Gästbloggare: Hannes 16 juli

Med varsin iPod uppkrupna i ett bankfönster i Helsingfors.

Kapitel tre. Till Finland! 16/7 2009
Godmorgon! Idag vaknade jag tidigt och frågade vad klockan är. Jag njöt i sängen. Sen drog vi upp gardinerna. Och så kopierar jag en skylt härnere [teckning av rökning-förbjuden-skylt].

Okej! Idag ska vi in i Finland. Vänta lite! Jag måste klä på mej. Och idag ska vi gå till leksaksaffären i Finland och så får vi köpa 2 leksaker. Puh! Bra att jag har portmonnän. Nu packar vi ihop allt. Vi åt frukost och titta på tv. Sen gick vi till bilen.

Kapitel 4 Turisterna i Finland 16/7 2009
Bild-galleri. Vi åkte av båten och hämta posten. Sen gick vi till Sokos leksaksavdelning. Sen gick vi till banken och Stockmanns leksaksavdelning. Sen åt vi hamburgare. Och sen va vi på Sanomatalo och fikade. Och sen gick vi till min gamla lekpark. Och sen åkte vi till Mummi och sen gick jag och Hilda till Mummis lekpark och plockade bär. Vi kom in och sköljde av bären och nu är jag i säng och längtar hem. I morgon äter vi opp bären.

Gästbloggare: Hannes 15 juli

Hannes och Hilda försvann plötsligt i leklandet, och hittades på det här viset i tevespelsrummet.

Hannes skriver i anteckningsboken han fick av mormor och morfar, och jag vidarerapporterar här på bloggen. Originalet med bilder och inklistrat, kan läsas när vi kommer hem. /Jessi

Kapitel 1 Färden, 15/7 2009
Idag åkte jag till båten. Jag åkte först till Maxi där mamma köpte glass. Vi vänta i bilen men då började Hilda gråta och när pappa såg mamma kom ut spurtade vi dit.

Kapitel 2 På båten 15/7 2009
Vi gick in i hytten och packade upp. Sen gick vi ner till en lekplats. Sen åt vi lunch. Sen gick vi till leksaksaffären. Sen gick vi till lekplatsen igen och sen gick vi till hytten och drog ner gardinerna och gjorde i ordning sängarna. Och innan jag sätter igång ett nytt kapitel vill jag visa min namn-lapp. Så ha-debra där i Vaxmora och så säger jag godnatt!

Fråga någon som vet

Inte rätt kopplat än, men snart.

Inspirerad av R:s blogg, och med en elektrisk triumf nära i minnet, kom jag ihåg när jag blev en fixare.

När jag flyttade hemifrån var jag 19 år och ägde ingen hammare. Min faster/gudmor gav mig ett set med fyra skruvmejslar, och jag köpte en skiftnyckel för att höja sadeln på cykeln som jag köpt via Gula Sidorna (före Blocket i tideräkningen). Att bo själv i ett nybyggt hyreshus på Växjö campus krävde inga större fixarkunskaper, bara att sy gardiner gav en stolthet som kanske var lite för stor i förhållande till insatsen.

Pappa körde mig ner till Växjö, med ett stopp på Ikea i Jönköping för att handla möbler som jag valt i förväg ur katalogen (jo, jag har alltid varit likadan, ok?), hjälpte mig att bygga ihop allt och installerade den dator som han och jag fyndat (demo-ex!) dagarna innan flytten. Nästa gång han kom, rensade han mitt avlopp i duschen. När han hade åkt, fick jag en plötslig insikt: Shit, tänk när mina barn flyttar hemifrån, då är det ju jag som ska fixa, sy, bygga och rensa… Det låter lite fånigt så här i efterhand, att jag inte insett det tidigare, men det var verkligen en chock-insikt.

Där och då tog jag beslutet att klara hemmafixande själv. Grunden i allt fixande är inställningen “kan själv”. Om man inte kan själv, är nästa steg “fråga någon som vet, sen kan jag själv”. Om man fortfarande inte kan själv, är det dags att kalla in hjälp, och då förstås hänga över stackarens axel, fråga dumma frågor och försöka snappa upp något, för att kunna själv nästa gång. Belöningen är den fantastiska triumfen att trycka på en knapp och höra något gå igång, eller se något tändas.
Nästa belöning är att R tycker att jag är amazing. 🙂

Nu är jag 32 år, och myser varje gång Hannes eller Hilda kommer till mig och ber mig fixa något som har gått sönder. Varje gång visar jag noga hur det kan lagas, med förhoppningen om att de ska snappa upp lite allmänt fixar-know-how. Verktygen har förökat sig till två lådor, häromdagen köpte jag en magisk Clas Ohlson-låda med miljoner fack, där mina barn har fått sortera skruvar i storleksordning. Jag har lagat tvättmaskiner, en lampknapp och åtskilliga leksaker, men ropar fortfarande på R när det är dags att laga datorn eller rensa avloppet. Sen tycker jag att han är amazing.

Déjà vu all over again

Skyskrapa i förorten.

När jag var liten, så var Sollentuna kommunalhus det högsta hus jag visste, jag tänkte alltid på det huset när någon talade om skyskrapor. Jag minns en gång att jag pratade med mamma om att det verkligen såg ut som att huset föll ner på mig, och hon förklarade hur det kunde bli så för att molnen däruppe rörde sig. Det var en sån där aha-upplevelse som man inte glömmer, när man plötsligt förstår hur något funkar. Såna är härliga att få vilken ålder man än är i.

Från den tiden och fram till nu har jag inte varit i Sollentuna Centrum speciellt ofta, men varje gång jag kommit dit, har jag stått vid sidan av det kommunalt orangea plåthuset och svajat lite. I går när barnen och jag var på cykelutflykt, och stannade för en korv på Flasses, (precis som för 20 år sedan?), så frågade Hannes mig vad det var för hus, och om det var det högsta i Sverige. Underbart.