Category Archives: 2008

Gamla löften och nya

Lägg bara till två mammor på semester.

I dag har jag varit lite galen och köpt en gris i en säck. Det var i och för sig en tjusig säck med bra läge, men ändå en chansning. Det var som att jag manifesterade förra årets nyårslöfte (Face my fears) med en värdig avslutning.

Nu har jag varit seriös i nyårslöftandet i några år, här kommer listan:
2007 Face my fears (bästa manifesterandet: hotellet, spindeln i badrummet, konflikter på jobbet)
2006 Gifta mig med min sambo, som friade på nyår (bäst: Las Vegas i augusti)
2005 Laga mat från början, minimera halvfabrikat (bäst: hemgjorda fiskpinnar, köttbullar, upptäckten att allt är godare om man gör det själv)
2004 Köpa mer kläder med färg (bäst: turkosrandig tröja, röd skinnjacka)

2008 kommer att präglas av *ståndsmässig trumpetstöt här*: Bli bättre på att visa för folk i min närhet när jag tycker att de gör något bra eller är bra i största allmänhet. Det borde egentligen inte vara särskilt svårt, särskilt som man vet att det nästan alltid landar i god jord, men det är överraskande svårt att klämma fram det ibland, trots att det kan vara det enda man vill uttrycka i just det ögonblicket.

Min farmor flög iväg för två veckor sedan. Hon var så bra på att ge beröm och kärlek, ibland på väldigt oväntade sätt, och årets löfte är en hyllning till den annorlunda kärleken och ärligheten som hon alltid visade. (En gång när jag var tio, sa hon att mina ögonbryn var vackra och såg ut som svalvingar, sen dess har jag gillat dem mer än jag säkert hade gjort annars.)

När jag ändå är igång, kanske jag ska börja med farmor-kramar också (boaormskramar som nästan tog andan ur en)… Nä. De är hennes.

Iskapader

“Vad ska det här föreställa?” (Samma kommentar från Hannes och Maja under sliskigt “vi-är-alla-människor-som-kan-dansa-tillsammans-oavsett-varifrån-vi-kommer-och-hur-vi-ser-ut”-nummer)

Det finns få saker som går upp emot att se en riktig Show. Musiken ska vara pampig (tips: tempoväxlingar, upprepningar från andra låtar i programmet, tonartshöjningar och stämmor), kostymerna fabulösa (tips: fras och knas) och publiken andlös (tips: femåring eller femårings sinne). Den bästa show jag någonsin har sett hade allt detta och lite till, och det är klart att Disney on Ice i Globen står sig lite slätt mot världens coolaste akrobater som uppträder till världens bästa musik på världens märkligaste hotell. Upplevelsen grumlas också något av hysterisk kommers med bland annat konstiga snurrande ljusleksaker som till och med femtioplussarna blev hypnotiserade av.

Ändå var det myskänslor som dominerade när jag satt där i dag och såg Nemo, Långben och Aladdin skejta runt i vad som för det mesta är en hockeyrink när min man får mig till Globen. Kanske var det entusiasmen hos åkarna, kanske var det de i de närmaste perfekta kostymerna. Fast jag misstänker starkt att det som fick mig att ge efter för spektaklet mest var att se på Hannes och Majas reaktioner. Undrar om de tycker att det är konstigt eller helt naturligt att Piff och Puff är 1,80 långa? Tål att tänkas på.