Ack, Du min kära dagbok, hur tiden flyger iväg med oss! Nästa onsdag, den sista april inträder jag i mitt 25 levnadsår. D.v.s. jag har då tillbrakt 24 år här i denna jämmerdalen. Och vad har jag då upplevat och erfarit under dessa 25 år! Ja – upplevelserna äro allt ganska jämnstrukna. Jag har haft roligt ibland och ledsamt ibland, och jag har gått i skolan och haft mässlingen och blivit självförsörjande och blivit “stor”.
Och jag har “gått i sällskap” med några individer av motsatta könet och ett par av dem har varit nog snälla att bli “kära” i mig, och själv har jag varit “kär” många gånger på backfishsätt (mest i skådespelare o.d.). Men tänk, fastän jag har levat 24 långa år, har jag ännu inte erfarit det ringaste, som kunde göra tillvaron litet annorlunda.
Ja, d.v.s. ibland har jag ju hört någon så vacker musik, läst någon så fin bok eller sett något så ljuvligt i naturen, att jag för en stund känt något annat än det gamla vanliga. Jag undrar så, om det då bara är först när Han uppenbarar sig på scenen och kommer och tager ens hjärta i besittning, som livet får sitt rätta innehåll?
Och på sista tiden har jag funderat så mycket på om jag inte skulle ta och ge mig iväg utomlands någonstans. Förutsättningarna att slå mig fram har jag nog, dels i mina språkkunskaper, dels i min “aldrig rädd natur”. Då kanske jag skulle kunna få erfara några sensationer, som jag nu längtar så vilt efter. Och vem vet, om jag inom en icke alltför avlägsen framtid sätter mina planer i verket och ger mig iväg.
Just nu är jag så synnerligen livad för det, ty Marta Jonsson skall resa till England i början av juni. Den som finge följa med ändå! På torsdag kväll reste Carin med “Heimdall” till Finland och jag var förstås jämte flickorna Berg nere och följde av henne och stod och huttrade och frös bakom ett rep i en halvtimmes tid. Man fick nämligen inte komma intill båten, förrän landgången blivit nedhissad.
Egentligen tycker jag det är en fasligt tråkig tillställning att följa folk till tåg och båtar. Om man också annars har aldrig så mycket att säga varandra, kan man då inte komma igång att prata om någonting, utan står där och “menar och menar” och framslungar krampaktigt då och då: “Ta väl på dig nu, så du inte fryser, Du har väl inte glömt smörgåsarna? – Glöm inta att säga till Karin att hon ska skriva, och hälsa allesammans så hjärtligt” m.m. snillrika saker, som man sagt c:a 10 gånger förut. Och bägge parterna bara önskar att båten eller tåget ville ge sig iväg. Skall man nu äntligen följa någon, så borde man inte komma ner, förrän 2 eller 5 minuter före båtens eller tågets avgång.
Rätt som jag på fredag middag hängde över min inepektörsliggare nere på Skandia, tyckte jag att det hela var en bra tråkig tillställning, så jag gick helt enkelt in till Rosén och sade utan vidare “skulle jag kunna få gå klockan 2”? “Jodå, varsågod”! Och så gick jag glad i hågen direkt hem och började städa och ordna med litet av varje. Dä ä´just fint!
På kvällen kom Eric upp och var förstås rysligt angelägen om att få sitta så nära mig, som möjligt, men jag hade beväpnat mig med ett broderi och var fast besluten, att det inte skulle bli någon sån där vild flirt mer. Till slut lyckades han dock få mig därhän, att han fick “låna” min ena hand mellan vart tredje stygn, men hur det nu var, blevo de tre stygnen till två, till ett och så upphörde de alldeles. Men han fick inte kyssa min mun en enda gång. Man står väl vid sina beslut!!
Ikväll skulle han ha bjudit mig på “Czardas”, men så fanns det förstås inga biljetter kvar. Så jag tyckte att det vore väl bäst han gick hem och studerade sin civilrätt, och själv slog jag mig ner och lagade fyra par strumpor, som jag tvättade i morse. Så fastän jag är ganska arg för att det inte blev något teaterbesök, känner jag mig dock synnerligen tillfredsställd med mig själv över denna oerhörda prestation.
