Author Archives: Jessica

Våffle gör di på dette viset

De dänske våååffle!

25 mars – Våffeldagen med hela svenska folket! För mig i alla fall sedan 1994. Det var då jag för första gången blev inbjuden till våffelfest hos Rebban (senare känd som Fairy godmother). Hon har nämligen den goda smaken att fylla år på en högtidsdag och dessutom bjuda in till kalas varje år. Så i 14 år har jag fått smaka de svenska och de danska våfflorna, och i snart 15 år har jag känt den där roliga, söta, omtänksamma tjejen som inte är rädd för något eller någon. Varje gång jag tänker på att vi fått henne som gudmor, så myser jag.

Mycket ska du vara med om i ditt liv, Hilda, men våfflor lär det aldrig bli brist på!

Buss å tåg å tåg å buss

Från tillkämpat till nöjt leende, Hannes fotar skeendet.

Det är tufft att försöka vara miljövänlig när man går från en ersättningsbuss i snöstorm i Upplands Väsby och får trängas med ett helt fjärrtåg på en pendeltågstation som uppenbarligen var menad för smaller things. Jag är redo att fösas som boskap från en äcklig hiss (“kisshiss” som vår t-banevane femåring säger) med myrsteg mot målet, som i det stora hela är att ge våra barn ett miljömedvetande som vi önskar att vi själva godhjärtat alltid ville följa.

Jag tar ett djupt andetag, (med det följer lukten från den där konstige medresenärens armhåla som råkar befinna sig alldeles för nära mitt ansikte), och säger: “Vilket äventyr det här är, tänk om vi hade tagit bilen och missat allt det här!” så ropar barnen förtjust “Jaa!”…och min man svettas och hans knän skakar under tyngden av en trunk, en tvååring i famnen och folk som inte vet hut och smäller dörrar i ansiktet på oss. Han säger bara “mooo…” riktigt tyst, och där ser jag precis hur mycket han älskar mig och mina idéer. Tur det.

Inskriven, beskriven, utskriven, avskriven

Just det, det är jag som är jag.

Det finns inget som får mig att känna mig så ynklig och spinkig som att dra på mig en sjukhusskjorta med tillhörande knästrumpor. Är man inte sjuk när man kommer till sjukhuset, så känner man det definitivt komma när man får sig tilldelad en säng och ovan beskrivna klädsel. Då blir man dessutom avidentifierad och får förlita sig till det tajta armbandet för att komma ihåg vem man är. I papperen står det väl lite utförligare beskrivet, om än opersonligt: tvåbarnsmamma, 31 år, jobb utan tunga lyft.

Sjukhus är inte roligt. Antingen ser jag elände omkring mig, eller så är jag själv eländig. Och är jag inte ens eländig, så sitter jag i stället och oroar mig för att jag tar upp viktig tid eller sängplats för någon annan som är sjukare än jag. Jag försökte gå hem flera gånger i dag, men blev kvarhållen första gången när jag rasade ihop för att jag gick upp från sängen för hastigt och andra gången när jag inte fått mitt obligatoriska fika. Så jag satte mig snällt och åt mina skattesponsrade smörgåsar och jobbade på att få upp blodtrycket av ren vilja. Sen fick jag till slut gå till min skjuts och lämna platsen till någon annan. Armbandet klippte sköterskan av, det är inget gröna lund-spararvärde i det, antar jag.

P.S. Ingår det i sjuksköterskornas jobb att hålla handen på min axel eller stryka mig över pannan? Eller är de bara supergulliga människor? Jag älskar sjuksköterskor!