“Valse lentes” veka toner bölja genom rummet väckande i min själ en vemodig längtan efter något roligt, glatt, ungdomligt härligt. Att få sväva runt i valsen, förd av någon “Hans” starka fasta arm, trycket mot hans breda bröst och med hans läppar snuddande vid mitt hår. Men Judit, Judit, hur kan du sitta och, mitt på blanka söndagsförmiddagen, längta efter sådant och drömma sådana “day dreams”.
Det är Rutan, som trollar fram den vackra valsen på pianot. Ja, nu är hon här, min glada syster. Hon kom hit på eftermiddagen, den 28 april och jag var förstås och tog emot henne på stationen och ledsagade henne hit, där vi nu skola kampera tillsamman.
På onsdag morgon den 3O april vaknade jag vid tonerna av den kära gamla “Lucia heter denna dagen”, och slog upp mina sömndruckna ögon mot Rut och ett lock till en hattask, vilket i hast arrangerats till kaffebricka. Så roligt det var att sitta där i sängen och bli trugad och bjuden på alla de sätt.
I Skandia hade flickorna “salat” till ett presentkort på Nordiska kompaniet och så fick jag liljekonvaljer av Märta Högberg och Maggie och en påse cacao av fröken Asperén, som äter lunch vid samma bord som jag. Hon brukar skoja med Marta och mig för att vi sitter och slickar i oss vår omsorgsfullt hoprörda cacaoblandning medan vi vänta på maten.
Fram på förmiddagen anlände inte mindre än 9 brev, 3 kort och 2 telegram från vänner och bekanta i Göteborg. “Rekordpost” tyckte vaktmüstarn ( En ung lång en, som ser riktigt trevlig ut).
Vid tvåtiden tog jag mig ledigt, för Rut och jag hade kommit överens om att fira dagens betydelse med lunch på Kompaniet. Och där festade vi värre med tre rätter mat och en flaska vin. Jag hade inte brytt mig om att bjuda hem någon på eftermiddagen, ty eftersom min födelsedag också är Valborgsmässoafton, skall ju alla människor antingen ut och se på studenttåget eller gå på Skansen eller Hasselbacken den dagen. Så Rut och jag inskränkte oss till att efter middagen festa våldsamt på kaffe och en stor tårta, som Eric varit nog snäll att skicka upp.
Sen gingo vi i sällskap med Märta Gran och sågo på studenttåget. Där var en faslig massa vagnar, men just inget vidare kvickt eller roligt. Då tåget passerat, gingo vi upp på Generalagenturen en stund och satt där och pratade till klockan 9 då vi skulle på Röda kvarn och se om “Sången om den eldröda blomman”. Och den tål väl att ses flera gånger. Nu lade jag också mera märke till den förtjusande, väl arrangerade musiken.
Första maj regnade det hela eftermiddagen, så Rut och jag stannade snällt hemma. På fredag hade vi skaffat oss biljetter till violinisten Franz von Vecseys konsert i Auditorium, och det blev sannerligen en riktig upplevelse. En sådan gudabenådad konstnär!! Vilka kaskader av välljud han trollade fram ur fiolen. När han spelade Chopins “Nocturne” blev jag alldeles hänförd. Det var så att jag riktigt ryste och andan stockade sig i halsen. 0h!!
Bifallet var fullkomligt ovationsartat. Han måste ge tre extranummer varibland han spelade “Ack Värmeland Du sköna”, så att jag höll på att svimma av hänförelse. Vi stodo kvar och tjöto, stampade och viftade med näsdukar ända tills det var släckt bade på estraden och i salongen och då rusade vi ut för att få se en skymt av honom, när han reste i sin bil. Vi hade den stora turen att komma mitt framför bildörren och hurrade och levde som hela folkhmssan runtomkring. Och vilket stolt ögonblick, då han räckte ut sin hand och tryckte våra!
Jag försökte i hastigheten komplimentera honom med nâgra ord på fransk – tysk – engelska, och jag hoppas att han åtminstone förstod något, ty han skrattade och sade “Merci, merci”. Sedan på kvällen var det först efter någon tvekan som vi kunde förmå oss att tvätta händerna. På tisdag ska han ha avskedskonsert och behöver jag säga att vi redan köpt biljetter dit?
