Stockholm den 11-12/1 1919.
Obs. överskriften, Bruno! Klockan är verkligen mellan 12 och 1 på natten – Besynnerlig tid att skriva brev, inte sant? Och ännu besynnerligare förefaller det väl, att Naemi och jag nyss kokte oss lite’ kaffe. Men, ser du, ikväll, eller rättare sagt, natt är helafton, d.v.s. lördagkväll, med obegränsad tid att sova ut och då så…

Tack för senast, Du! Verkligen synd att detta “senast” skulle bli av så kort varaktighet! För, som Du sade, det skulle vara roligt att få träffas lite oftare och tala om allt och ingenting, allteftersom man vore “upplagd”. Det är så ytterst, ytterst sällan man träffar en människa, som man verkligen vill “tala” med! Du må tro, att det kändes inte vidare trevligt att ge sig iväg på annandagen. Om jag hade varit som en vanlig liten feminin varelse, hade jag antagligen gråtit floder av salta tårar och överöst föräldrar och syskon (och kanske en och annan god vän i förbifarten) med kyssar och smekningar, och jämrat mig alldeles rysligt över att behöva resa. Men – I am not a common girl after all – och därför skämtade jag och skrattade bara, då jag tog adjö.

Det har aldrig legat för oss Boudinare att egentligen visa våra känslor. Vi gömma dem inom oss, och där kanske de växa ännu starkare och djupare än hos dem, som städse omsätta dem i smekningar. Det är bara Lillan, som är den i det fallet rikt utrustade, men det är väl för hon är minst och så liten och söt.

Inte var det vidare spirituellt att knoga iväg till Skandia strax efter hitkomsten. De tyckte säkert därnere, att jag var förfärligt slö, slapp och likgiltig, men det var väl inte att undra på heller!

Natten efter sov jag “massor” och sen’ var jag mig själv igen och fullt redo till arbetets glädje och mödor. En tröst i bedrövelsen var det verkligen att ha Lillan med sig. Vi ha haft så trevligt tillsammans. Bl.a. fick hon till sin stora förnöjelse på annandagen följa mig med på matiné på Oscarsteatern och se “Prinsessan, som inte ville skratta”. Det var verkligen roligt.

Att tänka sig den stilige Niska som en gräslig bonddräng med små grisögon, lingult, stripigt hår och en oändlig bred mun med c:a 5 tänder i! Och så han sjöng och skrek sen, så han var alldeles blåröd i ansiktet. Och Ringvall var en urkomisk gammal kung med storblommig nattrock, och kronan på ena örat fasthållen med ett band under hakan. Han åt helt ogenerat upp det fina riksäpplet, snusade värre. Som sagt, det var uppfriskande trevligt.

Vi sutto på första parkett, första bänk för att se och höra riktigt bra(!!) Och rätt som det var, viskade Lillan till mig: “Titta på den där herrn därnere i orkestern, sådana smäktande blickar han kastar på dig”. Behöver jag nämna att jag för länge sedan observerat “sköna Svea”?

Hör Du Bruno, du kan sannerligen skatta dig lycklig, som inte har några hushållsbekymmer! För dem kan man bli led åt, må du tro. Sätt dig in i den situationen att i Skandias Hushållsförening ha beställt kalvkött och gjort upp matsedeln i enlighet därmed, och få så den underrättelsen att “denna gången blev det inget kalvkött”. Köp så i förbifarten på hemvägen färsk sill istället, vilken “färska” sill vid tillagningen befinnes vara alldeles “för tidigt fångad” och sålunda oätbar. Skär dig sedan i fingrarna, då du skalar potatis, (är det fortfarande förbjudet att råskala potatis, tro?), ta för mycket peppar i såsen och slå sönder potatisfatet, då du huserar som värst ute i kokvrån – och håll dig sen’ för skratt!!

Undra på om uttrycken om matlagning i allmänhet och kalvkött och sill i synnerhet, visserligen renderar S.A.S.K:s kassa en god tillökning, men just inte lämpa sig för snälla söndagskolebarns mer eller mindre nytvättade öron! Då kan Naemi sannerligen vara glad att hon slutar senare än jag och anländer till krigskådeplatsen först sedan “svaveloset” någorlunda dunstat bort och bitarna efter potatisfatet hamnat i slaskspannen. Annars vore det fara värt, att hon fick stifta intimare bekantskap med de senare. Ack, livet är sannerligen “avigt” ibland!

Men sådana där små motigheter får man försöka att ta’ från den humoristiska sidan, och bara skratta, vilket jag gudskelov också ibland gör. (Dock, då jag bränner mig, då jag häller av potatisen, skrattar jag inte, för usch, va de gör ont)! Ty egentligen har jag det allt bra. Ett rart litet “hem”, trevligt arbete och präktiga kamrater. På “anskaffningen” dit jag hör, äro vi fem flickor och två herrar, chefen och “sekonden”.

Den förre är 38 år. Det såg jag på hans nya ansökan om livförsäkring häromdagen, han ser allt äldre ut, energisk som “de värsta”, svär, som en borstbindare (tänk, han har helt enkelt nekat att gå in i S.A.S.K. och sålunda ruinera sig!) Är för det mesta snäll och gemytlig och har förrädiska ögon med långa svarta ögonhår. Alldeles för vackra för en “karl”! Ibland har man liksom lite respekt för honom, ibland flirtar man me´n, trots hans chefsställning, barn och blomma och begynnande “embonpoint”. Men du skulle se sådana ögon!

Sekonden är lång och smärt, bredaxlad och före detta ivrig sportsman, särskilt “fotbollssparkare”, och journalist. Han är mycket duktig i sitt arbete, har mörkblå intelligenta ögon, fulla av “sjutton”, fast utan långa svarta ögonhår. Och så är han synnerligen humoristisk, glad och trevlig samt hemligt förlovad. Vilken hemlighet vi flickor för längesedan obarmhärtigt och fullkomligt avslöjat.

Nu har jag tagit dem i fel ordning, först nu kommer jag till flickorna. De äro i åldern 18- 23 år, ingen just vacker, men glada, pigga och skojfriska. Oändligt tacksamma för allt, som kan bliva ett trevligt avbrott i “knoget”. Såsom t.ex. långa brev från vänner och bekanta! Om de också inte ta arbetet så förtvivlat allvarligt, så får man väl inte klandra dem för det. De leva väl alla i den förhoppningen, att detta arbete är mer eller mindre temporärt, och att snart få byta ut pennan, skrivmaskinen och Skandiakamraterna mot sleven och symaskinen + älskande man och barn. Ack ja – such is life!

Själv gör jag mig, i enlighet med mitt valspråk, aldrig några förhoppningar, så slipper jag besvikelsens bitterhet. Min stora önskan är att få resa långt bort från detta gamla, intresselösa, lugna och vardagliga till något nytt, oroligt, intressant och händelserikt, som sänder blodet fortare genom ådrorna och som gör livet värt att levas – och minnas. Framtiden får väl utvisa, hur långt jag hinner.

Hav nu i vänlig åtanke, att detta brev är skrivet mycket sent på “dagen” varför ditt överseende med allt ur estetisk, skönlitterär och svensk synpunkt torde, eller åtminstone borde, vara obegränsat. Och till slut: Min adress är fortfarande Judit Boudin, Försäkringsbolaget Skandia, Stockholm.