Oh, så länge jag nu låtit boken ligga! Ända sedan den 23 mars! Men hur det nu är, kommer det alltid så mycket annat i vägen, när jag ämnar skriva några rader! Du kan inte ana, hur glad jag blev, då lilla mamma kom till mig i slutet på den där förfärliga veckan. När jag på lördag förmiddag fick brevet från Naemi, där hon talade om, att mamma skulle komma redan samma kväll, blev jag alldeles varm av glädje. Och tro inte, att jag var “upptagen” den kvällen.

Sen hade mamma och jag så lugnt och rart och trevligt härhemma. Om förmiddagen var det kanske lite trist för henne ibland, men hon var på museum, på vaktparaden, Nordiska kompaniet, hos Maja o.s.v. så hon tyckte det var drägligt nog. Och nog behövde hon vila ut sig ett slag alltid. Det finns väl inga, som så väl skulle behöva en månads semester om året som sådana duktiga, plikttrogna husmödrar, som mamma.

En vanlig “självförsörjande” har ju åtminstone ledigt efter 5 eller 6 på dagen, men husmor – aldrig – från det hon stiger upp på morgonen tills hon lägger sig om kvällen. Inte ens här kunde mamman låta sig vara “ifred” utan hade förstås alltid middagen färdig, när jag kom hem, bakade, tvättade lite o.s.v.

Och efter middagarna gingo som en dröm, så fort. Bland andra förlustelseställen besökte vi även operan och “Svenskan”. På operan gavs “Eugen Onegin” med Forsell i huvudrollen. Och det är en riktigt vacker opera, men vi hade fått så dåliga platser långt bort på tredje radens sida, att vi fingo luta oss framåt med fara att ta överbalansen och plötsligt dyka ner på parkett, för att kunna se något. Men Forsell blev jag allt ånyo lite besviken på.

På torsdagen förut hade jag hört honom i “Tannhäuser”, där han sjöng Wolframs parti, men jag tyckte inte han var så särdeles. Själva operan tycker jag heller inget vidare om. Wagner är ju så hiskeligt bullersam av sig. Rätt som man håller på att falla i hänryckning över några ljuva, smältande toner, dänger dom till med cymbalerna och väsnas med trumpeter och basuner, så man kan trilla av stolen i förskräckelsen. Där finns ju några härliga bitar förstås t.ex. Pilgrimskören” och” Sången till aftonstjärnan”, men den senare tycker jag då Forsell kunde ha gjort mycket mera av. Och så är han ju så retsamt självsvåldig.

Det blir inte något liv, i hans spel, förrän någon visar sig i kungliga logen. Då strålar han upp och blir verkligen betydligt mer charmerande, både vad sång och spel beträffar. Synd att hans vänstra ben är betydligt tjockare än det högra, eller kanske det är tvärtom. (Beror möjligen på stoppningen?) Emellertid njöto vi i fulla drag trots gymnastiken för att få se något.

På söndagen voro vi i Oskarskyrkan och hörde Waldus Bengtsson och vi hade även förra söndagen varit och hört honom i Djurgårdskyrkan. Han har verkligen talets och övertygelsens gåva. Man kan inte som annars, när man någon gång går i kyrkan, sitta och önska att det vore slut, så man finge gå. Nej, hans ord gå från hjärtat till hjärtat, yäcka intresse, så att man verkligen hejdar tankarnas flykt åt alla håll och koncentrerar dem på det, som blir förkunnat. Sådana präster skulle det finnas många, då bleve nog religionen betraktad på ett helt annat sätt, än den nu är.

På Svenska teatern sågo vi “Rödakorssystern” med Tora Teje i huvudrollen. Redan från början blevo vi besvikna för att Gösta Ekman inte var med utan låtit John Westin överta sin roll, och sen blevo vi ytterligare besvikna på Tora Teje. Hon, som annars brukar vara så bra, gjorde sig här inte alls, det var något alldeles onaturligt överspänt och änglalikt över hennes spel. Verkade rent av ynkligt. Och så var hon så oerhört målad, sminkad och pudrad, så man fick avsmak för henne redan vid första anblicken.

Stycket hade nog vunnit betydligt om huvudrollen varit bättre besatt. Undrar just, vad Pauline Brunius skulle kunna göra av den rollen!? Andra akten föreställde ett förhör inför krigsrätt och var ganska intressant, här utmärkte sig Torsten Hammarén som allmänne åklagaren genom ett briljant framfört tal.

En kväll voro vi på “Jacques Urlus” konsert i Auditorium. Fullsatt och mycket bifall. Och det var verkligen en voluminös och klangfull röst. Särskilt en del sånger av Strauss och ett par latinska sånger voro mycket vackra. Synd att karlen ska’ se ut som en gammal farbror från landet! Lägger man så härtill, att vi åtskilliga kvällar voro på “bio” och sågo William, Hart, Fairbanks, Norma Talmadge, Chaplin m.fl. förstår du nog, att vi inte hade långsamt.

Sista kvällen, igår, voro vi på Lidingön hos släktingarna. Först blevo vi bjudna på kaffe med härligt dopp och sedan på en läcker supé. Så nog blevo vi undfägnade alltid. Byggmästare Olsson var där, som vanligt, och var synnerligt förtjust, när han lyckades få mig att exekvera diverse bitar på pianot.

Just som vi kom ut genom grinden för att gå till station, kom vagnen och lämnade station mitt för näsan på oss. De hade följt oss allihop. Anna-Stina och byggmästaren, och nu promenerade vi ända ned till Islinge, där vi dock fingo vänta en god stund på färjan.

Så nu imorse klockan 7:25 gav sig lilla mamma iväg efter att ha varit här hela 10 dagar. Ack, hur fort de gingo! Och, oh, vad tråkigt det är nu när hon har rest! Så tomt och trist.

Du får allt skynda dig att komma upp nu, för det är så rysligt tragiskt att vara ensam! Skriv nu snart till Yours sincerely Sister.