Karl Rencke berättar hur han mötte Judit Boudin.

I maj 1919 hade fil.mag Karl Rencke avbrutit sitt provår för att ta anställning vid “Jubileumsutställningen i Göteborg 1923″. Om detta skall jag skriva i ett annat sammanhang. Här måste emellertid sägas, att min tjänstgöring började med ett par veckors tjänstgöring vid Nor­diska museet för att studera museiteknik, rota i arkiv osv.

Kom så Kristihimmelfärdsdagen. En obeskrivligt vacker dig förres­ten. Denna högtidsdag infaller som bekant på torsdag, och jag hade beslutat mig för att resa tillbaka till Göteborg lördag kväll.

Jag måste här uppehålla mig vid ett par till synes högst oväsent­liga händelser, vilka dock visa hur slumpen regerar våra öden.
De sista dagarna hade jag varit tillsammans med min exerciskamrat Gustaf I.agerberg, som vistades i huvudstaden för att få visum på sitt pass för resa till Brittiska Östafrika, där han skulle sätta igång med kaffeodling . Vi var tillsammans med ett gäng unga värmlänningar av båda könen . Men just i denna veva hade min vän rest. Annars hade jag väl även denna dag uppsökt mina landsmän.

I Stockholm vistades då även några vänner från Skänninge-tiden. Vackra Sally Delborn kan jag inte säga jag uppvaktade, men jag beundrade hennes stil. En ung banktjänsteman, vars namn jag nu glömt, hade flyttat från Skänninge till Stockholm. Jag beslöt mig för att uppsöka honom i hans rum på Skeppargatan för att vi tillsammans skulle söka kontakt med Skänninge ­kotteriet. Men han var inte hemma. Av en händelse hade min rektor från Skänninge, Per Weinert, och dennes broder samt svågern Carl-­Eric Parment också kommit till ”sta’ n”. Carl-Eric hade varit min bäste vän i Skänninge, och jag hade en tid bott hos honom och hans mor. Han satte sig i förbindelse med mig, hur han nu hade fått min adress. Vi skulle äta middag tillsammans på Blå Porten.

Vid Tegelbacken skulle vi träffas. Dit kom Weinert och.hans bror men inte Carl­-Eric. Han hade på Vasagatan från spårvagnen fått se sin kusin Ethel Parment, en strålande skönhet, som jag träffat på Weinerts bröllop. Impulsiv som alltid hade Carl-Eric hoppat av spårvagnen och sprungit fatt kusinen. Att gå med bröderna Weinert till Blå Porten hade jag ingen lust till, utan jag föregav något svepskäl och smet.

För att berätta i rätt ordningsföljd: det var nu jag sökte få tag i den unge banktjänstemannen. Jag kände mig ensam och övergiven av hela värl­den. Men så erinrade jag mig, att jag inte sökt upp min gode vän Calle Jac, tecknaren i Dagens Nyheter, och hans Stina. Jag ringde. Calle: ”Det var förbaskat bra, att du ringde just nu. Vi är bjudna till Rösejäntne på Lidingön. Jag kan inte gå nu utan måste komma ut senare ikväll. Men nu kommer du hit och hämtar Stina, och så far ni tillsammans ut till Lidingön ”.

Jag protesterade och framhöll, att jag ju inte var bjuden. Men det försäkrade Calle, att det inte spelade någon som helst roll.

“Rösejäntne”- härmed menades döttrarna från gården Rösa i Ränkesed, som innehade ett pensionat på Lidingön. Namn: Stina Olsson, systern frånskild fru Kempe. De båda äro mina sysslingar. Calle kände dem väl, eftersom han var från Krokebol, som ligger intill Ränkesed.

Alltnog: Stina Jac(obson) och jag for ut till pensionat Skogshöjd. Där var en hel del gäster församlade, mest värmlänningar. Och där träffade jag bl.a. två flickor Boudin, av vilka en kallade mig för herr Jacobson. Jag protesterade, och därmed kom vi varandra närmare inpå livet. De befanns heta Judit och Rut.

Eftersom här talats vitt och brett om slumpens inverkan, bör jag väl här nämna att Judit Boudin inte alls hade haft någon lust att fa­ra ut till Lidingön denna dag, men inte kommit sig för med att simulera något förhinder.

Min vän August Envall hade någon gång i entusiastiska ordalag talat om Julius Boudins flickor, men av någon anledning hade jag fått för mig, att de var äldre än jag. Vi kom nu till tals om att vi var släkt på långt håll, något slags kusiner, och detta bidrog till att öka intimiteten. Duade varandra gjorde vi så gott som från början. Om en stund anlände teknologen Bror Lindner och även han kunde ritas in på det stamträd, som vi börjat skissera upp.

Jag får väl först som sist erkänna, att jag blev mycket förtjust i denna Judit Boudin. Det är väl så’nt som romanförfattarna kallar för kärlek vid första ögonkastet. Hon spelade, hon sjöng. Jag vill minnas, att jag vid den läckra supén sa’ till henne, att om hon kunde laga en sådan stuvning (eller vad det nu var), skulle jag fria till henne.

Vid uppbrottet var vi några, som föredrog att gå hem. Judit och jag kom på något sätt ifrån de andra och vid bron kysstes vi för förs­ta gången. På den tiden ansågs detta vara snabbt marscherat.

Inte blev det någon resa lördag kväll. Natten mellan lördag och söndag kom vi två underfund med att “där fanns ingen väg omkring”. Jag friade väl, kan jag tro. På Fleminggatan säger Judit. Jag håller på Kronobergsparken. Det gick emellertid inte att ordna någon förlovning på söndag – bl.a. kan man ju inte köpa ringar på en helgdag. Eklateran­det uppsköts till måndag. Men i våra ringar står 1/6. Och det var på söndag.

Några ungdomar, våra intimaste vänner i Stockholm, ·trummades samman. Endast Rut och Yngve Tholsson visste anledningen till festen. De andra blev åtskilligt förvånade. De nyförlovades skål dracks i champagne, och så bar det iväg till kvällståget. Mot Göteborg. Till Judits föräldrar.

Och nu går jag in till min silverbröllopsbrud – detta skrives näm­ligen 1945 – och visar henne, vad jag skrivit. Hon kanske vill tillägga något, se händelsen från sin synpunkt.

En stund senare. Fru Rencke ville göra gällande, att det nog var onödigt, att hon skrev någon fortsättning på denna lilla kärleksro­man, eftersom hon har utförligt skildrat vårt sammanträffande i sin dagbok. Här kunde kanske tilläggas, att det är mer än underligt, att sam­manträffandet inte skedde långt före 1919. Flickorna Boudin tillbrag­te ju sina somrar i Sulvik, ungefär 9 km från Växvik.

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.