Category Archives: 2009

Fråga någon som vet

Inte rätt kopplat än, men snart.

Inspirerad av R:s blogg, och med en elektrisk triumf nära i minnet, kom jag ihåg när jag blev en fixare.

När jag flyttade hemifrån var jag 19 år och ägde ingen hammare. Min faster/gudmor gav mig ett set med fyra skruvmejslar, och jag köpte en skiftnyckel för att höja sadeln på cykeln som jag köpt via Gula Sidorna (före Blocket i tideräkningen). Att bo själv i ett nybyggt hyreshus på Växjö campus krävde inga större fixarkunskaper, bara att sy gardiner gav en stolthet som kanske var lite för stor i förhållande till insatsen.

Pappa körde mig ner till Växjö, med ett stopp på Ikea i Jönköping för att handla möbler som jag valt i förväg ur katalogen (jo, jag har alltid varit likadan, ok?), hjälpte mig att bygga ihop allt och installerade den dator som han och jag fyndat (demo-ex!) dagarna innan flytten. Nästa gång han kom, rensade han mitt avlopp i duschen. När han hade åkt, fick jag en plötslig insikt: Shit, tänk när mina barn flyttar hemifrån, då är det ju jag som ska fixa, sy, bygga och rensa… Det låter lite fånigt så här i efterhand, att jag inte insett det tidigare, men det var verkligen en chock-insikt.

Där och då tog jag beslutet att klara hemmafixande själv. Grunden i allt fixande är inställningen “kan själv”. Om man inte kan själv, är nästa steg “fråga någon som vet, sen kan jag själv”. Om man fortfarande inte kan själv, är det dags att kalla in hjälp, och då förstås hänga över stackarens axel, fråga dumma frågor och försöka snappa upp något, för att kunna själv nästa gång. Belöningen är den fantastiska triumfen att trycka på en knapp och höra något gå igång, eller se något tändas.
Nästa belöning är att R tycker att jag är amazing. 🙂

Nu är jag 32 år, och myser varje gång Hannes eller Hilda kommer till mig och ber mig fixa något som har gått sönder. Varje gång visar jag noga hur det kan lagas, med förhoppningen om att de ska snappa upp lite allmänt fixar-know-how. Verktygen har förökat sig till två lådor, häromdagen köpte jag en magisk Clas Ohlson-låda med miljoner fack, där mina barn har fått sortera skruvar i storleksordning. Jag har lagat tvättmaskiner, en lampknapp och åtskilliga leksaker, men ropar fortfarande på R när det är dags att laga datorn eller rensa avloppet. Sen tycker jag att han är amazing.

Déjà vu all over again

Skyskrapa i förorten.

När jag var liten, så var Sollentuna kommunalhus det högsta hus jag visste, jag tänkte alltid på det huset när någon talade om skyskrapor. Jag minns en gång att jag pratade med mamma om att det verkligen såg ut som att huset föll ner på mig, och hon förklarade hur det kunde bli så för att molnen däruppe rörde sig. Det var en sån där aha-upplevelse som man inte glömmer, när man plötsligt förstår hur något funkar. Såna är härliga att få vilken ålder man än är i.

Från den tiden och fram till nu har jag inte varit i Sollentuna Centrum speciellt ofta, men varje gång jag kommit dit, har jag stått vid sidan av det kommunalt orangea plåthuset och svajat lite. I går när barnen och jag var på cykelutflykt, och stannade för en korv på Flasses, (precis som för 20 år sedan?), så frågade Hannes mig vad det var för hus, och om det var det högsta i Sverige. Underbart.

Livet pågår medan vi fotar

Rutinerad skolpojke som älskar både sommarlov och skolan.

Ett läsår är till ända. I ett år har Hannes flugit upp ur sängen på morgonen och sett fram emot att gå till skolan. (Själv trodde jag aldrig att jag skulle orka morgonflängandet så här länge, måste jag erkänna.) Han är jättestolt, jätteglad, och förväntansfull, precis som det ska vara.

I måndags när jag kom ut från bussen till skolan, så hängde det kläder på streck mellan trafikskyltarna. Då tänkte jag att det vore kul att bara lägga ett foto av det på bloggen, utan kommentar. Särskilt som det känns som att jag har så himla lite tid över till någonting just nu, inte minst att blogga, trots att jag tycker det är så kul. Tyvärr hade jag också så himla lite tid över, att jag inte ens kunde ta mig tid att stanna tio sekunder för att fota. (Här är någon annan som gjorde det i alla fall.)

Samma eftermiddag, när jag gick till dagis från Odenplan, såg jag en annan rolig scen. En man i gubb-beigea, raka kläder stod ungefär två meter från ett skyltfönster, med armarna hängande rakt ner, blicken vänd lite uppåt. När jag kom närmare, såg jag att det stod en kille innanför skyltfönstret och gestikulerade vilt, som om han försökte kommunicera något. Det var liiite för trångt därinne, så hans nästipp var lite tillplattad. Jag såg på den rufsige, plattnäste killen innanför glaset, och sedan tillbaka på navelpillaren framför fönstret, och det var oerhört komiskt. Stressade förbi fönstret, och ögonblicket var borta.

Dagen efter sprang jag genom regnet från dagis, och stannade vid övergångsstället vid Odenplan. På andra sidan gatan stod en man i kostym, med allvarlig min. I hans ena hand fanns en brun portfölj. I andra handen höll han sitt paraply. Ett rött paraply med svarta prickar och två små svarta öron på toppen. Ett nyckelpigeparaply! Underbart.

Jaha, vad vill jag säga med det här då? Kanske att det finns roligheter överallt, bara man håller ögonen öppna? Eller att man inte ska ödsla tid på att fumla med kameran, när det går så lätt att återkalla minnet och le åt det i stället? Att Odenplan och Fridhemsplan är knasiga ställen? Vet inte. 🙂