I arkaden bredvid kristallaffären som idag ligger på Drottninggatan 10, stod kvällen den 7 januari 1965 tre skumma män, som observerades av två 20-åriga sjukvårdsbiträden som gick förbi. Då, 1965, låg den legendariska hovjuveleraren Dufvas guldsmedsbutik där, och när kvinnorna passerade gick en av männen och satte sig i en beige Mercedes, men han körde inte iväg, vilket de två kvinnorna tyckte var misstänkt. Så de gick och tog en fika i närheten, och när de åter passerade platsen såg de att bilen med mannen fortfarande var kvar på platsen, så de lade bilnumret på minnet.

Dagen efter kunde de i tidningen läsa om att Dufvas utsatts för en rififikupp där några borrat ett hål i taket och rånat butiken på smycken för 100 000 tals kronor. Tack vare deras vittnesmål kunde kuppen snabbt klaras upp när den beiga Mercedesen någon dag senare stoppades på Nynäsvägen, med två av rånarna i framsätet, på väg att sälja bilen för 1000 kronor.

Det här var första gången jag hörde talas om Dufvas guldsmedsbutik på Drottninggatan 10. Rififikuppen var uppmärksammad i alla tidningar, och som nyfiken 13-åring åkte jag in till city för att titta på brottsplatsen. Någonstans i bakhuvudet kanske jag till och med hade hopp om att hitta något guldföremål som rånarna tappat och som undgått allas uppmärksamhet, ett örhänge, en berlock, kanske en guldring.

Men jag fann ingenting. Vad jag inte visste då, var att i en låda i en vit sekretär i min mammas sovrum, låg en guldring från just Dufvas butik på Drottninggatan 10. Sekretären köpte min mormor som en del av sitt första möblemang till sitt och morfars första hem, ett litet hus i Lerum, 1920. Och ringen —

I mormors dagbok dyker Dufvas upp igen. Från Kristi Himmelfärdsdagen 1919 berättar hon vad som hände den torsdagskvällen, hos släktingarna i pensionat Skogshöjd på Lidingön. Hon mötte Kalle, och under en promenad in mot stan kysstes de vid Lidingöbron, kysstes åter i Humlegården, på fredagen festade de hemmavid och på lördagen förlovade de sig. Till det krävdes ringar, men som ringaffären hade stängt på helgen, fick de vänta till måndagen. De träffades utanför operan, då Judit slutat sitt arbete på Skandia för dagen och så gick de direkt till Dufvas på Drottninggatan, där de provade ut vackra, höga, smala ringar. Kalle var så blyg, stackars liten, så han ville inte gå in. “Ett bajonettanfall, de’ går väl an”, tyckte han, “men de’ här”! “Ja, vi låter det väl vara då”, sa Judit. Varpå Kalle rusade in i affären.

Redan en timma efter beställningen fick de komma och hämta ringarna, graverade och fina. “Judit – Kalle 19 1/6 19” stod det i ringarna. Och så stod det sedan i ringen i alla år, först på morfars finger, sedan i mammas sekretär och numera på mitt finger. Fast nu är inskriptionen “Yvonne – 30/12 -89.”