“Tredjedag påsk”. Ja, tänk, nu har påsken kommit och gått med 4 dagars härligt lov från knoget, och nu är allt sig likt igen. På de 9 dagar, som förflutit, sedan jag sist “fattade pennan” har det hänt en hel del. som jag väl nu får “räkna upp” i kronologisk ordning. Alltså:

Förra söndagen var det stor gymnastikfest i Auditorium och jag skulle förstås dit, vilket jag upplysta Eric om, som samma kväll ville bjuda mig på “Röda kvarn”. “Och som du befallde skaffade jag naturligtvis biljetter” sade Eric, då han ringde på onsdag middag. “Inte för att det roar mig, men vad gör jag ej för din skull”.

Där ser man. Så infunno vi oss då i Auditorium klockan halv 8 på kvällen och där var fullt hus. Först var det ett tal av Överste Rosenblad, som en gång lär ha varit “Stockholms vackraste man”. Till posten kom en gång ett brev med denna påskrift, vilket efter noggrannt övervägande vidarebefordrades till dåvarande löjtnant Rosenblad, och si – det befanns hava kommit till rätter person. Vare härmed hur som helst.

Något gynnsamt inflytande på hans förmåga att hålla tal måtte skönheten inte ha haft. För där stod han, visserligen ståtlig att skåda, lång, med oerhört välsittande, ljusblå, silvergalonerad uniform, med oerhört blanka stövlar och oerhört vita handskar, men tråkig att höra som det värsta. Och sedan man tröttnat på att beundra elegansen, önskade man bara att han skulle avdunsta, så att man skulle få se dagens clou: uppvisning av kvinnliga danska gymnaster.

Med “dannebrogen” i spetsen tågade de in, mjukt, smidigt, graciöst. Och just dessa ord äro så betecknande för hela deras uppvisning. De hade förtjusande graciösa och mjuka rörelser, allt gick så tyst och fint. En hel del rörelser närmade sig mera plastik. Det var mycket behagligt att se på, särskilt som de nästan allesammans hade vackra figurer och spänstiga ben, och verkade så ljuvt kvinnligt. Men jag undrar, om den med gymnastiken avsedda verkan att sträcka på och stärka alla kroppens muskler, vinnes så bra på detta sätt som genom vår visserligen mer “hårdare” och kanske “kantigare” gymnastik. I alla fall var det mycket vackert och roligt att se.

Så skulle Hybinette sjunga, och det hade jag väntat mig mycket nöje av att få höra honom. Men – naturligtvis hade han fått förhinder, (det får han visst alltid). Istället uppträdde Stiebel från operan, och han sjöng med en synnerligen välklingande och stark baryton några väl valda stycken, bl.a. “Sten Sture” som var härlig. Livliga applåder.

Till slut gav K.F.U.M:s elittrupp ett prov på svensk gymnastik i dess man kan säga högsta fullkomlighet. Rörelseprogrammet i fristående var utmärkt trevligt och utfördes med en ovanlig kläm och precision. Och hoppen gåvo ett frappant bevis på i hur hög grad en skicklig gymnast kan behärska sin kropp. Som t.ex. i överslag, då många inte komma upp meddetsamma, utan sakta men säkert “segade” upp kroppen och slog över. Ovationsartat, synnerligen välförtjänt bifall.

Då Eric följt mig hem, lovade jag att trots den sena timmen bjuda honom på té “men akta dig väldigt noga för att säga ett ord”!!

Han lovade att tiga som muren och uppföra sig synnerligen väluppfostrat. Och så kokade jag té och vi drucko det och viskade och hade rikïigt gemytligt. Men det väluppfostrade uppförandet tröttnade han snart på, för inte kan man väl kalla det för väluppfostrat att sitta i en soffa och omfamna en ung oskyldig dam och tysta hennes protester på ett synnerligen effektivt sätt under närapå en hel timma så gott som mitt i natten!? Och vad tänkte bemälda unga dam på egentligen? Tydligen inte på att bereda sig till sin kommande framtid som anständig nucka med rum och kokvrå i “Nuckebo”!! Oj,oj, sådant är livet! Ibland.

På torsdag hade vi gjort upp att gå på Röda kvarn och se “Sången om den eldröda blomman”, dramatisering för filmen efter Johannes Linnankoskis berömda bok med samma namn. Boken har jag ju läst flera gånger, tjusats av dess drömmande, kärleksmättade stämning och gripits av dess lyriskt vemodsfulla, sorgbundna kynne. Den är ju framförallt en hymn till kärleken, den blödande glödande röda, såväl i ynglingens alla uppflammande lidelser som senare i mannens djupare känsla till hustrun.

Och jag undrar hur någon skulle kunna framställa Olof Koskela så att man inte finge sitt intryck av honom förstört. Jag undrade och tvivlade – men blev övertygad, att denna gestalt även kunde bliva till en njutning på den vita duken. Det var Lars Hansson, som – icke spelade – utan var Olof. All den stormande lidelsen, det veka, men dock så starka hjärtat, sinnesruset, njutningen vid kärleksmötena, stoltheten och kraften och slutligen segern, när hinder mötte, men även sorgen och smärtan och vemodet, som gick likt en underström i Olofs natur, den bittra självförebråelsen och självrannsakan, allt detta fick han fram med en sådan övertygelse, att man liksom fascinerad tänkte: “sådan, just sådan måtte Olof ha varit”! Och så hans manliga, kraftiga utseende, de trolska, underbara ögonen – ack, att en människa kan ge så mycket i en film! Oh, vad jag beundrar honom!!

Nästan alla andra roller voro även utmärkt väl besatta. Visserligen skulle man ha önskat att Edit Erastoff som Kylliki varit yngre för utseendets skull, men då hade hon nog inte kunnat prestera det överdådiga, väl genomtänkta spel hon nu gjorde. Greta Almroth som “skogsblomman” var så innerligt rar och älsklig med det på samma gång frimodiga och blyga leendet, och Doris Nelson framställde på ett ypperligt sätt en av dessa stackare kvinnor, som “spårat ur” och söka sin utkomst genom att utbjuda sin kropp. Den enda, som inte var tillfredsställande, var Lillebil. Det räcker inte att ha stora ögon och en vacker, graciös kropp, för att tillfredsställa en publik, som blivit så bortskämd som vår nuvarande biografpublik. Lillebil hade inget mer än sitt utseende och därför blev man besviken på henne.

Dock, stycket som ju var mycket mera kortfattat än boken, var först och främst Lars Hansson. Naturscenerierna voro förtjusande vackra och en synnerligen spännande episod var forsfärden. Visserligen var det inte Lars Hansson som utförde den, utan en äkta timmerflottare uppifrån Norrland, och det ville allt till, ty den var inte blott en sportsmannabragd utan like, utan ett prov på fullkomligt dödsförakt.

Efter föreställningen, som även vann Erics varmaste gillande, fick han lov att bjuda mig på té hemma hos sig. Det var förstås höjden av allt opassande och som fröken Börjemans pappa sade: “En ung flickas rykte är som glas – bara man andas på det, fördunklas det”.

Men jag säger som fröken Börjeman själv att “jag undrar, om det är någon, som har tid att andas för min skull här i Stockholm …, när de har så mycket värre saker att andas för på annat håll.”…

Hemma hos honom var det varmt och hemtrevligt i det röda lampljuset, med téservisen på det lilla bordet framför soffan och tevattnet muntert puttrande i den elektriska kokaren. Och det smakade alldeles utmärkt med hårda smörgåsar och skorpor.

Förut hade jag sagt Eric, att det här skulle bli sista gången vi någonsin träffades som “förlovade” mer, ty samma dag hade jag fått främmande och sedan skulle Rut komma, och då vore det också bäst, att ha “gjort slut”. Och förresten är det alltid trevligast att göra slut på det roliga, innan det roligare tar slut av sig själv och inte är roligt längre.

Eric hade från början gått med på detta villkor, så han ville väl inte försöka ändra sakernas ordning, men han hade tydligen föresatt sig att utnyttja denna kvällen till det yttersta. Om jag förut inte varit tvättad, blev jag det då nu över hela halsen, händerna och ansiktet ooh för övrigt varje bar fläck han kunde upptäcka. Och min mun!!!

Oh!!!!! som Eric sade till slut. Och då jag reste mig för att oåterkalleligen begiva mig hem, gjorde han visserligen de livligaste protester men slog plötligt om och sade nästan tragiskt: “Ja, det är förresten bäst, för fortsatte det så här, vet jag sannerligen inte hur det skulle sluta. Jag är redan så kär i dig, som jag någonsin kan bli”! – Så ja, Eric lilla, det går snart över!!

Jag undrar så, om det är orätt att låta kyssa och smeka sig, när man inte har några djupare bevekelsegrunder därtill än jag!! Om jag hade någon tillförlitlig person att fråga ändå! Eric skulle säkert svara något så här: “Det är då rakt inget brott att kyssas! Bara ett utomordentligt angenämt tidsfördriv av synnerligen upplivande beskaffenhet”. Och låtom oss kalla det så då!

Som sagt, jag gav mig oåterkalleligt iväg och på Östermalmstorg tog Eric bil, varefter vi åkte hem under en – vältalig tystnad. Och nere i porten togo vi adjö under en vältalig tystnad. Och är det nu slut på det??

Som jag sagt till Eric hade jag samma dag fått främmande, en gammal skolkamrat Carin Jacobi. Hon skulle egentligen på genomresa från Ed till Finland ha bott hos Bergs, men som de förut hade huset fullt frågade de om jag inte ville hysa henne. Det gjorde jag med nöje, ty Carin var alltid en bussig och rar flicka. Och detta omdöme har hon inte heller nu jävat. Vi ha haft synnerligen angenämt tillsammans här under påsk.

Hon anlände på torsdag eftermiddag men störtade nästan genast iväg med Elin Berg till “Czardasfurstinnan”. Och sen gick ju jag med Eric och kom inte “hemdarrande” förrän “ganska sent” (Hur sent, vet jag verkligen inte!). Som jag förmodade Att Carin redan länge vilat i “Morphei armar” (usch då), och inte ville väcka henne, klädde jag helt hänsynsfullt av mig i mörkret och kröp ner i min säng. Tyst som en liten mus. (Just en trevlig mus!)

Och så kom det sig, att vi först på Långfredagens morgon hälsade ordentligt på varandra. Och jag kravlade mig som artig värdinna jämförelsevis tidigt upp och lagade frukost, som vi intogo, Carin i djup och jag i så där “halvnegligé”. Nästan hela förmiddagen musicerade vi sedan, så nuckan till vänster ansåg sig väl vara en särdeles hårt prövad människa, vilket dock inte ingav oss några vidare samvetskval, eftersom vi spelade och sjöngo endast nobla och upplyftande saker.

På middagen voro vi bjudna till Bergs och där fingo vi nässelkål ock risgrynsgröt med saftsås och ett synnerligen älskvärt bemötande. Och inne i flickornas rum fingo vi sedan även cigaretter och hade det riktigt trevligt. Bl.a. pratade vi om semestrar och då framkastades det, dock endast på skämt, att Elin och jag, som få semester samtidigt, skulle “slå ihop vara påsar” och fara till Gotland. Jag har funderat närmare på saken sedan och därvid funnit att jag är riktigt pigg på saken, ty dels vill jag rysligt gärna till Gotland och dels är Elin Berg den bästa reskamrat man kan tänka sig. Så om Elin är lika pigg, vilket jag nästan tar för givet, blir nog det sagda gjort och första hälften av juli månad finner vi oss vandrande omkring bland Visbys ruiner eller lögande våra “smidiga kroppar” vid någon Gotlandskust.

Efter middagen togo vi en promenad utåt Djurgården och sedan drogo oss Carin och jag hemåt, lastade med en massa lånade böcker, fyra böcker om “Anne på Grönkulla,” “Signy,” och “Norrtullsligan”. Jag har redan expedierat “Signy” och “Ligan” och två Anneböcker och knogar “för brinnande livet” på den tredje “Drömmens uppfyllelse”. “Signy” har den litterära borgmästaren, Mari Mihi, till pappa och är riktigt genomtrevlig. Det är en skildring från Stockholms sällskapsliv sedd med en ung, intelligent landsortsflickas ögon, och har bara det felet, att den gamle, erfarna, förståndige borgmästaren alltför frappant lyser fram i den unga flickans omdömen. Det är en sådan bok, som man med nöje läser om, och som jag bestämt skall skaffa mig.

“Norrtullsligan” av Elin Wägner är något i samma väg som min kära “Fröken Börjemans lördagar”. Här är dock livet bra mycket mera grått och trist än för fröken Börjeman som ju var ute och “luftade på” sig värre ibland i Vaxholm, på Saltsjöbaden och Hasselbacken. De fyra självförsörjande flickorna i “ligan” förde i sanning uti en sorglig tillvaro, och dock äro båda böckerna säkert “tagna på kornet”.

Skillnaden ligger i personernas olika läggning och – bekantskapskrets. I båda böckerna blir chefen kär i sin kontorsflicka, men under det att lilla lyckliga fröken Börjeman får sin älskade chef till äkta man, måste lilla sorgsna Elisabet draga dädan med många vackra drömmar krossade och ett sörjande hjärta, som ropar efter kärlek. “Men – hedern främst,” är hennes paroll. Bravo – lilla tappra Elisabet!!

Så är det Anneböckerna, av vilka jag förut läst de två första. Den allra första är nog bäst. Det är något så oändligt rörande och dock humoristiskt över denna lilla barnhusflicka med den urvuxna fula klänningen, de långa smala benen, de stora frågande ögonen och det röda, röda håret, där hon sitter tålmodigt väntande på stationen i bokens första kapitel. Och med stigande intresse följer man sedan hennes oerhört rika fantasi på alla dess utflykter, och alla de rysliga missöden hon råkar ut för genom sitt alltför impulsiva sinne och sin livliga inbillningsförmåga.

Det är en alldeles förtjusande bok, inte minst för den kärlek till naturen och den förmåga att beskriva naturens skönhet, som den ger vid handen och den kan inte nog varmt rekommenderas, inte bara åt flickor i “tonåren” utan åt alla, gammal och ung av båda könen. (Du milde, jag går på som om det gällde att anmäla böcker åt någon tidning! Det är väl bäst att sluta, innan jag kommer alltför långt in i dem!)

Jag lämnade visst Carin och mig på Långfredagsafton just i beredskap att gripa oss verket an med alla böckerna och att jag gjort min sak grundligt, framgår väl med all önskvärd tydlighet av ovanstående.

På påskaftonens förmiddagen skulle Carin träffa en f,d, kamrat från det sjukhem från Lidingö där de båda voro en tid som sköterskor. Carin är nämligen sjusköterska. Kamraten, fröken Nordmark, skulle komma in med en patient, som skulle till doktorn. Flera av patienterna på sjukhemmet i fråga, lida av någon slags “nervös åkomma” d.v.s. äro mer eller mindre idioter. Dagens patient var en ung bondflicka från Norrland – som fått för sig, att hon inte kunde gå. Var sålunda blott en “mindre, alls icke våldsam dito”.

Nu hade fröken Nordmark emellertid lyckats övertyga henne om att hon kunde gå så mycket att de kommo in till doktorn, och där träffade vi dem, ty Carin hade övertalat mig att följa dem.

Från doktorns gingo vi till “Nordiska Kompaniet” och som jag förstod att Carin och fröken Nordmark naturligtvis gärna skulle vilja prata ostörda en stund, erbjöd jag mig ädelmodigt att ta hand om “diton”, medan de gingo “för att köpa påskägg”. Och där vallade jag omkring den unga med den fixa idén bland Kompaniets eleganta publik och rätt som det var stod jag öga mot öga med Torsten Sandström från Göteborg, – gamle Sandy!

Ömsesidig angenäm överraskning! Jag placerade flickan att njuta av anblicken av en samling libertysaker och språkade så en stund med Sandy. “de’ va’ sjutton” så stilig han egentligen är med sitt markerade utseende, de svarta ögonbrynen över blåskimrande ögon och det gråsprängda håret. Ja, tänk, han är alldeles gråsprängd fast han är bara några och tjugo år! Till sin ledsnad kunde han inte nu begagna sig av min vänliga inbjudning till eftermiddagskaffe, eftersom han skulle resa redan nästkommande dag, men i början av nästa månad skulle han komma upp igen och då skulle han genast höra av sig.

Så fortsatte jag att låta Kompaniets olika produkter passera revy framför den häpnande flickans ögon, men började till slut undra vart i all världen de “påskäggsköpande” tagit vägen. Till slut blev flickan så trött, att jag måste söka upp en stol åt henne, men fortfarande syntes de andra ej till. Jag började allvarsamt fundera på, vad jag skulle ta mig till med flickan, och då nu en timme förflutit, sedan vi skildes från de andra, och jag mist allt hopp att få se dem mera på Kompaniet, hade jag just beslutat att fara hem med henne, då äntligen Carins glada anlete kom mig till mötes.

“Var i hela världen…” började jag, men möttes av “Tyst, tyst, vi ha passat på, medan vi va fria från idioten att gå ut på stan och göra en del uppköp. Du ä’ väl inte arg eller så?!” Sanningen att säga var jag åtminstone lite’ stött. Att ge sig av så där utan att säga ett halvt ord!

“Ja, ser du, vi letade så efter er, men kunde inte finna er och så hade vi så förbaskat bråttom”. Jag kunde inte hålla mig för skratt. Under tiden hade emellertid patienten varit i konfektavdelningen och köpt choklad vilken hon nu till de andras förvåning undfägnade oss. Och sedan slog hon dem med fullständig häpnad genom att bjuda på kaffe hos Feiths. “Du måtte ha ett oerhört välgörande inflytande på idioter”, tyckte Carin sedan.

Till middag lagade Carin utmärkta “köttkakor” och så hade vi äpplen och filbunke (jo verkligen, det hade varit mycket hett hela dagen och mjölktillbringaren hade råkat stå mitt i solen med detta lika överraskande som angenäma resultat), och sedan kaffe och cigaretter, så vi “mojade” oss värre. Till kvällen kokte jag ägg, men som vi inte kände oss vidare hungriga, blott ett åt oss var.

Först efteråt kom jag att tänka på att det var påskafton och att vi rätteligen bort sätta i oss 7 – 8 ägg var, förutom massor av smörgåsar och risgrynsgröt, för att sedan må “tjyvtjockt” och inte kunna sova på natten. Men, som sagt, det upptäckte jag först efteråt, så nu åt vi bara ett ägg, och sov sedan lugnt och behagligt till klockan 8 på förmiddagen, då vi måste upp eftersom vi fattats av ett plötsligt berömvärt beslut att gå till Osksrskyrkan och höra pastor (eller kyrkoherde borde jag väl kallan’) Bengtsson.

Som vi måste laga frukost först (delikat stekt korv och bräckta ägg) och “kyrkan började klockan tio” då det var konfirmation först, måste vi upp vid den tidiga timmen.

I kyrkan blev det till slut så trångt och varmt, och så kom det så många lea käringar och ville tränga sig in i bänkarna eller ställde sig för så vi såg varken altaret eller predikstolen, att all andakt flydde sin kos och efterträddes av allmän leda med hela tillställningen. Vi kunde inte finna ord nog starka att uttrycka våra åsikter om sådana där “kyrkhyenor”. Och så fort predikan, av vilken vi sannerligen inte fick mycken behållning, var slut, avdunstade vi.