Jo, de’ ä’ fint! Nu har jag låtit det här brevet ligga hela sex dagar. Men vad skall jag göra. Det har varit ett så fasligt festande på sista tiden, så jag har rakt inte haft tid att skriva. Så voro vi t.ex. på tisdag i förra veckan och sågo “Pierrots drama” och “Komedianterna” på Dramaten. Det var Anders de Wahl, som briljerade i huvudrollerna. Och han är ju nu en gång en gudabenådad skådespelare. Att tänka sig honom, som ju ändå är 50 år (fyller visst i dagarna), spela yngling med en charm och ett behag, så att man blir alldeles betagen. Själva pjäserna voro väl fantastiska för min smak, särskilt det första med synnerligen bizzara dekorationer och kostymer, komponerade av Einar Nerman.
På onsdag voro vi på “Geishan”. Ack, den gamla hederliga operetten, det var riktigt roligt att återuppliva bekantskapen med den och dess glada och vackra melodier. Du må tro, att Niska var skön som Fairfax i sin sjöuniform. Ack! Och Ringvall i markisens roll, kan Du väl ungefär göra Dig en föreställning om! Han var dråplig!
Så har vi varit på “bio” åtskilliga kvällar och på lördag hade vi kafferep för Eric och pappa. Eric är allt en pigg och trevlig yngling. Riktigt uppfriskande. På söndag förmiddag voro vi bjudna på förmiddagskaffe till Hanssons i Sundbyberg och där var så där “moderat-liberalt” roligt. Husets dotter (c:a 16 år med korta kjolar och hängande hår) uppträder redan med ett slags fästman, underofficer, som satt där och såg ut som ett levande frågetecken. Vi fingo förstås som vanligt stå för underhållningen med sång och musik.
På eftermiddagen voro vi på “Hablé Frêres” och sedan på Stureteatern och sågo Charles Ray. Sympatisk, som vanligt. Under senaste tiden har vi haft inte mindre än två “galej” på Skandias lunchlokaler. I måndags var det Livbyråns kvinnliga “uppsättning” och måndagen förut avskedshippa för Ingvor Berg. Hon skall nämligen skudda Skandias stoft av sina fötter och fara hem till Göteborg.
På hennes hippa voro vi fem flickor och tre herrar, dr. Sjögren, Stenström och Lindén. Och vi hade livat värre. Vi drucko kaffe, rökte, söp (Stenström hade både konjak och vin med sig) spelade dragspel och dansade till framåt 12, då vi dinglade hem arm i arm så gott som hela högen.
Sista måndagen var det ju bara damer, men stämningen blev nog så hög ändå. Vi hade härligt kaffe, bröd, som en av flickorna hade bakat och utmärkt kaffe. Och så fick vi oss en trevlig bordsvisa till livs, där alla flickorna hade var sin vers. Om mej handlade den om mina fina ringar (som jag fått av pappa i jul), hur bra de gjorde sig mot mitt “vita hull” etc. Det var herr Husén, som var pappa till den.
Du må tro jag blev något förvånad då jag såg, att alla de gamla fröknarna rökte likaså friskt, som vi unga, och en av de till synes ordentligaste kunde t.o.m. åstadkomma rökringar, som tydde på långvarig övning. Jag hade lutan med mig och spelade och sjöng, till stor förtjusning, en hel del visor.
På tisdag var jag med Eric på “Dramaten” igen och såg “Den gröna fracken”, även nu med de Wahl i huvudrollen. De’ va’ härligt, må Du tro! Urkomiskt. Och franska akademin fick sig sannerligen på pälsen.
Igår eftermiddag var jag först på Skandias Generalagentur och hjälpte till ett slag, och sedan voro Naemi och jag på “bio” och såg Warren Kerrigan i “En dollar bjudet.” Vi hade sett hans porträtt i “Filmen” och förälskat oss så i det, att vi nu måste närmare titta på´n. Han var allt mycket stilig förstås (ganska lik Bertil Ulfwi) men det sorgligaste var att han faktiskt befanns vara “kobent”! Ett hårt slag!
Ikväll ska jag mycket ordentligt gå i gymnastiken och sedan gå hem och lägga mig. Men imorgon skola vi på Operan och höra “La Traviata” med Andrejeva Shilondz som violetta och på lördag skola vi gå på Ronny Johanssons dansafton i Musikaliska Akademien. Men sen får det allt vara slut. Adjö med Dig. Skriv snart!
