Jag tror jag vet vad min mormor Judit fick i julklapp 1911. Minst tre små läderinbundna, svarta anteckningsböcker med linjerat papper och en liten hållare för en penna i kanten.

I den första står hennes namn på omslagets insida, och på nästa sida har hon lämnat ett meddelande till eftervärlden, i blyerts.
” Den som läser denna bok utan lov är en feg stackare”. Den sträcker sig fram till 17 maj 1912.

Den andra anteckningsboken ser likadan ut, men meddelandet har skärpts till lite. “Den som läser denna bok utan tillåtelse är en feg usling”. Den sträcker sig fram till augusti 1912. Den är kompletterad med en lite större anteckningsbok, där hela Judits skolresa till Dalarna är dokumenterad.

Den tredje anteckningsboken sträcker sig året ut 1912. Även i den har Judit lämnat ett meddelande, men denna gång i svartaste bläck, och på omslagets insida. “Den som läser denna bok utan tillåtelse är en feg usling!”. Med utropstecken.

I nästa dagbok, som också är svart men lite större och handlar om sommaren 1913, är meddelandet åter i blyerts, men lite snällare. “Den, som läser denna bok utan tillåtelse, är ingen bra människa!!!”

Jag, som börjat bläddra i Judits dagböcker, börjar känna mig som en feg stackare, en usling, en usling!, en ingen bra människa!!!

Men i fortsättningens dagböcker finns inga sådana restriktioner, och när jag gräver djupare i den stora kartongen med min morfar Kalle och Judits samlade papper, hittar jag en liten blå anteckningsbok som min morfar skrev 1954, då jag var tre år och min mormor hade varit död sedan 1949. På etiketten står det “Judit Renckes dagböcker. Register. med förord.”

Kalle var en noggrann man. Allt är registrerat, dagbok för dagbok, hur de numrerats och vilken tid de handlar om. Men det som drar mina blickar till sig, är Kalles förord. Där skriver han bland annat:

Det är min förhoppning att dessa dagböcker skall pietetsfullt förvaras av den av Judit Renckes efterkommande, som har det största intresset och de största förutsättningarna för att fortsätta med anteckningar om släktens vidare öden, alltså att fungera som släktens arkivarie. Detta uppdrag bör sedan gå i arv till den lämpligaste i yngre generationen. 

Så därmed, morfar Kalle, har jag inte bara din förlovningsring på mitt ringfinger, du vet den du fick av mormor Judit den 1 juni 1919, utan också din och Judits både lov och tillåtelse att bläddra vidare, utan att bli den usling som annars skulle vara fallet.

Jag har bläddrat fram till valborg 1919, till den där kvällen på Lidingön hos Rösejäntne på pensionat Skogshöjd. Och därmed är första delen av Judits berättelse “Mormor och kärleken” klar. Det är 1919, det är sommar, kärleken blomstrar, och jag tar tag i nästa lager, två tjocka buntar kärleksbrev som färdats mellan Göteborg och Stockholm precis när framtiden såg som ljusast ut efter första världskriget. Det glada 20-talet stod för dörren, framtiden kom med ett nytt decennium, rent och hoppfullt, inte så olikt den tid vi lever i idag, 100 år senare.