Skolresan till Dalarna sommaren 1912.

Det var ett uppehåll i Judits dagböcker 1912. En vecka var helt enkelt försvunnen, en på många sätt betydelsefull vecka, för Judit återkommer ofta till den juniveckan senare i sina dagböcker. Men redan den 20 juni 1912 gav hon en ledtråd:

” Sen jag nu sist skrev i denna lilla dagboken har jag upplevat förfärligt mycket förtjusande roligt. Vi for som sagt på onsdag och hela resan var en enda “rolighet”. Fastän jag väntat mig mycket roligt, hade jag inte tänkt att vi skulle få så förfärligt roligt. Jag har skrivit upp resan i en stor anteckningsbok, som jag hade med mig, för om jag skulle ha skrivit upp den i denna boken hade väl den tagit slut.”

Efter mycket letande har nu Judits svarta anteckningsbok dykt upp, och för första gången på drygt 108 år kan vi nu få den ocensurerade berättelsen från när 15 flickor och två lärarinnor åkte till Dalarna på skolresa 1912, och gjorde Falun, Rättvik, Leksand och Orsa. Men tjuvrökningen står det inget om, den kommer fram senare när klassen återsamlas i ett klassbrev, 6 år senare. Så här var det:

Onsdag den 12 juni.

Just nu har vi anlänt till Filipstad. Klockan 08.40 avreste vi från Göteborg, 15 glada skolflickor och 2 lärarinnor, Palm och Almegren. Vi hade sällskap med 2 käcka boyscouts som knäppte av oss med sin kamera när vi stod med våra smörgåsar i händerna. Vi reste genom de allra härligaste trakter björkskog, granskog, berg, sjö ,forsar och älvar. Vi bytte om tåg i Daglösen och fick sällskap med en massa militär från Trossnäs.

De skulle till Filipstad och spela för kungen. När vi kommit hit och ätit middag promenerade vi en stund och sedan stod vi på torget utanför hotellet och såg på kungen. När han kommit reste han till John Ericssons gravvård och vi följde efter. Där ute var en sångkör som sjöng till kungens ära. Här är mycket vackert dekorerat på alla hus där kungens automobil åkte fram. Flaggor och grönt överallt, riktigt stiligt och smakfullt .

När kungen rest från kyrkogården som ligger förtjusande vackert nere vid sjön mitt emot kyrkan, ganska stilig vit med svart tak, gingo vi in i John Ericssons monument och besåg kistan och den ”Monitor” av ”evighetsblommor” som står därpå. En sådan bedårande vacker utsikt som vi hade från kullen där monumentet står, kan man knappast få se. Förresten, här är så förtjusande vackert överallt i Filipstad. Jag har riktigt gått och förälskat mig i den lilla staden och det har vi gjort allesamman.

Tvärs genom staden flyter en ganska bred å med härligt, klart vatten. Över den leder flera små vackra välvda broar, och på ena sidan ligger en liten koloni med härliga planteringar. Och så är det Strandvägen. Det mest förtjusande man kan tänka sig. Det är först en björkallé som sedan övergår till en bred stig som leder ut efter sjön Daglösen, vilken gränsar intill staden.

Torsdag den 13 juni.

Klockan är nu 8 på morgonen och Eleonore och jag sitter i en liten rar båt vid stranden av sjön och beundrar, bara beundrar. ”Gudomligt, bedårande, härligt, förtjusande” är det enda vi kunna få fram. Solen glittrar och små lekande vågor skvalpa mot båten, och vill vagga oss till sömns. Men vi kunna väl inte sova mitt uppe i allt detta härliga.

Men jag får väl tala vidare om hur vi hade det igår. När vi kommer från monumentet, gingo vi först och promenerade omkring torget, och sen gingo vi till Finnshyttan för att se ett utslag i masugnen.

Vägen dit var förtjusande vacker granskog och björkskog om vartannat. Vi gingo friskt på, ty vi skulle vara där klockan 8 och hade inte lång tid på oss. När vi anlände mottogs vi av en gammal gubbe som förde oss in där masugnen var.

En arbetare öppnade slaggöppningen och en glänsande sprakande massa flöt ut och ner i två stenformar. Det var mycket vackert. Men när det var slut öppnades en annan öppning, järngatan, och järnet rann ut glödande och med blå stjärnor sprakande över det. Det var en imponerande syn. En av arbetarna förde det ned i de formar, där det stelnar och sedan tages upp i fyrkantiga stycken.

När vi sett utslaget förde gubben oss in i ett storartat maskineri med väldiga maskiner. Här tog vi oss minnen, järnavfall och mässingspån och sedan vi försett oss även med slaggbitar, styrde vi kosan till staden igen, nu med maklig gång. Ditkomna sågo vi först konungens avresa. Sedan åto vi kväll under musikens spel. Det var militären som vi hade sällskap med på tåget, vilka spelade hela kvällen.

Efter maten gick vi ut på torget och fick till och med på begäran tre extranummer. En flöjtist, som jag på tåget särskilt lagt märke till, tittade hela tiden åt sidan på mig, och jag tillbaka, förstås. Sedan, musiken slutade klockan kvart i tolv, gick vi till Strandvägen och så vände vi åter för att sova. Sova var det, ja!

Vi åto bananer, kakor och choklad och hoppade och dansade på golvet, tvättade fötterna m m. Så klevo vi alla upp i Irma och Eleonores sängar, och sutto där en lång stund. Plötsligt får vi höra ett rasslande på sidan. Vi kikade ut. Där stod en massa pojkar och ropade: ”Anna” och”Lella Klara”. Vi skyndade oss att släppa ner gardinen ock plumsade ner i våra egna sängar fnittrande och flinande.

Vi låg ännu en stund vakna, men så tog sömnen överhand vid tvåtiden ungefär. Och då voro ännu de där pojkarna utanför. Jag sov utan drömmar. (Hade räknat fönsterrutorna men räknat fel).

Klockan 5 ungefär väcktes jag av Eleonore, som var uppe på golvet och flaxade. Hon tog på sig om en stund och gick ut till – Strandvägen naturligtvis. Jag dåsade till en stund, men vaknade igen vid sjutiden, då jag klädde på mig och gick ut för att njuta av den härliga naturen – på Strandvägen förstås . Eleonore och jag möttes och gick och satte oss i den förut omtalade båten. När vi njutit av alla krafter gingo vi hem till hotellet för att frukostera vid 08.30 tiden.

Efter frukost promenerade vi en stund i stan, sedan ställdes kosan till östra stationen i Filipstad. Det var en ganska lång väg att gå och jag hade en brinnande huvudvärk, när vi kommo dit. Vi äntrade ett litet ynkligt tåg, bytte om vid nästa station redan, och lämnade så med mycken saknad den lilla förtjusande staden vid Daglösen. Jag måste ligga på en soffa under nästan hela vägen till Vansbro, där vi intogo en riktigt god och trevlig husmansmiddag med filbunke – på en kvarts timma. Sedan fortsatte färden till Mora.

Jag var fortfarande ganska dålig men uppiggades något av en liten rar (mycket rar) ”press-pojke”. Äntligen ankommo vi till Mora och efter farväl med åtföljande vinkningar till ”press-pojken” styrde vi kosan till den utomordentliga staty av Gustav Vasa, som står på en kulle nära kyrkan. Där Gustav Vasa talade till dalkarlarna. När vi en stund beundrat den vackra sttyn, Zorns verk, begåvo vi oss till kyrkan och tack vare en reparation av den invändigt, kommo vi in och fick beundra predikstolen, altartavlan och framförallt, en serie härliga bilder ur nya testamentet och även gamla. De voro verkligen komiska.

Från kyrkan gingo vi till Zorns villa, vilken vi fingo beundra utifrån. Så ställdes kosan till en hemslöjdsutställning. (Jag satt i trappan och skrev i dagboken). Efter att ha köpt några vykort från Mora slogo vi oss ner på en caféveranda och fick kaffe, sedan dansade vi lite och spelade med förstås. Så bar det iväg till Utmelandsmonumentet. Sedan vi beundrat det utvändigt, gingo vi in och fick se Höckerts utmärkta tavla som avbildar Gustaf just när han stiger ned i källaren. Även vi fingo ned i källaren. Det var verkligen högtidligt att stå i samma källare där den stora Gustaf i ångest en gång avbidar fiendernas efterspaningar. Och nu sitter jag vid ett litet bord inne i monumentet efter att ha skrivit mitt namn i den digra främlingsboken.

När vi ordentligt betraktat tavlorna och köpte vykort, gingo vi till stationen. Här fördras tiden med tvättning av händerna, skratt och skämt. Sedan ”inskeppade” vi oss på tåget och åkte under hällande regn till Orsa. Under hela vägen förut hade vi haft förtjusande väder. Vid ankomsten till Orsa hälsades vi av den glädjande underrättelsen att de på hotellet tagit fel på dag, och ej hade något rum för oss. Jo det var trevligt!

Kanske ligga ute i stupregnet! Nå, långt omsider lyckades värden på det hotell där vi skulle ha legat, skaffa oss plats, dels i sitt eget hotell, dels på ”Orsa hotell”. Efter en enkel, i hast inmundigad kvällsvard, gingo vi upp på rummen. Fröken Almegren, Gertrud och jag hade fått ett ganska stort trevligt rum med breda bekväma sängar. Vi gjorde toalett för natten och kröp i säng. Vi lågo och läste en stund, men snart släcktes det elektriska och så skulle vi sova. Djup tystnad rådde, klockan var omkring ett.

Då – o fasa, dörren öppnades, vi hade glömt att låsa dörren!!) och en karl inträder. Jag satte mig upp i sängen och ropade: Vad är det, vad vill ni?” Karlen försvinner och vi stego alla tre upp ur sängarna, för att gå och låsa dörren, då – vi stelnade av skräck, kommer karlen igen och går rakt in i rummet. Vid ropad om vartannat ”vad är det – gå – vad vill ni, avlägsna är genast etc. Men karlen klev bara på.

Då uppenbarar sig en av uppasserskorna och upplyser oss om att karlen ska ligga i rummet intill oss med tre andra och att ingen annan dörr finns till deras rum mer än den som leder genom vårt, och att dörren inte går att låsa på vår sida. Tablå.

Då sade fröken almegren: ”här ligger inte jag” och Gertrud och jag förstås ”inte jag heller Nejdå ”. Nå så måste vi flytta. Vi togo då två ”dragspel” som stod inne i rummet, gick över farstun och in i det andra rummet där Ebba, Tora, Irma och Eleionore lågo. De blev naturligtvis förskräckta och hjälpte oss att bädda ”dragspelen”, där Gertrud och fröken lade sig.

Jag skulle ligga bredvid Ebba. Men en sådan värme och så mycket myggor. Vid tretiden väckte vi Gertrud och Tora och bad att få byta. Det fingo vi. Så låg jag och läste en stund i en viss tidning, och slumrade sen in och vaknade kl halv nio, då de andra och jag genast gingo upp.

Fredag den 14 juni 1912.

Efter frukost begåvo vi oss av till Fryksåsens fäbod. Och nu sitta vi inne i stugan och väntar på lite mat. Vi ha rastat en gång då vi åto bullar, choklad och danska wienerbröd. Och vi har gått oändligt långt genom våta furuskogar, ty det har regnat idag på förmiddagen, men nu är det vackert igen, inte solsken men klart och behagligt i luften.

Nu har vi ätit, mört tunnbröd, stora, stora, vita kakor, smör och härligt mjölk samt mesost. Det senare var skåderätt åtminstone för mig. Och nu leker vi ”tavlor och deviser” under det att några sitta i ullstrumporna med benen på spiselkransen för att torka strumporna som blivit våta under skogsvandringen. Det är så trevligt, i den öppna spisen flammar en stor eld över vilken trebenkaffepannan glatt puttrar.

Nu ligger jag i sängen och skriver klockan kvart över 12. När vi varit på en utsiktshöjd vid Fryksås och druckit kaffe i stugan, togo vi adjö av det trevliga kullorna och gåvo oss iväg. Vi ,Tora, Greta, Laban och jag ilade iväg med väldig fart. Plötsligt fingo vi höra ett rop från Signhild på långt avstånd: ”kom tillbaka ni har gått fel” och vi måste vända om förstås. Om en stund upptäckte vi Signhild och Karin B, vilka när vi kommo dit, tog av på en liten skogsväg med oss andra efter. Allt längre in i skogen bar det. Stigen blev allt smalare och till slut fanns den inte alls. Vi hade gått vilse. Vi sprungo hit och dit för att finna en väg men förgäves. Och var voro de andra? Vi började ropa och fick svar från två håll. Till slut mötte vi mitt inne i skogen fröken Palm och Almegren med flickorna, men Rut och Eleonore fattades. Vid hojtade alla och snart kommo de klivande.

Så hade vi alla i tre avdelningar gått vilse. Ja, där stod vi. Slutligen klevo vi iväg genom skogen och om en stund kom vi ut på samma väg som vi kommit in. Och efter en stund fann vi den rätta vägen, och nu körde Greta, Tora och jag iväg igen före de andra.

(Nu står jag högt, högt uppe i tornet på Rättviks kyrka. Jag har kravlat mig upp på en liten platå över klockorna)

Men till skogsvandringen igen. Snart uppkommos Greta, Tora och jag av fröken Almegren och ett par av flickorna och vi marscherade under skratt och skämt. Jag berättade en massa roliga historier och skämtbitar när vi kommo till det ställe där vi rastat på ditvägen. Vi stannade även nu här för att invänta de andra, men när vi väntat 20 minuter förgäves fortsatte vi och anlände, efter att ha tagit en lång omväg, till hotellet där vi skulle ligga. -vi voro förfärligt trötta. När vi ätit gingo vi upp på våra rum och lade oss genast. Vi somnade snart och jag vaknade inte förrän 08.30.

Lördag den 15 juni 1912.

Den 15:e steg och vi upp vid 10 tiden och efter att ha ätit frukost och packat ihop våra ränslar, gjingo vi till stationen och så steg och vi på tåget till Rättvik. Dit anlände vi klockan halv 2 och gingo direkt från stationen för att bese kyrkan. Det var en mycket gammal kyrka sedan 11 – 1300 talet. I sakristian fingo vi se en kalk och ett svärd från Gustav Vasas tid samt en gammal, i ett katolskt kloster, broderad munkkåpa. Sedan vi varit uppe i tornet och besett Vasastenen, varifrån vi hade en förtjusande utsikt över Siljan och Rättviksstranden mitt emot, uppsökte vi ett kondis där vi fick härligt choklad med gräddskum och goda bakelser. Och därifrån gingo vi direkt att äta middag. herr sammanträffade vi med ”A-arna”! Efter hälsningsutbytet slog vi oss ned vid små bord i en mycket trevlig matsal och fingro mat. Men jag orkade inte äta något mer än en smörgås, lite soppa och drack sockerdricka. Hela dagen idag har det regnat utan uppehåll.

Överskrivet——(Desserten blev fin musik av Greta Weibull. Sedan härlig boston och twostep i salen.
Det var när vi sutto i Fryksås och lekte lekar. Tavlor och deviser hade gått av stapeln och tagit slut. Det var ”bråkena” som var på tapeten så blev det så här: –
Om du skulle skriva en bok om Judit, vad skulle den heta? Den övergivna. Var inte det bra?)

Men nu till middagen. Efter den fingo vi dansa i den stora matsalen där vi ätit. Efter dansen gingo vi till ångbåten och reste över till Leksand. Hela ångbåtsresan dansade vi på akterdäck. Där voro två 2 pojkar, en chalmerist från Göteborg och en från Örebro. De spelade dragspel och dansade ömsevis. Och även kaptenen, som var mycket trevlig och rar, tog sig några ”svängom”. Med stor saknad lämnade vi den trevliga båten och mottogs av en realare från Göteborg, som sedan blev en trogen följeslagare för några av oss.

När vi varit vid gästgivaregården, där vi alla skulle ligga i en stor sal, och lagt ner våra ränslar, åto vi kvällsvard och gick sen till dansbanan vid Käringberget. Tora, Greta och jag i sällskap med Bertil, realaren. På dansbanan var det mycket vått och glatt, men trots det dansade vi gladeligt med dalmasarna. Men vid tolvtiden kom fröken Palm och tog oss obevekligt hem till hotellet. Vi klevo snart i säng och låg och pratade och levde rullan, då vi fingo höra en röst upphävas: ”we are yet to go to bed”. Vi började att gapa: ” Go there, as fast as you can”, och snart avlägsnade sig röstens upphävare. Och snart sovo vi alla gott.

Söndag den 16 juni 1912.

När vi frukosterat vid halv tiotiden fingo vi frihet till klockan 4 att gå vart vi ville. Vi klevo iväg till ”Käringberget”, Tora, Greta, Laban och jag och däruppe på toppen drucko vi sockerdricka och åto kakor. På nedvägen träffade vi Bertil och Nyqvist,( en kamrat till Bertil,) och vi följde med dem till Lugnet, en förtjusande plats med höga täta tallar, och sen ner till Siljan. Där var förtjusande. Sen måste vi hem och äta middag, sedan vi lovat att åter träffas klockan halv sex. Middagen var charmant.

Smörgåsbord, spenatsoppa, härlig kalvstek med lingonsylt, stuvade morötter och grönsaker, och till efterrätt förtjusande sylt med gräddskum och charmanta marängbakelser med vaniljsås. Det va´ godis. Och allt detta för en krona.

Efter middag skulle vi ligga en halv timma på våra sängar och vila oss, men efter en kvart smeto de förut nämnda flickorna iväg och träffade de förut nämnda ynglingarna. Vi gingo över älven eller sjön (jag vet inte vad det är) på en skojig bro och sen gingo vi högt upp på en hög sandstrand ytterst på bredden. Då och då kom det en regnskur och vi slogo oss ner under en björk, men snart fortsatte vi, och kom om en stund hem till ”Gästis” igen.

Sedan vi vilat oss åto vi kvällsmat (bussig kvällsmat också) och därefter gingo vi till dansbanan. Där var en förfärlig massa folk och oerhört trångt. Jag hade ont i benet så jag kunde inte dansa något. Vi träffade om en stund Bertil och han frågade om jag inte tyckte, att det skulle vara roligare att gå ut och gå lite. Han var särdeles enträgen, och då bad jag honom att följa mig till ”Gästis”, ty jag ville hellre gå hem istället för att se på hur de andra roade sig. Sagt och gjort. Vi två gingo, till de övriga flickornas förundran, bort från dansbanan, och på en förtjusande vacker stig till ”Gästis”. Medan vi stodo där och tog adjö, kom Palm borta ifrån dansbanan. Jag bad Bertil att gå vilket han även gjorde.

Jag var nästan rädd för Palm, men hon var så rar som vanligt och sade att hon tyckte det var roligt att vi hade sällskap, och att vi nog förstod att välja sådant. Sedan sprungo vi omkring där utanför för att söka komma in, ty dörren var låst. Men vi funno ingen. Ja, där stod vi! Äntligen lyckades jag snoka reda på ett fönster som inte var krokat, och jag krälade in genom det och dunsade ner i golvet med väldig kläm. Så gick jag och öppnade dörren för Palm, som skulle in och se till Karin Berg, som blivit dålig och gått hem. Karin sov och Palm gick snart till dansbanan igen.

Jag gick och lade mig strax, men måste om en stund upp för att öppna för de andra när de kommo. När de lagt sig drog Tora ihop Greta och min säng, och vi låg och pratade och fnittrade. Greta talade om för mig om sin förälskelse i den där trevliga kaptenen på ”Engelbrekt” och så frågade hon naturligtvis var Bertil och jag hade varit. Ja, ja men. Det var skojigt.

Måndag den 17 juni 1912

Nu skulle vi resa från Leksand. Det var nästan lika tråkigt som att lämna Filipstad. när vi ätit ”dejeuner”, packade vi ränslarna och gingo ner till bryggan för att avresa med ”Gustav Vasa” till insjön. Bertil var nere och vinkade, och var så ledsen för att vi skulle resa. Det var en härlig färd på Dalälven men tyvärr alltför kort. Vi voro snart framme och stego meddetsamma upp på tåget varmed vi skulle resa till Falun, med tre timmars uppehåll i Borlänge. Och nu har jag inget mer att skriva för tillfället, ty jag sitter på tåget nu.

Sedan vi anlänt till Falun gingo vi till Nya hotellet där vi skulle bo. När vi ätit en utmärkt middag bar det i väg till Falu gruva. När jag gick ifrån hotellet inträffade en liten lustig händelse. Jag måste borsta mina kängor innan jag kunde gå och när jag kom ned på gatan voro flickorna försvunna. En ”auto” stod utanför hotellets port, och jag frågade dess chaufför om han sett vart en massa skolflickor tagit vägen. ”Jodå, de voro långt ner på gatan” och så sade han ”stig upp i bilen så får fröken åka!”

Jag klev gladeligen i förstås och flickorna blevo inte lite snopna när jag steg ur automobilen helt nonchalant mitt för näsan på dem. Det var humor.

När vi anlänt till gruvan fingo vi ta på oss de mest vidunderliga dräkter. Först fingo vi vika upp kjolarna till knäna, därefter skulle vi ha på oss hemska, stora, smutsiga och trasiga rockar och flottiga slokhattar. Jag glömmer aldrig den synen, när fröken Palm kom klivande med kjolar till knäna, hjulbent och utstyrd i den förut nämnda habiten. Det var verkligen en syn för gudar.

På samma gång klevo en student och en chalmerist ner i gruvan. Vi voro försedda med lampor och bloss och en gubbe förde oss ner. Det var vådligt intressant att gå ned i den 90 meter djupa gruvan. Än måste vi kröka oss för att komma fram i de låga gångarna, än var det stora höga valv i berget. Men förfärligt smutsigt var det och hur våra skodon sågo ut när vi kommo upp igen vågar jag inte tänka på. Signhild och Lilly B, som ej ville gå ned, hade varit efter en kamera och trots det hällande regnet, knäppte Ebba av oss klädda i våra ljuvliga dräkter. Hoppas att kortet lyckas.

När vi gingo från gruvan gick Ebba, Eleonore och jag på ett kondis och åto bakelser. Sedan skulle flickorna gå till kopparvågen, men jag ville inte gå med för jag hade ont i benet. Jag gick upp på vårt rum i hotellet och spelade lite piano, hörde på musik från hotellets trädgård samt skrev i dagboken. Flickorna kommo snart hem, våta och trötta. Vi gick ner och åt, och därefter skulle vi gå och lägga oss.

Först fick jag massage på mitt onda ben av fröken Almegren. Så togo fröknarna godnatt och gingo in till sig. Men då blev det liv i oss må tro. Vi rusade alla in i det inre rummet där det stod ett piano och spelade och dansade. Jag var iklädd nattlinne, balskor (barbent) och hade flätorna dinglande om axlarna.

Efter en lång stund gick jag in, men de andra stannade kvar. Alldeles som jag krupit ner i sängen kom Palm in. Hon hade tyckt att det varit så ovanligt tyst i det rummet som låg intill deras. Jag låg så skenhelig som om jag legat hela tiden och hon gick in till andra rummet och föste ut hela hopen som skulle ligga i det yttre, och så måste de alla vackert krypa i säng.

Tisdag den 18 juni 1912.

Skolresans sista dag, den sista! Jag vill inte tänka på det. Klockan halv sex måste vi gå upp, ty vi skulle resa till Ornäs klockan 7 och 15. När vi klätt oss och ätit frukost gingo vi till stationen. Efter en stund voro vi framme i Ornäs och gingo genast till den beryktade Ornässtugan.

En gammal dalgumma visade oss omkring överallt därinne. Först kom vi in i det, rum där Gustaf Vasa legat och sågo hans säng. Här stodo även fyra gubbar (sådana som hjälpt Gustaf) klädda i rustningar och dalmasdräkter. På väggarna hängde tavlor av flera kungar samt av Barbro Stigsdotter, den duktiga dalkvinnan som hissade ner Gustaf. Sedan fick vi se den öppning i golvet där han blev nedhissad. Efter att ha varit i stugans matsal, sängkammare och jungfruburar, gingo vi ned och satte oss utanför stugan. Vi hade en förtjusande utsikt över sjön. Vi lekte och fotograferade oss under det vi väntade på tåget men vilket vi 10 :54 skulle avresa till Göteborg. Färden till Kil gick under prat och skratt men när jag då skulle taga adjö för att resa vidare till Ottebol var det verkligen tråkigt. Och nu är den härliga resan som vi aldrig kunna glömma slut. Det finns nog ingen bland flickorna, som inte tycker, att vi har haft så roligt på den som man någonsin kan ha på en skolresa.

PS. Jag har alldeles glömt att skriva upp att vi i Leksand var i kyrkan på söndag förmiddag. Det var en mycket vacker gammal kyrka och en mycket bra predikan. Så har jag även glömt något hemskt som hände på söndag kväll. När vi gått och lagt oss kom en av Elsas beundrare och stod utanför fönstret och viftade med en näsduk på en käpp. Då rusade Signhild upp ur sängen och fick tag i ett par vita byxor som hon viftade tillbaka med. Vi skrattade så sängarna hoppade. Dagen därpå hade beundraren frågat Elsa vad det var vi viftade med. De var humor.

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.