Käraste min Gretel! Så länge tror jag inte något av dina kärkomna brev förut varit på väg, som det jag idag fick. Avsänt den 22 december förra året och först nu framme! Ack, hur många härliga saker du får uppleva, Gretel. I fantasien vill jag följa dig på dina färder därnere i Östern. Jag ser hur västerhimlen flammar röd av den sjunkande aftonsolens sken, ser, hur glansen faller på moskéernas guldbelagda kupoler och minareter. De emalj- och mosaikinfattade ytorna glänsa och blänka i det starka ljuset där strålarna belysa dem, men på andra sidan, dit strålglanson ej når, är det mörkt och färglöst. Smäckra guldspiror avteckna sig mot mörka moln, ljus och skugga växlar.
Ack, hör det hemlighetsfulla prasslet i palmalléns vajande kronor, hör hur det rasslar, suckar och viskar i apelsinlundens färgrika lövmassor. Bruna, gula, orange och röda löv, där solstrålnrna leka tafatt när vinden vaggar dem fram och åter. I den skuggdunkla alléen, som leder ner till flodstranden mörknar det alltmer, allteftersom aftonsolens glans bleknar bort, där susar det så hemlighetsfullt – åh – vi bliva alldeles betagna av Österlandets oemotståndliga, obeskrivbara tjusning.
Och så återvänder jag från dig och “Kasimyen” med dess palmlundar, apelsinskogar och gyllene moskéer och sitter här och stirrar ut på S:t Eriksgatans gråa hyreskaserner, på rasslande fula spårvagnar och smutsiga, skräpiga upplag!! – Oh, – kontrasten är så stor, att hjärtat skälver av längtan bort härifrån, bort, bort till landet, där apelsinerna glöda mot den dunkla grönskan. Och aftonhimlen flammar röd över guldinlagda kupoler och minareter! – Lyckliga Gretel!
Men, du får ej klaga, Judit. Du måste som vanligt resignera och taga din vardagliga dag, som den kommer. Du har allt vad du behöver, rum, mat, kläder, och mycket dessutom. Du kan spela och sjunga, förstå det sköna i målning, musik, litteratur och andra höga konster. Du är frisk och sund. Och aldrig har du haft nâgra svåra prövningar här i livet. Och ändå klagar du!!!!
Så predikar jag för mig ofta. Men var fanns eller finnes den, som någonsin var nöjd med sin lott och inte längtar efter något annat? Och ibland känner jag mig också så glad och tillfredsställd. Särskilt då mitt arbete går bra och lätt, då jag har någon riktigt intressant djup bok att läsa eller får höra riktigt ljuvlig musik.
Då glider jag på drömmars och fantasiens vingar bort till ett land av sällhet och ljus, där det inte finns något mörkt och hemskt, där själen känner sig så så oändligt lätt och fri och jublar i obunden glädje.
Hur ofta läser jag inte “Gösta Berlings saga.” Ack, hur många, många stunder av renaste njutning den boken berett mig! Jag läser den bit för bit och för varje gång upptäcker jag något nytt, underbart vackert.
Och att få vara ute i Guds fria natur, komma bort från stadens gator och ut till de öppna vidderna eller susande skogarna, det är också så härligt. Att se den bleka vintersolen sända ett svagt rosenskimmer över snön, som ligger mjuk och vit över fält och skog. Och även här kan västerhimlen flamma röd i solnedgången och då få skogarnas granar och tallar vara moskéer och minareter, som lysa i glansen. Och allteftersom skymningen faller på, förbleknar den flammande färgen och himmelen skiftar i alla nyanser från glödande orange till blekaste violett och skimrande opal.
Där drar ett svagt, grönblått litet moln fram en slöja över den sjunkande solen. Och uppåt himlavalvet stiger den opalglimrande skärblå nyansen och försvinner så i ljuvaste rosa. Och så faller mörkret helt hastigt på och stjärnorna börjar glimma över granarnas toppar och snön lyser blåvit i månskenet. Och då sjunger nordan en bister sång inne bland skogens träd och i stora, vita flagor faller snön från trädens grenar, då vinden ilar förbi.
Ser du, vi ha allt vackert häruppe i norden också! Och jag är säker på att du kanske sitter i prakten därnere och längtar till landet, där solen lyser så blekt över snövidderna och stjärnorna gnistra så kallt i den dunkelblå vinternatten.
Vet Du Greta, jag har på senaste tiden så ofta tänkt och grubblat på, vad det kommer sig, att jag inte som andra flickor, kan låta mig helt fångas av stämningars makt – leva för stunden och njuta därav – i en annans sällskap. Ack, att jag kunde undkomma den där kalla ironiska själviakttagelsen, som sitter och stirrar med sina isögon längst inne. Alltid – alltid. Hur väl jag förstår, vad Selma Lagerlöf vill ge uttryck åt, då hon talar om Marianne Sinclair, hur hon blev, sedan hon varit sjuk och rest ifrån Gösta Berling. Då Gösta kom och var förbittrad på henne för att hon lämnat honom.
“Själviakttagelsen satt och hånlog åt hennes försök att spela förälskad… Hon visste, att om hon ägt en hel känsla, skulle hon ha vunnit honom åter. Och hon försökte spela passionerad. Isögonen hånade henne, men hon försökte i alla fall…”
Jag tror att vi äro sprungna ur en alltför hederlig, sund och djupt kännande släkt för att kunna ge oss fullt hän åt stundens känsla. Den gång då vårt motstånd brytes, blir det nog för alltid och av någon, som sedan för beständigt måste härska över oss. Vi kunna ej “plottra bort” oss i känslostämningar! Ge en kyss hit och ett famntag dit, lyssna till sinnligt kärlekstal och njuta därav – Nej!! Fullt och helt åt en, eller intet åt någon.
Se där orsaken, varför jag åtminstone inte ännu kan säga att jag levat. Glädje och löje har det funnits i mitt liv, och tårar och sorg också, men till lyckans höjd eller förtvivlans djup har jag aldrig nått. Förresten, de båda sakerna äro nog mycket intimt förenade. “Den, som ej kärleks smärta känt, har ej dess sällhet smakat”.
Ack, jag undrar, vilket som är bäst, att kunna njuta och finna lycka i ett fjärilsliv med flirt och kyssar och smek för stunden, eller att gömma sina vackraste tankar och känslor i sitt innersta för att ha dem fulla och hela åt honom, den ende – som kanske aldrig kommer.
Livet är inte så lätt, som många tror! Nej, snälla min Gretel, nu slumrar redan Naemi, och jag har ännu hela avklädnings-toalett och bäddningsproceduren ogjord. Godnatt du min käraste väninna, i tankarna är jag så ofta hos Dig.
