Att ha ett eget Exlibris tydde förr på ett visst mått av skapande. Eller intellektuell konsumtion. Man satte sitt exlibris i sina böcker innan de lånades ut, eller under en avhandling man totat ihop.
Det här tillhörde min morfar Karl Rencke, där texten fått en vikingagrafik. Han har säkert ritat ihop det själv. Undrar om det fanns exlibrismakare förr?
Själv har jag kvar min första byline i bly. Vad kommer våra barnbarn att märka sina ipads med när de lånar ut dem? Pappersetiketter. Visst känns det beige?