Vi bor inte på lika sunkiga motell som förra gången vi var ute, nu är det mest hotell som gäller. Jag gick med i Best Western Rewards eftersom vi ändå verkar hamna där rätt ofta. Frukosten ser ungefär likadan ut överallt där vi bor, och man hittar sina favoriter efter några dagar.
Bästa frullen hittills i dag.
Vi blir lite förvirrade med tiden, vi har åkt över två tidslinjer på resan västerut och dragit bak klockan en timme, men eftersom Arizona inte kör med sommartid, så blev det direkt en timme till bakåt när vi kom in där. Jag har mitt armbandsur bara för att ha lite extra koll, mobilerna ställer ju om sig själva, men vid lite olika tidpunkter.
När vi åkte in i Arizona började vi se klippor längs vägen.
Vi körde en liten omväg genom Petrified Forest, en nationalpark med stockar som dragits med floden och förstenats över tiden genom kemiska reaktioner som förvandlat det organiska materialet till kristall. Det är lite knasigt att se såna här saker mitt ute i öknen, nästan som att någon har lagt ut dem där.
Petrified log.
Äntligen fick Risto tag på en skitsnygg hatt!
På eftermiddagen kom vi fram till Flagstaff, och checkade in på ett hotell direkt för att kunna ta det lugnt sen när vi kom ner från Grand Canyon National Park. Tanken var att stanna och se solnedgången. Vi hade fått tips om att åka en “bakväg” till South Rim och undvika semesterbyn och visitor center när det var som mest rörigt där. Det visade sig vara ett smart tips. Vi åkte in i parken från andra hållet och såg inte en enda turistbuss förrän vi kom fram till visitor center som sista del av turen.
Grand Canyon var mäktigare och större än vad jag mindes. Jag var så glad att Hannes och Hilda också tyckte det var roligt och spännande. Inte så man måste säga “men titta nu då!” 🙂 Jag har däremot blivit rädd för höjder på senaste åren, så jag var supernervös när Hannes gick ner vid kanterna. Vissa ställen var verkligen läskiga.
Vi såg solnedgången över klipporna, sedan blev det snabbt mörkt, och ungefär en och en halv timmes bilfärd tillbaka till hotellet. Inga väglysen, men superstarka reflexer bredvid och mitt i vägen, de var nästan som lampor.
Jag har länge haft en dröm om att få se en stjärnhimmel i öknen, och det var så lite bilar ute att det knappt var något ljus någonstans. Risto stannade bilen vid vägen mitt ute i ingenstans. Vi gick ut allihopa och stod tätt intill varandra i beckmörkret och tystnaden och tittade uppåt. Hundratals stjärnor blev tusentals, och vi såg både stjärnfall och en satellit. Helt magiskt. Fast lite läskigt ändå, ute i djupsvart vildmark, så efter en stund hoppade vi in i bilen igen och körde vidare. Men det glömmer jag aldrig.
