Lego, brio, dataspel och barbie i all ära. Men de gamla dalahästarna håller än. I vår flytt dök de upp ur alla vinklar och vrår, en del nästan orörda, andra väl använda.
Våra hästar är fint målade, som det ska vara, men i en monter på Nordiska museet kan man se att en del hästar inte ens behövde vara täljda för att bli lekbara. Min favorit är den tunna pinnen i mitten.
Jag tror det var stjärnan i stallet.
De är så små, så små men väldigt dekorativa och skulle pryda vilken liten småhylla som helst. Något vingklippta håller de fortfarande ett fast grepp i sina instrument. Jag tror de spelar änglamusik när ingen är i närheten.
Det här är inte bara en portmonnä av den gamla stammen, det är en börs, för att inte säga pluska. En sådan som man fick gräva ordentligt i för att få fram en femöring eller en tvåkrona. Ett tag var den borta så länge att mynten som låg kvar i den hade ärgat fast sig i varandra. Det löste vi med lite citronsyra.
Jag tror att den nu finns hos någon skattletare.
Även Aftonbladet har varit ungt och nybörjare. Inte mycket till bildreportage här inte, men små notiser finns det gott om. Kan vara original, eller faksimil. Jag vet inte, det var ett tag sedan jag såg det. Nu ligger det platt längst ner, liksom många andra saker i prylhörnan, snart på väg till ett loppis nära dig. Vi fördelar jämnt på stadsmissionen, myrorna och bikupan.
Det här är Götes träbukett. Den håller i alla väder och genom alla flyttar, doftar inte men vissnar inte heller.
Då och då dyker den upp och sätter lite färg på vardagen.
De här snäckorna, vars namn jag självklart helt glömt, plockades utanför Malindi 1963. Då bodde det något slemmigt djur i dem, som var helt omöjligt att få bort. Så vi grävde ner snäckorna två dygn ganska djupt ner i sanden, och när vi sedan grävde upp dem luktade det mycket illa men de gick lätt att rensa.
Sen sköljde vi dem och om man lade snäckan till örat, kunde man höra havet brusa. Det kan man än idag.
De kan möjligen heta porslinssnäckor.
Ta en valnöt och knäck den försiktigt. Sen sätter du dig ner och karvar ur en liten staty i nöten med hjälp av en synål eller något annat vasst som du råkar ha liggande i närheten. När du är klar kan du lacka alltihop, och sälja det till en turist som tar den med sig hem och lägger den i en låda i sin källare.
Och rätt som det är hamnar den på en blogg.
Den här långa tavlan från Etiopien är en berättelse om hur arken lämnade Jerusalem, arken med stentavlorna med de tio budorden. Eller det kanske är en berättelse om drottningen av Saba. Arken tros hursomhelst ha undkommit Jerusalems förstörelse genom en hemlig gång, och färdats smuggelvägen genom Sinaiöknen, via Nilen till en ö i Tanasjön. Och sen vidare till Lalibela, där den ska finnas idag, vaktad av munkar som aldrig får lämna det tempel där arken finns.
Elfenbenselefant bredvid en Elfenbensbuddah på en Ebenholzplatta. Det låter sagolikt, som något ur tusen och en natt. Och ju mer jag säger elfenben, elfenben, elfenben, ju mer tycker jag det låter exotiskt och snart börjar jag undra om det verkligen heter så, elfen. Vad är elfen egentligen, kanske kort för elefant? Vad är Ivoire kort för i så fall, som det heter på franska?
Lyfter man på huvudet så finns ett bläckhorn under. Eftersom jag är vänsterhänt så har jag alltid haft problem med att skriva med bläck. Det fick jag göra i skolan. Doppa, skriv, läskpapper, doppa skriv, läskpapper. För en vänsterhänt innebär det att man antingen får skriva uppifrån för att inte släpa handen i bläcket innan det torkar, eller att ha ett läskpapper på handens vänsterutsida som man ständigt gungar fram och tillbaka över texten. Eller görta som Leonardo da Vinci, skriva spegelskrift.
Det gjorde jag, och läraren rättade mina texter i en spegel.
Att ha ett eget Exlibris tydde förr på ett visst mått av skapande. Eller intellektuell konsumtion. Man satte sitt exlibris i sina böcker innan de lånades ut, eller under en avhandling man totat ihop.
Det här tillhörde min morfar Karl Rencke, där texten fått en vikingagrafik. Han har säkert ritat ihop det själv. Undrar om det fanns exlibrismakare förr?
Själv har jag kvar min första byline i bly. Vad kommer våra barnbarn att märka sina ipads med när de lånar ut dem? Pappersetiketter. Visst känns det beige?
Ingenting är äldre än den svarta hästen. Den lär ha funnits redan i början av 1900-talet, då den stod och prydde någons spiselhäll. Nu pryder den faktiskt en Billyhylla, mest för att den är så svart och står sig så bra mot det vita. Och för att den har en historia, fast jag vet inte riktigt vilken.
Jag börjar närma mig botten i mina prylgömmor. De här låsen ser hemgjorda ut. De hör till träkistor i olika storlekar och hade speciella platta nycklar, som nu är försvunna. Så de går inte längre att öppna.
I dessa Japandagar, med alla olycksrapporter, har jag passat på att ta fram en 50 år gammal trätavla som ändå känns lite hoppfull. Det brukar sägas att en olycka sällan kommer ensam, och i Japan stämmer det. Vilken sorg, vilka öden de människorna tvingas leva i.
Artesania Communitat Valencia. Denna produkt är ett genuint hantverk ifrån Valenciaområdet i Spanien. Närmare bestämt från Campello i Alicante. Och numrerad är den också, nr 232501. Vaser finns det alltid för mycket av när de står i skåpen, och alltid för lite av när det ska sättas blommor i dem.
Det känns som nostalgilådan slår rekord i stakar som aldrig används. Här är ett urval som var uppe och vände, innan de försvann till stadsmissionen. Det mest mystiska är att när man väl behöver en, då finns det ingen. Det är samma problem som med vaser. De finns i mängd, men när blommorna ska ner i vasen, då är vserna antingen för små, för höga, för smala, för stora eller helt enkelt för fula.
Handtaget är av trä och ihoplagat med ståltråd. Den är bucklig, kannan, bucklig och ser välanvänd ut. Men det var förr, de senaste 40 åren har den inte jobbat särskilt hårt. Alla märken, skador och repor är från ett tidigare liv, där den antagligen fått göra skäl för varje krona den kostat.
De senaste åren kan närmas beskrivas som en välbehövlig pension.
En kalebass maracas som har hållt takten kring en lägereld vid Lake Shialla. Medan hyenorna rotade i gårdagens soppåse, gick jakten i flodbädden på kattfiskarna som skulle bli kvällens middag. I väntan på att glöden värmde folien som omslöt de fileade fiskarna, och i takt med trummorna som hördes på avstånd, gjorde vi musik med en gitarr, ett munspel och en kazoo.
Och en kalebass.
Som de flesta burkar och flaskor så har den här flaskan också en doft kvar, en doft av det förgångna som lyckats ta sig till framtiden. Den pärl- och snäcksmyckade lilla glasflaskan doftar obestämt, varken vackert, lockande eller påträngande.
Det är bara en doft, en flyktig betraktelse som fladdrar förbi och snabbt löser upp och blandar sig till oigenkännlighet. Kanske en doft av evigheten.
Det finns många klockor i nostalgisamlingarna. Rejäla grejer som låter flera mil. Och så den här, i glas, som klingar så sprött som aldrig något och som ger känslan av att spricka sönder vid minsta rörelse. Men det är säkert en chimär, för än plingar klockan, helt oskadad. Glas kan vara starkt. Sprött starkt.
Det låter så vackert när man öppnar locket. Spanskt skulle jag vilja säga. Men det var länge sedan någon skruvade upp spelverket, ännu längre sedan det fanns några smycken i lådan och ingen minns längre var, eller om, den prydde någon hylla.
Masken i trä har fortfarande doften från 60-talet kvar. En expert skulle säkert kunna säga exakt vilket träslag det är, vilket land den kommer från, vilken stad och vem som karvat fram uttrycket i ansiktet. Mombasa är min enda ledtråd. Finns även i svart, längst ner i min nostalgilåda.
Det man gör med datorer idag kunde man faktiskt göra förr också, och lika snabbt gick det. Skillnaden är väl mest att nu finns det mesta inom räckhåll för tangentbordet, förr fanns det på hyllor, i lådor och i arkiv.
Den här snurran håller några år till, den gjordes för att fixa datumen under 50 år. Fem år kvar.
Den lilla vasen är gjord av något som ser ut som guldpläterat glas, knappt genomskinligt. Den stod, utan någon som helst uppgift i min mening, länge på en liten vägghylla hemma hos min mamma. Hon brukade titta på den.
Hon ba: “Oh vad jag tycker om den här lilla vasen”.
Oh ja ba: “jaha”.
Och mer än så varken var eller är det.
När jag nyligen var i Dubai såg jag ett helt gäng med kannor utanför ett beduintält. Det kändes hemtamt på något sätt och mycket riktigt, väl hemma fann jag den här i en låda. Den är köpt i Marocko och jag har aldrig vetat riktigt vad den ska användas till. Men nu vet jag. Jag ska ställa den utanför mitt ökentält.
Den här ska släcka ljuset.
Det har den aldrig fått göra. Den har inte fått göra någonting någon gång.
Den lilla killen/tjejen har fått i uppdrag av mamma att hämta vatten, men vågar sig inte fram för att fylla på kalebassen. Eller nåt sånt. Allt förevigat i batik. Nu finns den på någon annans vägg, tillsammans med en större tavla.
Mina leksaker har mina barn lekt med, och deras leksaker leker barnbarnen med. Men mina föräldrars leksaker lekte jag aldrig med, för de fanns knappt inte och dessutom var de rätt tråkiga. Jag menar … kottar och nån enstaka bok i gammaldags tryck?! Men de här tennsoldaterna, de lekte vi med ofta.
Vi låg i korridoren min syster och jag, i varsin ända med varsin armé som vi skulle putta omkull med en stenkula.
Vissa leksaker är tidlösa.
Det finns ju skrönor, både stora skrönor och små skrönor. Det här kan vara en liten skröna, för den är begränsad till familjen. Men det kan också vara rena sanningen.
Det är nämligen så att min farfar och farmor aldrig var gifta, de bodde inte heller tillsammans. De fick i princip bara ett barn ihop, och varför det blev så finns det ingen enkel förklaring till. Men skrönan, eller verkligheten om man så vill, säger att min farmor vid något tillfälle fick ett etui med silverskedar av min farfar. Och här är de.
Vad gör han, vem är det, var kommer han ifrån, varför i en träram? Och varför bland mina grejer?
Vilken mängd gubbar som dyker upp ur skrymslen och vrår. De vaktar, skräms, pryder och ståtar. Och mitt bland alla trägubbar en liten charmerande tuttgumma.
Man kan tro att dockan är gjord av plast, men den är äldre än så och verkar snarare vara tillverkad celluloid. Så gammal att den strax efter sin fotosession bröt benet, som många andra gamlingar också gör.
Dockan är nu uppsatt för lagning i mars ungefär. Vårdköerna är långa även i leksaksvärlden.
Någonstans någon gång kom någon på att klistra ihop några stenar och skriva Hammarby och Modo på dem. Och någon gång kom någon annan på att det var den rätta presenten att ge till mig. Och någon tid stod de sedan på någon hylla och spred sitt budskap. Nu står de någon annanstans.
Nu är det jul igen och aldrig har det varit så kallt och aldrig så mycket snö och det mesta denna jul verkar hänföras till värst, först, störst och unikast i mannaminne.
Nu är inte mannaminne något att lita på, för det är alldeles för kort. Ibland kortare än förra vintern och absolut kortare än vintern 1951. För att veta vad som hände då för man bläddra i jultidningen från 1952. Jo, de åt knäck på den tiden också, godaste knäcken i mannaminne.
Här står de på vakt, mina två krigare. På vakt som de alltid gjort. Ingen vet längre vad de vaktar, eller vem. De kanske inte ens vaktar längre, utan bara avvaktar.
Mycket av det som ligger undanstoppat och bara kommer fram vid flyttar, är skönhetsrelaterat. Speciellt halsband, ringar, armband och andra utsmyckningar har en förmåga att bara dyka upp vid flytten.
Här är ett gäng sådana föremål. att beundra och komma ihåg ett tag, tills det blir dags för nästa flytt.
Vart tog alla poletter vägen? I mina pengakistor hittar jag då och då pengar som inte är pengar utan bara ser ut som det. Poletter. Vad jag kommer ihåg behövde man det för att spela på enarmade banditer, åka katarinahissen eller ta en tur på djurgårdsfärjan. De enda poletter jag ser idag är när jag ska snabbtvätta bilen själv, och då kommer de från Norge.
Vi kanske inte behöver poletterna, nu när vi har guldtian. Det är den som vi stoppar i automaterna, i varukorgen, i tvättmaskinen. Vi får ändra på talesättet och konstatera att “aha, nu föll guldtian ner”.
Kompositmaterial hit och nylonsträngar dit. Den verkliga sporten är att svinga en gammal träram med strängar av riktig sena, som suttit på sedan början av 60-talet.
Den största triumfen var när jag vann en match med detta racket, när mitt fräscha super Wilson sprack på uppvärmningen och motståndaren trodde han skulle få walkover på grund av racketbrist. Med mitt gamla Slazengerträ finns det inget som heter racketbrist.
De här gubbarna föddes 1958 och har rest en hel del i sitt liv. Inte minst har de skött Märklinbanan i ur och skur, både som uppmonterad och nerpackad.
Jag har en känsla av att de egentligen inte trivs i en flyttkartong, utan gärna skulle vilja jobba ett tag igen, på någon plåtstation längs några skenor lagda i en oval med stickspår.
Man har väl sett hur hästarna gör, när flugorna blir för närgångna. Viftar. Och har man ingen svans, då får man använda en riktig flugpiska, som de här. Den övre är från Etiopien tror jag, den undre en sådan som Kenyas tidigare president Jomo Kenyatta brukade vifta med, både åt flugor och undersåtar.
Den som inte klippt 23 flugor i samma smäll förstår inte lyckan av att ha en egen flugpiska.
Så länge jag minns har det här korset funnits hemma. Ibland på väggen, ibland i en låda. Köpt för en veckopeng på 60-talet av skäl som försvunnit i tidens glömska.
Jag tror det för tur med sig. Nu ligger det i en låda tillsammans med ytterligare ett kors och ännu en öronpetare – denna guds gåva till alla oss öronkliare som inte har vansinnigt långa lillfingernaglar.
Det här är en minnesmedalj från Koreakriget på 50-talet, då svenskar och andra FN-soldater hjälpte till att hålla stridande trupper på var sin sida om demarkationslinjen.
En gräns som fortfarande orsakar kontroverser och finns där som en omänsklig skammens linje, en linje som skiljer svält och välstånd, makthunger och demokrati, hopp och förtvivlan.
Nutidens exempel på var diktaturens kreatur hukar sig.
Du ska inte peta öronen med något som är mindre än din armbåge, har man fått höra genom åren. Varför då? Det finns väl inget så skönt som att rafsa i hörselgången mellan varven. Och om man inte får klia sig i örat, varför passar lillfingret precis och varför finns det tops? Och varför finns det speciella öronpetare, som den här?
Jo, för att man ska använda armbågarna till något helt annat, och låta öronpetarna göra jobbet.
Armbågspetningen kan ni lägga på samma hög som “Man-ska-inte-bada-förrän-en-timme-efter-maten”.
Salt och peppar tillhör livets väsentligheter, och den här lilla saltskeden från Etiopien är ett måste. Om man inte vill ha det salta pepparparet från Korea förstås. Ähhh, det finns förresten plats för alla på matbordet, nu när flingsaltet gjort entré.
Här är kasperdockorna som fått vara med i hundratals pjäser genom åren. Ett riktigt meriterat skådespelargäng. Killen till höger har fått en ny dräkt, den fick han 1967. Tyget är det enda som återstår av mina byxor från 60-talet. De hade vansinnigt låg midja, utsvängda ben och satt tajt. En klasskompis, Karin Lundin, hjälpte mig sy dem och häftigare kunde man knappast vara på den tiden.
De byxorna hade jag senare på mig när jag bodde sommaren 1968 hos pappa i Berkeley, California. Han pluggade där ett år, jag var på besök och i närheten bodde medlemmarna i en popgrupp som hette Country Joe and the fish. Där bodde Jefferson Airplane också för den delen, men det var Country Joe som såg mina brallor och skrek till mig från sitt fönster att han ville byta till sig dem mot sina jeans.
Det fick han inte, däremot fick han mina färgade randiga byxor köpta på Åhléns och han var glad för dem med. Tillbaka fick jag ett par jeans som var för stora och som jag sedan glömde när jag åkte hem. Vilket jag ångrade när Country Joe blev megastora.
Här nedan är ett annat par kasperdockor från Ryssland. Men de har inte uppträtt särskilt mycket, mest beroende på att de ansetts för fina att leka med. Leksaker som är för fina att leka med har verkligen ingen funktion.
>
När jag fick syn på de här tomtarna var det något som klack till i mig. Det liksom vällde känslor av alla de sorter genom kroppen, det flimrade förbi bilder i en lång parad, utan början och utan slut. Det var min mamma som stoppade om mig, gasbindan runt hela huvudet när jag hade öroninflammation, insidan av den nerfällbara sängen där jag ritade alla mina gubbar, randiga tyger och knirkande stålsäng. Jag tror de här tomtegubbarna hängde ovanför min säng i många år.
Stressägg var det väl man kallade dem, de här polerade stenäggen som var gjorda i marmor. De klickade när de krockade med varandra. Men i övrigt förstår jag inte alls tjusningen eller funktionen.
Min pappa hette Gunnar. På den tiden när han föddes, idag för 84 år sen, var hans mamma ensamstående, vilket etiketterades som en skam. Han hette Eriksson efter mamma när han föddes, för skams skull på barnhem i Köpenhamn.
Sen hette han lite olika efternamn beroende på i vilka fosterhem man träffade på honom. Ett tag hette han Meurling när han bodde i den Meurlingska prästfamiljen.
Prästen Erik Meurling var gift med Marianne, vars pappa Frans Oscar Wågman var präst och Sveriges första deckarförfattare under namnet Sture Stig.
Erik och Mariannes son Olle Meurling, lite av en styvbror för pappa, var den första svensk som stupade i det spanska inbördeskriget, vid Boadilla del Monte 19 december 1936.
“Återfunnen på slagfältet 25 december och jordfäst 26 december 1936 i grav nr 17 på Internationella Brigadens kyrkogård i Fuencarral utanför Madrid.” Kyrkogården lät Franco rasera.
Den sista bok Olle Meurling läste var “Tolstoj, Ryska revolutionens spegel” av N Lenin. Det är en kula som snuddat vid boken på framsidan. På sid 19 finns blymärke kvar efter kulan, skriver signaturen Widsith, som äger boken och lagt ut en bild på den.
För drygt 80 år sedan startade Marianne och Erik röda korsets avdelning i Kristdala.
Jag tror att Prästerik skulle varit stolt över att lille Gunnar växte upp och fick Röda korsets förtjänsttecken.
Jag är stolt när jag håller den i min hand.
Den här vasen har i många år tjänstgjort som keramikvas i ett fönster mot söder två trappor över gården. Då och då har den dammats, men det är väl det häftigaste den har varit med om, förutom flygfärden hem från Marocko en gång förra seklet. Men nu är det ändring på gång, för nu ska den börja jobba som dekanterare hemma hos någon som flyttat. Det betyder vinluftare. Eller också får den någon annan arbetsuppgift, jag har en känsla att den är öppen för alla förslag.
Små snidade trädjur är ett rätt vanligt köp när man turistar i Afrika. Även större varianter har hittat hem till oss genom åren. Men den stora träugglan har jag svårt att fatta varför den hamnat i min ägo, liksom de två stenugglorna. Är det någon som påbörjat en ugglesamling, men sedan gett upp?
Vad har jag sagt om att stå och hänga på en hylla till ingen nytta?!
Kom ner, börja jobba som leksaker eller gå sönder! Damm får vi samla ihop på något annat sätt.
Så här skulle det kunna stå i en säljande text i teknikmagasinet, Buttericks reklamblad eller gamla hobbexkatalogen:
Sätt den här masken på huvudet, ställ dig tyst bakom en dörr och smågnola. Studera de olika reaktioner som dina vänner visar upp när de finner dig. Hårresande roligt. Ett skämt som inte lämnar någon oberörd.
Men eftersom jag gjort just detta en gång i tiden kan jag intyga att skämtet inte är så lyckat i längden. Och dessutom vill jag starkt varna för att göra detta mot någon som är under 32 år, det kan leda till otrygghet och motvilja att gå över kyrkogårdar efter tolvslaget. Men ska du göra en svensk variant av Vansinneskriet i blodiga natten, är du välkommen att köpa masken. Den är svindyr, men garanterat effektiv.
Kan det här vara en leksak, eller ett prydnadsföremål? Troligen mer ett prydnadsföremål, för den har stått i barnrum i många år, utan att någon lekt med det. I motsats till dockorna härnedan, som också kommer från Korea. De skulle säkert vara roliga att leka med, och har därför först legat i en låda och sedan stått högst upp på en bokhylla, nära taket, långt ifrån de flestas händer och ögon. Nu är det väl dags att flytta ner några våningar, och utmana nya barnagenerationer?
Dags att göra sin plikt som leksak, eller gå sönder.
Mycket kommer fram i en flytt och rensning, men det händer också att saker försvinner. Här är två dockor från femtitalets japan som inte försvunnit. De går att, på ryskt maner, plocka isär som en familj och längst in finns en liten plutt inte större än några millimeter. I vår flytt var det bara en sak som försvann, min ryska plockaisärdocka. Ja, det är ett mysterium, men bilden finns kvar.
Den ena äter ett grönt band, den andra hoppar lite och slår i en cymbal. Men bara om man vrider upp dem. Sen gör de inte så mycket mer, och i dagens datoriserade värld är det inte speciellt uppseendeväckande. Det var länge sedan någon lekte med dem. Nu får de leka med varandra.
Nu dyker de upp igen, mina två tjejer från Etiopien. Den översta är en Oromtjej och den undre en Amharadam. Jag tror hon heter Kondjit, vilket betyder söt på Amharinja. Oromtjejen kommer alla gånger från en liten by nära Shiallasjön, och amharadamen bor i vanliga fall i ett litet lerhus med plåttak nära Marcato i Addis Abeba. När hon inte jobbar som docka, förstås.
Plastjesus har funnits med ett tag. Jag tror han köptes i USA, men det kan också vara i Jordanien, eller Rom, eller något liknande ställe där man sett en möjlighet att göra sig en slant på hans berömmelse. Vrider man på knappen så rullar han framåt och höjer sina armar i en gest som nog ska vara välsignande. Hursomhelst, han hamnade dessutom i min bok om Det stora scoopet, där han är med två gånger, första gången bland Sörensen och tanterna i peterskyrkans shop, strax innan Sörensen slår ner Il Naso, den andra gången i kapitel 19 på tåget till Nice.
”Jag välsignar dig”.
Sven ryckte till lite ur sin dröm.
”I bless you”.
En röst från ingenstans fortsatte att välsigna Sven på tre språk. Han tittade sig omkring, men inget ovanligt märktes. Rösten fortsatte att välsigna Sven och konstigt nog så verkade den komma från någonstans under bordet.
Sven tittade sig först lite misstänksamt omkring, innan han lyfte på duken och tittade. Han visste väl egentligen inte riktigt vad han hade väntat sig, men inte hade han väntat sig att få se något resa sig och lägga sig, resa sig och lägga sig innanför byxorna samtidigt som den på tre språk sade ”Jag välsignar dig”.
Det tog Sven nästan en minut att lirka fram den mekaniska plastpåven ur fickan och ytterligare en halv minut att få den att sluta att svänga med armen och tystna. Japanerna var nog inte riktigt kloka när allt kom omkring. Och kanske var det tur det.
Det är ingen kulram, men den här räknestickan känns också den föråldrad. Och ändå var den ett precisionsinstrument den gången den användes, något nödvändigt för att finna ut vad som var cosinus och cotangens, vinklar och vrår och andra matematiska begrepp som jag fortfarande inte fattar vad dom var bra för.Sanningen att säga så har jag dessutom glömt hur en räknesticka fungerar, numera drar man ju inte i några plastreglar, numera trycker man ju enklare på knappar.
Äpplet är en frukt som det är lätt att samla på. Det kanske har att göra med formen, det där lite hjärtformade. Eller färgerna, äpplen finns i alla färger. Jag har till och med sett blått på ett äpple, men jag vet inte varför, det kanske var något skräp.
Hemma hos oss har vi till exempel ett guldäpple i keramik och ett grönt äpple i glas. Men det är inte mycket att komma med, jag vet. Jag har vänner som är experter på äpplen i alla de former, och där kan man prata om en kreativ samling.
Här är det väl inte finishen som imponerar direkt. Sanningen att säga så har den här lastbilen inte rullat många mil. Här är det de små plastflaskorna som är roliga. Man kan fylla dem med vatten, sand, mjölk, saft och glass bara för att ge er en bild av hur det kan gå till när bilen kommer fram. Idén verkar vara att lastbilen aldrig får gå tom, vilket ju känns helt ekonomiskt riktigt. Tomkörning kan aldrig vara lönsamt.
>
Kan ni tänka er alla små fingrar som pysslat med den här karusellen genom åren? Som vevat på ratten, som plockat de små trägubbarna i och ur korgarna, blandat färgerna för att sedan para ihop dem igen? Tänk att varje gubbe har minst fem namn, och att den blå gubben faktiskt varit försvunnen i några månader innan han dök upp igen, som om inget hänt alls. Vi trodde den gått samma väg som jesusbarnet i julkrubban, dvs ner i någons mage, men som tur var hade blågubben varit på något annat äventyr.
Så här ska ett tåg se ut! Det ska finnas rejält med plats för last, och loket ska vara av trä och taket ska vara rött och så ska man kunna ta av taket för att lägga grejer i tåget och så ska man kunna koppla ihop vagnarna och så ska de hålla för att stå på och så ska de inte gå sönder på 50 år för då ska de tålas att stå på igen.
De flesta i min ålder är säkert uppväxta med Povel Ramel, och vi kan flera av hans texter utantill. Här dök hela hans produktion upp, fylld av skivor och till och med en liten filmremsa från någon film som inte blev en succé. Tyvärr har jag ingen skivspelare framme, men det kanske vore en idé att digitalisera det hela. Det får bli ett projekt. Under tiden brukar jag fundera på några textrader som dyker upp då och då när jag står i duschen; “Litervis champagne i karet hade madame Pompadour, 32 när hon steg i och 33 när hon steg ur”.
Va fan menade han?
Någon gång på åttitalet höll man SM i bordshockey, och vi var ett gäng som hängde på. Tävlingen vanns av Agdur, han blev säkert världsmästare senare för han var fenomenal. Han hade kombinationer som uppkallades efter honom. Han behövde inte titta på spelarna ens, han bara swosh, klick, svisch, tjuck och rassel – mål. Det gick fort och perfekt.
Jag hamnade på fjortonde plats, i alla fall är det så i mitt minne och jag bryr mig inte längre om att kolla ifall det är rätt. Jag kan fortfarande back, ytter, center och mål rätt hyfsat, oavsett var målvakten står. Men någon Agdur, det blir jag inte. Nånsin.
Min farmor sa alltid att Nefertiti var den vackraste människa som levt, någonsin. Hon levde 1380 före kristus. Min mamma sa att det var Greta Garbo. Jag har hört att Cleopatra var rätt snygg också. Hursomhelst, nu står Nefertiti i min bokhylla eftersom farmor köpte huvudet i Berlin, någon gång i början av nittonhundratalet. Det är en kopia av ett huvud som finns på Neues museum i Berlin. Den pryder sin plats.
Under bysten ligger en liten stenflisa som föll från ett palatstak i Peking, rakt ner mitt på mitt huvud. Och till höger en liten smula från den kinesiska muren.
De här korsade spjuten har nog aldrig haft en annan funktion än att sitta på en vägg. Ett tag satt de bakom en grön sammetssköld vill jag minnas.
Däremot har spjuten härnedan haft en fullt godkänd funktion. De har suttit i ena änden på noga utvalda träpinnar, med en balanserande tyngd i andra änden.
I den etiopiska natten gick så fiskarna uppströms längs flodsidan, spjutet i ena handen och ficklampan i den andra. Lampans ljus lockade fisken, och spjutet såg till att fisken, kattfisk tror jag det var, till slut hamnade i glöden, invirade i skal från bananträd eller i folie.
Det var inte svårt, till och med en liten 12-årig viting klarade av det.
Den här klockan har slutat ticka, för det är ingen som orkar hålla den igång längre. Men det är något viss med gamla ur ändå, speciellt den här sorten som man vet har dragits upp ur en västficka flera gånger om dagen, en gång i tiden. Inte bara för att visa tiden, utan också för att visa att klockans ägare var så viktig att han/hon måste dela upp dagen i intervaller för att hinna med allt han/hon skulle göra. Och för att hålla reda på intervallerna var han/hon tvungen att låta uret mäta tiden, gärna hängande i en extra tjock guldkedja.
Det finns prylar man har sparat, bara för att de förmedlar en känsla. Den här klockan är en sådan pryl. Jag tror aldrig den använts för väckning i vårt hem, men däremot kittlar den min fantasi. Det är något kejserligt över den, något franskt och kungligt.
Vem den än har väckt i sina dar, så har den väckt väldigt vackert.
Jag höjer en skål för alla fina burkar här i världen. Ett Burkaförbud skulle göra våra hem mycket fattigare, för att inte tala om hur tråkiga alla loppisar skulle vara.
Utan burkar och skålar och askar skulle jag dessutom ha väldigt svårt att förvara alla mina grejer, till exempel mina burkar, askar och skålar.
Vad kan man säga om underlägg mer än att de är bra att ha under? Och att de finns i alla sorters utförande. Här har vi några som inte längre ligger under utan har blivit över. De har i princip gått från att vara underlägg till överliggare.
Och här slevar vi vidare. Slevar, ibland med tillhörande bunke, är troligen ett av de mer vanliga inköpen när man är ute och turistar. Här har vi en typisk rysk skål med tillhörande slev. Jag har hört att det egentligen ska vara tre slevar i olika storlekar, för att markera vilka som får äta ur den ryska bunken.
Två slevar från Etiopien, att käka gröt med. Och härnedan finns det en slev till. Det räcker för att öppna restaurang, visserligen en rätt liten, men ändå.
Den lilla julsleven med kulan i handtaget poppar upp så här lite off season, som ur intet. Den är garanterat oanvänd i decennier, för vad ska man ha den till? Men ändå finns den. Jag tror att den brukar ligga lite sporadiskt bredvid nötskålen de jular som vi hittar den. Julen 2011 ser ut som ett bra tillfälle att åter få vara lite i rampljuset.
Zebraskinn i fodralet. Ett handtag av ben. Vackert utformat blad med graverad bild på noshörning och elefant. Gissa om den här kniven var en favorit när den köptes i Nairobi 1963, i en butik på gatan utanför New Stanley hotell!
Jag var bara elva år när jag fick den, och den hängde med under många utflykter och många scoutresor. Kniven har rensat fisk, hackat lök och täljt korvpinnar. De senaste 40 åren har den inte gjort någonting.
Det här är en Danakilkniv. Eller snarare, ett Danakilsvärd. Jag köpte det i Danakilöknen av en kille vi träffade på längs vägen, i mitten på sextitalet. Historien säger att ingen ung man fick äga en sådan kniv, förrän han gjort sig förtjänt av det, genom att dräpa ett lejon.
Jag har alltid varit fascinerad över att jag träffat på en lejondräpare i verkliga livet.
Det här är en hemmagjord fickkniv från Etiopien.
Det här är en stilett. Var inte de förbjudna? Det är en sån som killarna på femtitalet använde för att leka med, typ hacka mellan sina fingrar. Eller blänka med när de dansade till West side story. Raggarkniv är känslan jag får.
En del tänder på tändare, speciellt numera när det är Bic plaströr som gäller. Jag kommer ihåg min första Ronson, den lilla mörkblå som jag hade i lumpen och använde för att tända min pipa.
Tändaren användes inte bara för att få eld på tobaken, den användes också för att stoppa pipan så det blev rätt drag, och för att visa upp när någon annan frågade efter eld. Min Ronson försvann i samma veva som mitt rökbegär, nån gång på tidigt åttital, men här är några andra tändare som överlevt både tipp och myrorna. Hittills.
Och här måste vi ju också visa upp morfars gamla cigarettetui, prydligt markerat med KR, för Karl Rencke.
Så var det dags. Elefanten som jag vann på Barnens dag på femtitalet, i augusti 1958, den grå elefanten som funnits med mig i alla år, den sista av sitt slag, finner sin sista plats. I många år har jag argumenterat för att den ska få finnas kvar, men nu räckte inte mina böner längre: Elefanten måste gå.
Jag hade gärna varit med på bilden när min grå elefant ramlade ner i en container på Hagby soptipp, men det fanns ingen villig fotograf i närheten.
En tröst är att elefanten ligger mjukt på den sista resan, och vem vet – i dessa återvinningens tider kanske han kommer tillbaka i min närhet form av ett par strumpor eller som stoppning i en kudde eller som toapapper.
Jag är hursomhelst helt säker på att om vi ses igen, så kommer jag att känna det, i vilken form det än vara må.
En stolt kille i lederhosen och med nyvunnen elefant i famnen. Hmmm, vart tog de byxorna vägen förresten?
Afghanistan är inte det första landet där svensk militär trupp befinner sig i skottlinjen, och antagligen inte det sista heller. Här är en tändare från tiden då tändare var accessoarer och inte fåniga små färdigfyllda plasttuber, 1955 närmare bestämt. Då var det Korea som gällde, senare blev det Kongo, Cypern, Libanon och andra platser där FN gjorde sina insatser.
Det här halssmycket har burits av drottningar och kejsarinnor. Det har hängt runt halsen på primadonnor. Män har mördat för att komma åt dyrgripen, länder har gått i krig för att ta tillbaka klenoden. Smycket har använts som betalningsmedel, amulett och som tacksamhetsgåva.
Hänget beledsagas naturligtvis av en förbannelse, men också av en välsignelse. Vilket som är tillämpligt är beroende på den tillfällige ägarens uppsåt, ynnest, behag och intentioner.
Hur smycket kom i min ägo får än ett tag förbli döljt i en dimmig forntid, men så mycket kan jag redan nu avslöja: Här har välsignelsen fått verka.
Här är en vacker ljusstake som stått i vår bokhylla ett tag. Det är en ren, eller en hjort, som har ett ljus på ryggen, och fast ljuset ser nerbrunnet ut har jag inget minne att jag någonsin sett det brinna. När höstmörkret kommer kanske jag tänder ljuset bara för att se hur ljuset speglar sig i blänket.
Jag tror det blir ett vackert skuggspel.
Äntligen har jag fått en riktig rysk docka, med massor av gubbar i varandra. Den består av ett titotal lager, minst. Dockorna är så tunna att just den här dockan inte växer på höjden utan på bredden.
Den minsta dockan, längst in, är verkligen svår att placera.
Precis som det ska vara.
När jag döptes fick jag en servettring och en äggkopp i silver med mitt namn på. Nuförtiden brukar man väl få en sparbössa, en fotoram eller något annat i tenn.
1924 fick Marianne en träslev med några målade ankor och sitt namn på handtaget.
En del människor är änglar, och en del människor har ett hjärta av guld. Den här lilla figuren i keramik är för alla er änglahjärtan därute.
Det här är ett korallhalsband som har funnits med i alla tider. Och helt plötsligt dök det upp ett par örhängen som matchade halsbandet. Var kom de ifrån? Det vanliga är ju att saker försvinner, inte att de dyker upp.
Men visst gör de sig bra ihop. Nu gäller det bara att hitta en hals och ett par öron som gör uppsättningen rättvisa.
Kan det bli onödigare? En liten boll av metalltråd som snirklar sig runt små pluttar i orange, och som går att platta till.
Vad ska man med den till?
Jag har alltid funderat över varför ungen på bilden är så himla glad, speciellt när han ser en humla komma flygande. En humla som kan brännas. Jag har aldrig sett en unge vara glad när det kommer en humla eller ett bi flygande. Eller knott eller mygg eller flugor heller för den delen.
Men det är väl en önskebild, det är så man vill att det ska vara. Åtminstone på femtitalet när tavlan målades.
Under palmens skugga och mammas trygga blick, leker barnen med sin docka. Ja i alla fall hon till höger, han till vänster verkar klaga på att han inte får vara med, eller på att han inte har något att leka med. Han drar i mammas tygstycke, det enda hon har för övrigt vilket kan få katastrofala följder.
Kom igen morsan, ge även grabben en docka, en boll, ett gosedjur, vadsomhelst och sluta favorisera det äldsta barnet!
Det här är Tutanchamons dödsmask i guld, fast en liten kopia från 1966 i någon tung gulmetall på en marmorbit. Den är väl egentligen en brevpress, fast den mest har stått i ett fönster och sett tiden fly förbi.
Ett tag stod den bredvid ett litet eiffeltorn och ett bläckhorn i svart, utformat som sphinxen.
Ur våra dockgömmor plockar vi idag de här två dansande skönheterna från Spanien. Jag tror att om jag bara tittar tillräckligt länge, så kommer jag att få se dem dansa.
Och jag tror att de dansar gudomligt.
Höganäskrus, har jag förstått, är något speciellt för många. Och så här på äldre dagar kan jag förstå det, de är tidlöst vackra. Men så har det inte alltid varit. Jag kommer ihåg när jag i ung ålder flyttade in i min första lägenhet, och vi skulle måla om taket. Vad var naturligare än att ta ett av alla krus som fanns i källaren efter min farmor, och hälla upp den vita färgen i det. Praktiskt. Lättburet. Men inte alls uppskattat av kännarna i omgivningen, som tyckte jag skändade keramiken. Nu finns det fyra krus kvar, och de får inte ens innehålla lingonsylt, som min farmor alltid fyllde dem med.
De härbärgerar endast påskris, enstaka videkvistar och eterneller nuförtiden. Men vi får se nästa vecka, då ska jag måla om i ett sovrum.
Helt plötsligt vimlar hemmet av dockor från hela världen. Här är det två etiopiska kvinnor som satt sig ner i sina traditionella shammor, klänningar, antagligen för att äta en traditionell måltid med skumgummibröd (Injera) och stark köttgrytesås (Wott).
Till det kan de dricka tedj, hembrygd öl, eller också blir det getmjölk med sot i, för att den inte ska surna.
Vi ser ju rätt glada ut, och det beror nog på att vi åter får komma upp och se solen efter att i decennier ha legat nerbäddade i en plastpåse i en mörk källare.
Vi kan komma från Ghana, eller från något annat afrikanskt land, kanske Uganda?
Glaspärlor är faktiskt väldigt vackra, speciellt när de, som här, formas till smycken.
Vad just den här tavlan från 1960-talet berättar kommer jag inte ihåg, men ofta handlade berättelserna om Kung Salomo och drottningen Saba. De hade en kärlekssaga säger legenden, och ur den förbindelsen härstammar det etiopiska folket.
En röd machete, köpt direkt av en Masaikrigare i Kenya 1963. Den har hängt med genom åren, ibland som väggprydnad men mest nerpackad i diverse lådor. När vi flyttar dyker den upp, dammas av och hamnar i en ny låda. Nu var det 20 år sedan sist, och den går från brun till vit låda, efter att ha blivit fotograferad.
Det var väl 1963 tror jag, vi var i Kenya på semester. I en grå hyrd Peugeot åkte familjen på dammiga röda vägar mellan Nairobi och Mombasa, mot en badsemester på Hotel Eden Roc i Malindi.
När vi passerade Amboseliparken, där de vilda djuren samsades med Masaierna, köpte jag den här skölden av en gammal krigare för mina sista veckopengar. Jag köpte också ett rött svärd av machetetyp. Skölden verkar gjord av kohud som tillretts på något sätt så att den är stenhård.
Ännu håller hon formen, Babushkan från slutet av 50-talet. Hon ska egentligen sitta över en tekanna, för att hålla värmen. Förr såg hon ut som en riktig mormor, nu ser jag henne mer som en yngre dam. Något har hänt när vattnet flutit under broarna.
Tre specialnummer om Bröllopet den 19 juni. Men vänta, ser de inte lite annorlunda ut? Veckojournalen, den finns väl inte längre och var tog Daniels glasögon vägen och varför har han så många medaljer på bröstet och Victorias slöja känner man ju igen, men klänningen, var det inte lite…
Så likt men ändå inte.
Han är inte vacker, och det behöver man ju inte vara heller. Utkarvad direkt ur ett trästycke, där råheten finns kvar. På det sättet är den här gubben lite mer än en vanlig souvenir. Gubben har, tycker jag, liksom passerat gränsen över till att bli ett konstverk.
Det här är väl inte direkt ett antikt strutsägg, men det har sina modiga 38 år på nacken. Plockat i den Etiopiska öknen på väg mellan Addis Abeba och Assab i nuvarande Eritrea. Vad jag minns så tog det drygt 20 minuter att steka ägget. Som fot har den fått nederdelen av en karamellburk assorted fruits från England. Det är ett under att ägget finns kvar, genom alla flyttar och andra angrepp genom åren.
En vanlig fråga jag fått är Måste du ha det där ägget?
Ja, jag börjar luta åt att jag måste det.
Den är lite trasig, men med lite pill ska vi nog få igång den igen. Speldosan är köpt i Moskva 1957. Det var året då ryssarna skickade upp sin första sputnik, den 4 oktober. Speldosan spelar ryska nationalsången, följt av blipparna som Sputnik 1 gav ifrån sig.
Sex mycket små kopparkoppar på ett kopparfat runt en kopparkanna. Festligt värre i dockhörnan.
Den här apan har aldrig suttit rakt. Den ser hela tiden ut att falla, men man bedrar sig, egentligen sitter han där väldigt stadigt.
Jag vet inte var den kommer ifrån, men den är gammal den här kniven. Den ser ut som en brun batong, och inne i batongen döljer sig det här stickiga bladet. En totalt värdelös kniv, eftersom den inte är speciellt skarp, bara vass längst fram. Känns nästan som ett vapen, eller något att spetsa fisk på när man vill grilla.
Jag tror det blir tippen nästa.
Den här klockan har klämtat länge för oss. Redan på 60-talet klingade den över grannskapet när det var dags att äta. Den lockade till och med till sig våra två katter Ken och Zanzi när det var matdags, innan katterna tragiskt blev ihjälslagna av en sopborste som löpte amok i händerna på en icke så djurvänlig man. Sen har den ringt in när två generationer barn lekt skola, drivit flera föräldrar till tålamodets rand samt skrämt en raggruggig grävling på flykten. En klocka med många kläppar på sin lyra.
Plötsligt kom den fram, efter att ha legat längst ner, underst, längst in och bakom. Tändstickssamlingen från 70-talet. Det var då som man fortfarande kunde få tändstickor som reklampresent och dessutom vara glad för att man fått något, så glad att man la askarna i en skokartong och tänkte att här hade man grunden till en framtida förmögenhet. Hej antikexperterna, vad får vi för en Broadway?
Det är bra att sortera. Och vill man sortera är det bra att ha burkar. Och ska man ha burkar så kan de lika gärna vara vackra. Och när man ändå sorterar, så är det ju bra med burkar som är självsorterande och går att lägga i sig själva.
De här burkarna uppfyller alla kraven med råge, och passar perfekt in i en sorterad flytt.
Trots att det finns mycket att plocka med, så har den här dockan aldrig riktigt nått upp till full lekstatus. Den har suttit lite högre upp på en hylla och blickat ner på generationer av barnahänder som slitit sönder mängder med gossedjur och barbiedockor.
Jag tror det är någon skyddsängel som hållit sin hand över henne, så till den grad att hon nu på äldre dagar är lika fräsch som den dag hon köptes.
Nu börjar vi en serie som vi kan kalla för prylar som ska bort men blir kvar ändå. De kommer att finnas på en alldeles egen hylla i vårt nya hem, som ett pärlband av bilder i en digital ram. Ramen finns ännu inte, den ska Julia köpa i Peking. Alla bilder finns ännu inte, de ska tas allteftersom vi packar inför flytten. Grejerna finns fortfarande kvar, men snart skingras de till Myrorna, Stadsmissionen, Blocket, Tippen, Bakluckeloppis och Hågade.
Den här afrikanska skulpturen har funnits länge, och den kommer att finnas kvar även fysiskt för den är rätt cool.
Att flytta betyder inte bara att packa, slänga och ge bort. Det betyder också en rejäl promenad längs minnenas allé. Vad ska vi göra med sfinxen från Kairo 1966. Ska den med, ska den ges bort, ska den till loppis eller till tippen? Kompromissen blir att den fotograferas av med andra minnesvärda men värdelösa prylar, och bilderna ska sen rulla i en digital ram i vår nya bokhylla. På så sätt kan alla små ting få sina femton minuter, och hundratals minnessaker får synas för alla som vill se.
Och det blir inte så svårt att slänga och välja.