Kära gamla flickor! Judits klassbrev juli 1918.

Stockholm i slutet av juli 1918

Kära gamla flickor!

Om jag hade er här i min ungkarlshåla allesamman ändå. Vad det skulle vara förfärligt roligt! Det säger jag då att vore jag rik så skulle jag minsann bjuda er allesamman! Oh, oh, vad vi skulle prata. Då skulle ni i tur och ordning får redogöra för edra öden och äventyr, lita på det, och vi skulle nog inte behöva leta efter orden eller vad tror ni?

Nu låter ju sig detta väl knappast göra och därför får vi väl så gott som göra låter, brevledes söker komma i kontakt med varandra.

Kan ni förstå att det nu är 6 år sedan vi voro ute på vår härliga skolresa som vi väl aldrig glömmer! Tänk hur roligt vi hade! Överallt var vi drog fram var det ju i gamman och glädje. Minns du Greta och du Tora när vi under skyddande paraplyer klevo iväg längs stranden i Leksand och tjuvrökte av alla krafter? Och hur vi hade vår lilla fönster-flirt i Filipstad och när vi sutto omkring spiseln i fäboden och allt allt allt de andra roliga! ”Ack hade vid den tiden åter”.

Men på det här viset fördjupar jag mig ju endast i gamla minnen istället för att skildra mina nuvarande levnadsomständigheter. Ni alla som voro med på vårt trevliga möte på ”hemtrevnad” i Göteborg vet väl att jag efter skolans slut först hamnade hos en gammal doktor här uppe som sekreterare och lektris.

Det var visst Irma som gav mig det välvilliga rådet att först ”tjusa till gubben” så han gifte sig med mig och så placera honom i drag så han blev sjuk och dog ihjäl sig, varefter jag skulle göra mig glada dagar med hans pengar. Sorgligt nog eller lyckligtvis, det beror på hur man tar det, kom jag inte att följa rådet. Ty jag kunde omöjligen behandla gubben på annat sätt än som en snäll gammal farbror. Vi kommo överdådigt bra överens, han var alltid rysligt skämtsam och rolig, och jag var inte ledsen heller precis så tråkigt hade vi aldrig.

Om vintrarna bodde vi i en särdeles flott våning här i stan. Då hade jag fullt upp med tid att se mig omkring i den sköna huvudstaden och ju mer jag sett desto mer förtjust har jag blivit i den. Ni får verkligen förlåta mig men jag skulle nog vantrivas ohyggligt om jag nu skulle flytta tillbaka till Göteborg igen. Fast nog längtar jag förfärligt efter hemmet och alla gamla kamrater ibland.

De flesta av er kanske har varit häruppe på någon liten tripp, Karin Berg och Elionore har jag ju själv träffat här, och då kanske ni känner till staden något. Här finns möjligheter må ni tro. För dem som önskar roa sig har vi massor av teatrar och förlustelser av alla slag, från operan och dramaten, Hasselbacken och Rosenbad till kabaret ugglan (fjärde klassens kabaret) och mosebacke varieté, lyktans systemkrog och andra ”matos”.

Så har vi för det musikaliska allehanda konserter, för de allvarligare sinnade en uppsjö av kyrkor (Valdus är ju här också)! För de vetgiriga, bibliotek, museer och dylikt och så till slut, men i mitt tycke bäst, de allra vackraste omgivningar åt alla håll och de mest idylliska små värdshus från gamla tider; Bellmansro, Stallmästargården, Djurgårdsbrunn, Haga, Nacka, med flera som man så ofta läste om i romaner från Auguste Blanche och Bellmans tid. Så kom hit bara, vi ska nog få trevligt!

Som sagt, om vintrarna hade jag många tillfällen att lära känna Stockholm i regn och solsken, i snö och dimma. Och om somrarna bodde vi i doktorns förtjusande villa på Lidingö där det fanns en den allra vackraste trädgård med alla upptänkliga blommor och bär och frukter. Har ni sett en stor rabatt med olika svärdsliljor i full blom? Eller syrener i alla färger från ljust lila och rosenrött till mörkaste svartviolet? Eller har ni suttit på en vildvinsomslingrad veranda och ätit jordgubbar eller filbunke och sett smäckra segelbåtar med stora snövita segel skymta fram mellan trädens grenar?

Då förstår ni nog vilka högtidsstunder man kunde ha där ute på Nysätra. För att inte tala om då månen sände en glittrande strålflod över små krusiga vågor, då jasminer och syrener uppfyllde natten med sin vällukt och allt var tyst och stilla utom ett sakta böljeskvalp nere vid stranden.

Då var det sannerligen som man kunde bli frestad att dikta, men jag föll aldrig för den frestelsen gud ske lov!

Där ute blev det dock lite långsamt ibland då doktorn var i stan hela förmiddagen till klockan 4. Då hade jag bara jungfrurna och trädgårdskullan, gamla Kerstin från Rättvik, att prata med. Ni må tro Kerstin var lustig med sitt sjungande dalmål och sitt lilla krypin i trädgården där hon hade fullt upp med tavlor och bilder från Dalarna på väggarna, och så diverse porslinskatter papperssolfjädrar, torkade blommor, fotografier av Amerikasläktingar och dylikt förstås.

Om jag gjorde mig riktigt till och hjälpte henne att kratta trädgårdsgångerna eller vattna clematisen, då kunde hon ibland bjuda på kaffe och berätta om livet i Dalarna, då jag höll på att dö av längtan dit.

Hos doktorn var jag från juni 1915 till februari 1917. Fastän jag nog trivdes utmärkt började jag dock tycka att jag var för overksam, så då fattade jag det beslutet att söka anställning i försäkringsaktiebolaget Skandia som jag hört skulle vara ett bra ställe. Jag kom in bums och på kvällen den 31 januari togo doktorn och jag ett verkligen ganska smärtfyllt avsked från av varandra. Jag måste ju lova att komma upp och hälsa på alltemellanåt förstås.

Nog var det lite konstigt den första månaden på kontoret alltid. Men som kamraterna är synnerligen snälla och trevliga, både damer och herrar, började jag snart trivas utmärkt och nu är jag ju ”gammal i gården”. Det är ju en mycket vidlyftig inrättning, en stor byggnad alldeles bredvid slottet vid Mynttorget med en personal på cirka 200 personer. De är ju uppdelade på många olika avdelningar förstås, så jag som sköter inspektörernas ekonomiska mellanhavanden med bolaget på livavdelningen, kommer ju inte i beröring med fler än omkring 40 – 50 stycken. Vi har en bra arbetstid 9.15 till 3.30 på sommaren och 9.15 till 4.30 på vintern. Lördagar får vi alltid slutar klockan 2. Och mycket trevligt och gemytligt har vi. Stockholmarna är och ett glatt släkte och man trivs onekligen särdeles bra tillsammans med dem.

Som några av er kanske vet är även min äldre syster Naemi häruppe. Hon är stenografilärarinna och jag tror att både hon och hennes elever alltid komma bra överens med varandra, för rätt som det är kommer här uppskickandes blommor (med eller utan kristallvas) konfektaskar och dylikt från tillgivna och tacksamma elever.

Vi bo naturligtvis tillsammans och har ett riktigt trevligt rum vid Drottninggatan, mycket centralt och bekvämt. Drottninggatan är en stor affärsgata ungefär motsvarande Kungsgatan mellan Östra och Västra Hamngatorna i Göteborg. Egen vit möbel har vi och sedan vi för en tid sedan hyrt piano tycker vi att det är ganska fullkomligt. Vi komma utmärkt bra överens och har mycket livat tillsammans.

I början av varje månad ska vi förstås regelbundet ut att ”blöta avlöningen” på något galej, och nog finns det tillfällen. Sist lunchade vi på Nordiska kompaniet där det är särdeles elegant och trevligt. Dit måste vi gå när ni komma hit.

Förut har vi alltid ätit på ett pensionat som bussigt nog ligger på samma farstu, men sen mattanten i början av sommaren avvek från skådeplatsen för att reparera sin av dyrtids bekymmer tämligen skamfilade hälsa, har vi lagat mat själva. Eftersom jag slutar tidigast har jag fått matlagningen på min lott och det är verkligen riktigt roligt att uppliva gamla skolköksminnen. Fast det är åtskilligt stor skillnad på tillgång och priser på matvaror då och nu, eller vad tycker husmodern Irma?

Man väljer ju alltid lättlagad mat förstås (till exempel jordgubbar till efterrätt!) Någon gång släpper vi Barratam lös och köpa hem riktigt mycket gott, men sedan får vi också späka oss och nöja oss med sill och potatis och dylikt en tid. Men vi är lika glada för det! Och ni må tro att jag har blivit tjock. Det var jag ju förr också förstås, men nu är det etter värre. Trots dyrtiden. På sätt och vis är det ju trevligt att slippa att vandra omkring som ett levande åskådningsobjekt för kristiden förstås, men nu får jag sannerligen inte bli frodigare för då blir det alltför frappant. Hur har kristiden tagit på er i allmänhet? Hur mycket avmagrade? Den som kunde få titta på er allesammans ändå!

Apropå husmodern Irma, tänk att ingen av oss andra råkat fast ännu! Eller kanske det är någon mer fastän jag i min ljusgröna oskuld inte vet det? Själv är jag ”gushevaretackadochlovad” fortfarande fullkomligt min egen herre. De ska allt katten låta ”en karlslok” komma och ta kommando över en. (obs ord ej gillat av fröken Palm), och bli kär och varken kunna äta eller dricka eller sova och bli oanvändbar i sällskap med vanliga dödliga och så vidare . Och sen sitta uppe halva nätterna och sy gardiner och brodera på lakan och dylikt och bli blek och mager och hålögd.

Det skulle visserligen inte skada mig att magra lite, men då tror jag jag föredrar tennis och gymnastik, vilket jag förresten håller på med, framför ”karlsloken”. Herrar är visserligen väldigt bussiga som kamrater och roliga att flirta så där lite lagom och dansa one-stepp och ”hesitation” med, men ”aktarej” för att bli kär. Dock enligt alla förlovades och giftas (åtminstone nygiftas) åsikt, är det ju det härligaste som finns och då kanske inte en sådan här stackars oinvigd skall yttra sig i ämnet.

Kära flickor jag hoppas att ni inte lägger det här alltför allvarligt på sinnet och tror att jag urartar till en F.K.P.R eller så, långt ifrån, förlova er ni och gift er allt vad ni orkar, frid vare med er, men skyll inte på mig!!

Som några av er kanske har hört var vår kära fröken Palm häruppe för en tid sen och hon, Karin, Rakel Kihlman och jag sammanträffade då på ”Kompaniet”. Det var riktigt trevligt att få prata om gamla skolminnen och få höra lite om de gamla kamraterna. Bland annat hörde jag att ”Laban” är lärarinna ute i skärgården och snart urartar till fullkomlig skärgårdsbo, väldigt tummis med fiskargubbarna. Kära gamla ”Laban”, minns du hur vi skojade med att du alltid råkade ut för kärvänliga busar ?!

Hoppas du får vara i fred för sådana nuförtiden!

Ni må tro att jag nu är glad hela dagarna, får nämligen semester nu till lördag och reser förstås till mitt älskade Värmland. Hela 3 veckor har jag, först 14 dagars semester och en veckas tjänstledighet som jag krånglat mig till. Bland annat har jag planerat en fotvandring i ”Gösta Berlings land” och så en båttur längs Klarälven. Låter det inte lockande? Det gäller sannerligen att ta vara på de dyrbara sommardagar då man får ge allt kontorsknog ”katten” och ”framföras i frihet”.

Varenda söndag ger man sig förstås iväg ut på landet om man möjligtvis har tillfälle. Vi har lyckligtvis bekanta lite varstans i Stockholms närhet, på Lidingön. i Saltsjöbaden och Södertörn, så jag har varit bortbjuden mest varenda söndag i sommar. Ni må tro att Saltsjöbadsborna är viktiga över sina salta bad, men då man badat på västkusten kan man inte hjälpa att man blir lite kritisk och inte kan falla i hänryckning över den ljuvliga sältan. Men förtjusande vackert är det överallt.

Åh, ni skulle komma stora segelleden in från Vaxholm en solig sommardag! De leende lummiga stränderna med ståtliga villor, omväxlande med små nätta, röda, stugor. Här och var ligger ett bjärtgrönt sädesfält, gamla trevliga gärdsgårdar omväxla med mossiga stenmurar, björkarnas vita stammar och klar gröna lövverk bryta så vackert av mot barrträdens mörka grönska eller gamla, knotiga ekar, och över det hela strålar solen och seglar små gulliga vita moln. Och likadant inåt Mälaren åt Sigtuna och Gripsholmshållet. Tusen små öar där träden speglar sig i de lugna blanka vattnet inne i vikarna och tusen små segelbåtar som spänner sina vita segel över de små vågorna, där vinden ligger på.

Men kära ni, nu är ni väl alldeles uttröttade av min fruktansvärda svada om matlagning, giftermål, beskrivning av Stockholmsnatur och allt annat i en farlig röra, så nu måste jag sannerligen sluta. Nästa gång ska jag inte ”babbla på” så rysligt, det lovar jag, utan då får jag väl lugnt sansat och stilrent skildrar mina erfarenheter. Jag anhåller hövligast att de värda lärarinnorna inte blir chockerade över det nonchalanta sätt på vilket jag behandlat det kära svenska språket, med dess singularis, pluralis, komma etcetera.

Åh vad det ska bli roligt att få höra från er! Ni måste förlåta mig att ni får kosta dubbelt porto på denna epistel, men det kan ju ingen hjälpa. Riktigt, riktigt många hjärtliga hälsningar till er alla, från Judit.

—————————-

På en liten lapp i anslutning till detta brev.

Tack lilla Dagmar, för brevet!
Karin (obs 2 augusti) sänder er alla från Ljungskile de hjärtligaste hälsningar.

—————-
Slumpen har fört mig till Greta N just då hon har ett av de gamla B:arnas kamratbrev, och då passar jag på tillfället att sända er alla en varm hälsning. Olga Palm.
—————-

Kommentarer skrivna på Judits klassbrev.

Kära allesamman, om det är någon som har reda på Anna Hanssons, Lilly Svenssons och Lilly Bohmans adresser så var så snäll och underrätta mig, jag har inte lyckats få svar från dem. Kanske kunde man få tag på den i någon Göteborgsk adresskalender. Jag ber att få nedlägga en indignerad protest mot beskyllningen att vara klassbrevens upphovsman. Judit var med om det, var troligtvis också pappa till idén, jag minns nu inte riktigt hur det gick till. Opponera dig inte, Judit, det är ingen som tror dig! Hälsningar Karin Berg
—————–
Nej hör du Karin, vem var det egentligen som hittade på det hela? det undrar just Judit. Hälsn.
—————–
Båda två kan dela det hela, det bästa ni kunde hitta på. Låt det bli en god fortsättning. Kära Karin om inte breven kommer till Judit så be henne skicka mig hennes fullständiga adress. Greta.
—————–
O kära du vad jag njutit – Det här är något för en ”gammal lärarinna” (2 tjänsteår snart) Hjärtliga hälsningar Signhild!
—————–
Har ej blivit kramad av någon buse? Sen jag gick i 8:e. Antingen har jag blivit förändrad eller ha de ändrat smak. ”Lusiga Laban”.
—————–
Kära bänkkamrat! Du kunde vara så hygglig och skicka mig din adress. Drottninggatan är lång. Jag längtar till Stockholm. Har varit där och vet hur härligt det är. Hälsningar Greta den 26 oktober 1918.

Det här är en kompletterande text till “Mormor, livet och kärleken”.