande.

Och så ringde jag hem och förkunnade för den synnerligen förvånade fadren, som svarade i telefon, att klockan 1 ämnade Herr Karl Rencke, i sällskap med sin nyvordna fästmö uppvakta familjen. “Hjärtligt välkomna!!”

Klockan var nu emellertid inte mer än halv 10, och Kalle yrkade på mat. Vi gav oss iväg till Lorensberg (telegraferade på vägen till diverse personer) och där hade vi en förtjusande frukost alldeles ensamma i den stora matsalen.

Det var så underbart vackert därnere i Göteborg, så jag blev riktigt kär i staden igen. Alla de talrika parkerna, alléerna och planteringarna stodo i den vackraste försommarfägring, men härligast voro de doftande syrenerna, som överallt funnos i slösande överflöd och kom hela staden att likna en jättebukett.

Hemma rönte vi det hjärtlígaste mottagande. Pappa kände ju Kalle redan förut, och med mamma, som fick vita rosor, och Lillan, vars hjärta han genast vann med en stor konfektpåse och Naemi och Harry blev han snart bekant. Oh, hur trevligt vi hade! Han blev kvarbjuden till middag, förstås, och pappa höll ett så oändligt vackert och fint tal, att jag grät, som ett barn. Och Kalle bet sig i läppen och sa att “sådant kan jag inte svara på, jag bara känner”.

På onsdag gick Kalle upp på sin byrå och jag till Anna-Lisa. Det arma barnet hade strax förut skrivit till mig att hon brutit sin förlovning och nu var alldeles otröstlig. Hur det nu var lyckades jag till slut få henne att skratta riktigt hjärtligt genom tårarna, men ack, hur rörande det var, då hon fick se mig, föll mig om halsen och grät, som om hjärtat velat brista!!

Orsaken till brytningen kunde jag inte få riktigt klart för mig. De hade bara kommit ihop sig om någonting och sen hade det ena givit det andra. Nu lyckades jag intressera Anna-Lisa för en hel del andra saker och särskilt livligt höll jag med henne om, att hon skulle ge allt annat på båten och försöka bli filmskådespelerska. Det skulle hon passa utmärkt bra till.

Kapten Blomberg var hemma och han var så rörande tacksam för att jag lyckats pigga upp Anna-Lisa. “Här har hon nu gått som personifikationen av sorgen hela tiden och gjort oss andra så ledsen också. Men Judit är, som hon alltid varit, en liten solstråle! Och Judit ska få en jäkla fin lysningspresent av mig!!” Det var ju alldeles för vänligt sagt förstås!

Jag bjöd hem Ansa på kvällen då även några andra ungdomar “från fordom” infunno sig. Mary och Linnea, Bruno, Hilding, Torsten, Arvid och Eric Blomberg. Vi hade en riktigt angenäm afton. Jag hade fått en hel del härliga blommor, rosor, syrener, löjtnantshjärtan (av moster Sofie!!) nejlikor, liljekonvaljer m.m. och diverse telegram.

Då gästerna gått, följde jag med Kalle upp till hans och vi hade en underbar stund tillsammans, min älskade och jag. Hur svårt det var att bryta upp!

På torsdag var Kalle också hemma till middag, och efter kaffet och punschen drogo sig de andra diskret tillbaka, lämnande oss i ostörd ro på ottomanen i herrummet. Den kära lilla mamma knackade finkänsligt på dörren, då hon kom för att hämta kaffebrickan! Skola vi någonsin bliva trötta på varandra?

Och på kvällen måste jag resa tillbaka hit. Det var gräsligt! Kalle och jag kysstes inte på stationen. Av Hilding fick jag gotter, av Bruno en röd och en vit rosenknopp av honom en bok, “Lev livet leende”.

Tänkte under hela resan på honom. Gick direkt från station till Skandia, tvättade mig och ordnade till mig lite. Och gick så att invänta stormen. Och den kom! Med en störtsjö av frågor och utrop och gratulationer och ett regn av blommor. De dejligaste blommor av alla slag.

En bukett av 10 stora, doftande, mörkröda rosor från herr Sundell. “Det är ju en riktig brudbukett”, tyckte åskådarna. En knippa de vackraste nejlikor från herr Rosén. Herr Husén uppvaktade med två stora, gulskära rosor, Märta Högberg med skära. Flickorna på anskaffningen hade “salat” till en bukett mörkröda och flickorna Svedelius hade köpt de ljuvligaste anemoner. Av Rut Veylandt och Maggie Kerfstedt fick jag blå och vita penséer, av herr Vedberg vita och mörkvioletta syrener.

Evy Lind hade egenhändigt plockat doftande liljekonvaljer och söta lilla Gerda Malmstedt kom med en jättestor mörkröd ros. Mörkröda rosor fick jag även av tant Lundén och Sigrid Bartelsson, och från Elsa Lindqvist lilasfärgade tulpaner. Det var en alldeles enastående blomsterprakt.

Och alla som gingo förbi, stannade också och häpnade. Vad det var roligt! Och det känns alltid så gott att veta sig vara lite’ uppskattad bland kamrater och överordnade. “Men vi kan då inte avvara fröken, förrän tidigast 1924”, tyckte herr Rosén och så ville han och kapten Ehrner hissa mig vilket jag dock lyckades avvärja.

Ja, förlovningen väckte ett kolossalt uppseende bland alla mina och Kalles bekanta! Och det undrar jag sannerligen inte på. Förlovad efter 3 dagars bekantskap. Det ska allt vara Kalle Rencke och Judit Boudin också!!

Så har tiden från det jag lämnade Göteborg tills nu varit en enda längtan efter honom. Vi ha skrivit till varandra varenda dag, ibland två brev om dagen, (de första dagarna fick jag tre)! Men ack, inte kunna brev enbart tillfredsställa! Oh hur jag längtar till min semester, (som Gudskelov inträffar nu om en vecka), då jag ska fara till Värmland och Kalles hem i sällskap med honom!! Bara det inte är alltför svindlande lycksaligt underbart för att bliva till verklighet.

Åh, Gud – om Du inte gjorde det!!

Sista tiden ha Rut och jag sytt mycket flitigt, klänningar och blusar och nu håller jag på med en vit kappa. Verkligen duktigt, om jag “går i land” med den! I pingstas voro vi i Grillby och hade angenämt som vanligt. Voro även bjudna till Lindgren förstås.

Förra söndagen var jag bjuden till dr. Lundberg ute på Nysätra. Det var en härlig dag och alldeles bedårande vackert därute med alla blommorna, särskilt syrener i färger från vitt och ljusaste rosa till blått och mörkaste svartviolett.

Middagen var utsökt, och då jag tackade för maten, kysste doktorn med gammaldags älskvärd ridderlighet min hand. Och sen njöto vi av tillvaron vid kaffet och likören på terassen, tills det blev tid att bryta upp.

Alltemellanåt är Tolle eller Erik här uppe. Kalle har fått för sig, att den förre är kär i Rut och skriver alltsomoftast att jag för henne bör påpeka vilken utomordentlig äkta man Tolle skulle bli. “Rut måste älska Tolle! Det är nödvändigt”!! Åh, så rolig han är. Och sådana utomordentligt trevliga brev han skriver!!

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 – 1924

Illustration för Judit Boudins dagböcker 1912-1922

Bläddra i dagboken